Är Judas verkligen en förrädare? Måste han gå in i den eviga döden som straff för sitt brott i stället för det eviga livet? I så fall är ju hans lidande på många sätt värre än Jesu lidande trots att hans lidande på sätt och vis räddade oss alla lika mycket som Jesu lidande? 

Borde inte hans brott  i stället vara att han gräver ner sin talent, genom sitt självmord,  i stället för att använda den som Maria från Magdala gör. Ska det brottet straffas lika hårt som ett grovt förräderi? Hur många av oss klarar sig då? Hur många talenter har inte vi grävt ner i stället för att göra något nytt och eget av dem? Räcker Jesu nåd inte för just Judas? Vem mer står utanför nåden i så fall?

Jesus nämner en gång att förneka honom är oförlåtligt och det gör ju Petrus, men han blir uppenbarligen förlåten. Varför är Judas missförstånd värre?

Redan Tomas av Aquino ställde liknande frågor som jag gör inför dessa texter. Men till skillnad från Tomas vill jag inte helt frankt ansluta mig till kyrkans tradition här, traditionen som dömer Judas till evig död,  utan lämna frågan till att besvaras när alla andra frågor får sitt slutgiltiga svar. Kanske blir hela kyrkohistorien omskriven den dagen?