Palmsöndagens texter får mig alltid att förundras över hur Jesus lyckas rida på en oinriden åsnehingst genom skränande folkmassor som viftar med kvistar och kläder. Visserligen är unghästar/åsnor lugnare än äldre djur, men en unghäst rör sig ogärna långt ifrån sin mamma. Åsnor är ännu mer flockberoende än hästar därav deras rykte som envisa. En åsna måste verkligen lita på sin människa för att följa henne. Den lilla åsnehingsten följer alltså Jesus och litar därmed på honom.

Det visar hur Jesus är hela skapelsens kärleksfulle herre och befriare. Kyrkofadern Tertullianus (160-222) skrev:
"Hela skapelsen ber. Boskapsdjur och vilda djur ber och böjer knä.När de lämnar stallet och sina hålor ser de inte mot himlen utan att röra munnen. De ger på så sätt luft åt sina känslor. På samma sätt spänner fåglarna, när de jagar mot skyn, ut sina vingar i kors och låter höra något som liknar bön."

Åsneritten är förstås också ett bevis på att Jesus kommer med fred. Hade han ridit in på en häst hade budskapet varit att han kommer med makt, en makt som kan upprättas med våld om det krävs. Men han väljer en arbetsåsninnas föl, det minst statustyngda av djuren i stallet där han en gång föddes.

Alla som hyllar Jesus med kvistar, mantlar och sånger tänker förstås inte på detta utan på profeten Sakarjas ord i deras Bibel, vårt gamla testamente: