Det är en tid jag längtat till, fastan. Varje år är det samma sak efter jul börjar jag se fram emot årets fasta. Kanske lite wacko, men så är jag ju ockå en dokumenterad "Religious Wacko". Det är för mig en tid att andas ut och se livets verkliga proportioner. Varför behövs fastan till det? Gör jag inte alltid det?

Nej, jag behöver ständigt påminnas. Ibland händer något omtumlande, positivt som att ett barn föds, eller negativt som att någon kär anhörig dör eller en riktig tragedi som Utöya-massakern som tar mig ur mitt vardagliga jäktande i ekorrhjulet. Det praktiska med fastan är att fastan kommer varje år , jag vill inte vänta tills något omtumlande inträffar för att inse livets verkliga värde. Därför är fastans återkommande i kyrkoåret så bra.