Sorgen och glädjen
Hanna Johnselius läser ur sin bok "Sorgens änglar"
Denna psalm skrevs av den danske prästen Thomas Kingo 1681, det är en av de vackraste barockpsalmerna tycker jag, och även en av de sannaste:
1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.
I torsdags kom sommaren till nordligaste Sverige, den brukar komma när Svensklärarföreningen i Kalix har årsmöte och det hade vi också i torsdags. Till gäst hade jag bjudit in Hanna Johnselius som berättade om sitt skrivande och speciellt om sin bok Sorgens änglar. Hon höll en engagerad föreläsning om sorg och sorgearbete som alla uppskattade mycket.
Efter årsmötet åkte jag hem i bilen och kom mitt in i Radiopsykologen där en kvinna beskrev sorgen efter en älskad make. Hon upplevde att den gladaste stund hon haft sedan han dog var när han kom till henne i trädgården och ssa. Får man inget fika på det här stället" men sedan hade han försvunnit. När jag kom hem och tog min långa skogspromenad med Kapten ringde den käre Sten, ett av mina helgon i adventskalendern, och berättade om sin mors ljusa död och sorgen efter henne.
Jag fick prata om sorgen över en svårt sjuk vän och så gick vi på om död och saknade människor om Gud och universums stora sorgearbete över döden som tycks segra i slutändan. Det låter som om min kväll var allt annat än lycklig, men tvärtom var det en av de bästa kvällarna jag haft på länge.
Jag minns barockpärlan Kristina Lugns sommarprogram för snart 8 år sedan när hon berättade om hur hon när hon var en grön 30-åring önskade sig döden och funderade på självmord, men nu när hon passerat 60 insett att livet är kort nog ändå och verkligen gläder sig åt varje ny dag hon får leva. Så underligt kan det vara, sorgen och glädjen vandrar sannerligen tillsammans. Det är som om livet blir tydligare och mer värdefullt i dödens närhet. När jag får klart för mig att livet inte är så självklart utan kan tas ifrån mig när som helst blir det värdefullt.
Oj vilken underbar psalm av kingo :)
Ja om sorgen, alla blir nog ledsna när någon kär person dör men sen beror det nog på hur man ser det ifall döden är slutet eller början på något nytt,tänker på kyrkogården en äldre dam jag brukar hjälpa ,hon förlorade sin 10-årige son i en trafik olycka på gravstenen står "fast änn jorden dig gömmer mors hjärta dig ej glömmer, vi syns igen" eller familjen som hade ett genetiskt hjärtfel som läkarna inte klarade av på 50-talet fem av dom 6 barnen dog i tidig ålder, föräldrarna skrev på sin familje grav "lyckliga barn som redan hunnit hem" för den väldigt moderna och skeptiska människan kan det te sig som önsketänkande. Men en sådan sak du berättar om som damen som ett kort tag fick besök av sin döde man var accepterat som fakta på 1800-talet,likaså dödsbädds visioner var inget konstigt där en döende människa exempelvis såg änglar i rummet och döda anhöriga som kom för att hjälpa. I dag är många människor total skeptiska till en andlig verklighet, men nära döden berättelser får nog vissa att tänka ett varv till,tänker exempelvis på familjen burpo och deras berättelse och många många fler :)
http://www.youtube.com/watch?v=F3xItrGOi6Q&feature=related
oj vid omläsning så verkar det som att din mor har dött ? beklagar i så fall sorgen.
Lars: Nej, min mamma lever och är vid god vigör-full fart kan man säga. Det var Stens gamla mamma som dött efter ett långt liv.
Precis som du tycker jag om att läsa på gravstenar och grips av de livsöden som står präntade på dem. Familjer som mist 9 barn under spanska sjukan eller familjer som mista alla utom ett barn i späd ålder och så drunknar denne ende son i 20-årsåldern. Eller lilla Tage som dög när han föddes och hans syskon kommer med leksaker till hons lilla grav. Att gräva barngravar och assistera vid sådana begravningar skär i hjärtat.
Precis som du, tror jag också att dödens närhet gör den tuffaste ateist ödmjuk inför det vi inte kan förklara. Visst upplever man änglar i rummet hos döende människor, liksom där nyfödda barn finns. men jag tror ju änglarna är med oss även i den grå vardagen om än i mer förklädd form då.
jupp såg det sen att det var Stens mamma , var nog jätte trött igår och läste på sniskan ;)
Jo det har du rätt i med barngravar vi har en del här och man minns alla för att det är så dramatiskt, en grabb som heter william som dog när han var 10 av hjärntumör. på graven finns det tyg lamm, leksaker och en medalj han fick i skolan i fri idrott verkligen tragiskt och gripande. jesus nämner ju i förbi farten om barnens skyddsänglar matt 18:10 det är intressan men även tröstandet.
Men inte att det är utan humor i dödens närhet, jag har en äldre dam jag brukar få hjälpa vid sin mans grav att plantera blommor och fixa till, för besväret brukar vi få fika bröd. Hon brukar säga att när jag dör ska jag ligga här hos min man, tar du hand om mig då ? man kan ju bara små le lite och säga:- jadå det ordnar vi renèe :)
Eller en dam jag hjälpte som ville ha jord och singel till sin grav, vanligtvis kostar ju sånt men vi brukar hjälpa om folk är hyggliga och det inte är för stora jätte gravar, tänkte att damen säger nog att jag kommer med fika efter jag jobbat på graven 1/2 timme, ånej hon sa att jag har fått stjärnor i boken hos vår herre (men ingen fika inte) snålheten själv men smått komiskt :)
Aldrig blir livet så tydligt som vid möten med döden.Hannas reflektioner över sorg,förlust och vägen tillbaka till ett liv där glädjen tillåts få plats igen.
