När vår tid bara längtar tilllbaka och nostalgin blivit en trend kan det vara skönt att tänka på barockens Europa där nostalgi var namnet på en psykisk sjukdom som vi nu hänvisat till depressionernas stora variation.

I konst, litteratur, predikningar och litteraturen såg man framåt med tillförsikt. Utopier fanns det många av men inga dystopier innan Jonathan Swifts pessimistiska 1700-talskrifter om Gullivers resor och inte ens de var pessimistiska om framtiden utan mer om hans egen samtid och då var det dessutom nästan slut på barocken annat än i musikvärlden.

Trots att livet på inget sätt var lättare under 1600-talet var alltså synen på framtiden ljus, man trodde att barnen skulle få det bättre än man själv haft det. Om inte annat så väntade man på en "den Herrdag i höjden", som beslutats om att befria skapelsen och Allhelgonatiden var en tid att tänka på denna ljusa framtid med änglarna på den befriade jorden, inte som ett olyckligt gengående spöke:

"En herrdag i höjden är vorden besluten
av konungen uti det himmelska land,
att han skall hitkomma med mång sinom tusen
och kalla till doms både kvinna och man,
med änglarnas röst,
de trogna till tröst,
[…]
O räck oss din hand,
vår Frälsareman,och för oss till himlens lycksaliga land"

Kvinnan med barnet som förebådar jordens befrielse och besegrar ondskan målad av Rubens