Andrea Mantegna målade 1455 hur han ansåg att det var när Judas visade vägen till Jesus för Kajafas soldater, då hade Judas blivit en rödhårig man med örnnäsa-en antisemitisk karikatyr som lever kvar.

Jag har så lätt för att förstå Judas. Jag läser också skrifterna och ser att de är snåriga och svårtolkade. Jag läser, precis som Judas, in saker som kanske inte alls står där för jag vill så gärna att det ska betyda det. Judas kanske helt enkelt bara ville påskynda Guds rikes ankomst, Messias maktövertagande. På sätt och vis gjorde han ju det som stod skrivet, noggrann in i minsta detalj. Men sedan kände han inte igen skrifterna längre. Var stod det att Messias skulle dömas av hedningar? Var kom romarna in i bilden? Judas förtvivlar och dör.

Maria från Magdala kunde skrifterna hon också, antagligen inte lika bra som Judas, hon var ju flicka och hade inte utbildats lika grundligt som en pojke i skrifterna. Hon hade i stället levt nära Jesus i många års tid. Men hon bara fortsatte sin vana att ge och ge. Hon krånglade inte in sig i dunkla profetior. Hon följde Jesus ända fram till korsets fot.

Judas tragedi blir så tydlig. Tänk om han hade hållit ut? Hade han stått ut med skammen till Påskdagens morgon*, hade han följt med den slösaktiga Maria till graven och fått möta Jesus som uppstånden, ja då hade han kanske förstått sin roll i gudsriket och hur annorlunda den var än det han trott. Sakarja profeterar som om Messias skulle kriga och vinna på vanligt sätt med vapen och stridshästar, men det var inte det som skulle hända.

Hade Judas varit mindre brydd om texternas bokstav och mer brydd om att leva nära Jesus hade han troligen varit ett helgon och inte räknats till förrädarnas skara idag. Kanske hade han och Maria förstått varandra och med hans sparsamhet och hennes generositet kunnat stödja den nyfödda kyrkan tillsammans.

*som Petrus, förnekaren, gjorde