Hunger

Stilleben med kalkonpaj Pieter Claesz 1627

Att vara hungrig är inte farligt-för oss svenskar. Vi bara väntar på den mat vi vet ska komma snart. Men det finns fortfarande människor som måste lägga sig hungriga varje kväll. Det finns mammor som måste tänka på vilket av barnen som ska få äta sig mätt idag och vilket som får vänta till en annan dag.

På 1600-talet var hela Europa fullt av svältande och halvsvältande människor. Alla, även de mest välbärgade visste hur en undernärd människa såg ut. Vi är också omgivna av poster childs med undernäringssyndrom-men få har träffat dessa ungar med rött svintohår. Helt utan underhudsfett men med svällande mage luktar de aceton pga att kroppen bryter ner de sista reserverna som fins och bildar ketoner så hjärnan ska få energi. Apatiska sitter de i skuggan utan att bry sig om flugorna som kryper i ögonvrårna. De märker inte flugorna, de märker ingenting och även om de skulle få mat skulle de inte kunna äta. Att få svältande barn att börja äta igen är en svår konst.

På 1600-talet var det en lyx att äta sig mätt varje dag. Man var medveten om det och i det välmående nederländerna blev matstilleben högsta mode. Den som både hade råd med mat och att beställa en målning av denna mat var i sanning en rik människa. det kan tyckas makabert i en tid då svältande mnnsikor låg på gatan och dog. Men vi visar upp våra hus inte bara en bild av maten utan hela vår hus som är så rikt och dyrbart att inte ens den rikaste borgare i Amsterdam på 1600-talet hade sett maken.

Även borgarna i Holland såg orättvisan och man inrättade fattighus och sjukförsäkringssystem redan på 1600-talet. Vi har liknande system i Sverige som gör att vi slipper bära ihjälsvultna spädbarn från vår tröskel på morgonen och vi har också den stora förmånen att kunna bekämpa svälten i hela världen.

Dagens fastetips: Bekämpa hungern med Svenska kyrkans fasteaktion. Rolig för er som är med i facebook är denna fastekampanj.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0