Men efter intåget i Jerusalem och utdrivandet av månglarna från templet hände ingenting. Jesus bodde hos sina vänner i Betania, utanför Jerusalems maktcenter. I stället för att ta sina anhängare med sig och inta Pilatus residens eller Herodes palats var det vanlig vardag igen. Judas irritation och besvikelse nådde sin höjdpunkt när Jesus lät sig behandlas som en andraklassens gäst hos farisén Simeon och lät en okänd, oren kvinna smörja hans fötter med dyrbar nardusbalsam.

När Judas säger att de kunde ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga börjar Jesus prata om sin död, inte om sin seger. Det var som om han hade glömt alla gudsrikesvisioner. Judas blev plötsligt less. Var det bara detta de jobbat för i tre års tid? Hade intåget på åsnan aldrig inträffat? Var det bara ytterligare en bisarr idé hos hans mästare?

I evangelierna står det att Judas var en tjuv som tog ur kassan, den som i så hög grad var ett bidrag från Maria Magdalena. De verkade veta att han gjorde saker på egen hand för pengarna, kanske lade han undan dem för en eventuell framtid där Jesus misslyckades bli kung i Israel. Litade han inte på att Maria Magdalena skulle hjälpa honom om Jesus var borta? Eller var det en efterhandskonstruktion då när alla visste vad Judas nu skulle göra?