Bilden här är av en sort som man kan se dekorera begravningsprogram nu för tiden. Döden tänker vi oss som vacker och fridfull, som den sjungande odalmannen i Bo Setterlinds kända dikt. Under barocken var däremot skrämmande vanitas-motiv vanliga. De var bilder som visade hur fåfäng all vår strävan är eftersom döden till slut kommer att göra allt om intet. Här är ett typiskt sådant motiv:

Denna bild visar hur bräcklig makten och härligheten är, som de sköra såpbubblorna som ofta finns med på dessa vanitas-målningar. En kung med världsherravälde, kommer också att dö. I graven är kejsaren lika maktlös som tiggaren. 1600-talsmänniskan verkar av Vanitaskonsten att döma ha en betydligt större respekt för döden än vi 2000-talingar.

 

På samma gång verkar man ha sett på döden som en rättvisa, om man ser på denna bild. Det spelar ingen roll vem du var när du levde, inför döden är vi alla lika.

 

På 2010-talet ser döden fridfull ut på bild men ändå verkar vår kultur i grunden vara skräckslagen för döden i betydligt högre grad än barockens människor var. Ingen möda sparas för att hitta botemedel mot åldrande och det tror jag inte alls har med utseendefixering att göra utan en skräck för åldrande och död. På 1600-talet kände de flesta att det mesta i tillvaron inte gick att fixa till. Nu lever människor i västvärlden i en inbillning om den stora valfriheten. Vi stressar oss själva och varandra med hurtfriska plattityder om att du kan bli allt du vill och få allt du önskar bara du tror tillräckligt på att du kan uppnå det.

 

Alla når ändå till slut det oundvikliga som ingen valt; döden.Då hjälper inga affirmationer framför badrumsspegeln.  När barockmålarna försökte besvärja döden med Vanitas-motiv som visade hur slutgiltig och oundviklig döden är kommer nya new age-inspirerade idéer om döden som ett steg mot större perfektion nu under 2010-talet. Buddhismens och hinduismens fasa för återfödelsen har i denna tappning blivit ett slags evighetshopp om mysiga reinkarnationer. "Jag ska återfödas som delfin", "Jag vill bli en fjäril", sällan hör man någon säga att de förmodligen återföds som kackerlacka, sumpråtta eller gråsugga. Bortglömd är också strävan mot utslocknandet; nirvana, som präglar buddhismen och hinduismen. I dessa religoner är reinkarnationen den stora tragedin och att slippa återfödas det högsta goda.

 

Men den västerländska reinkarnationen däremot är ett ytterligare val i livets oändliga snabbköp; "ska jag bli delfin eller fiskmås?" Reinkarnationen blir en fortsatt konsumtionshets av upplevelser och intryck. I den nya västerländska dödsfilosofin är ingen lik den andre. Kungen blir i dödens stund något han förtjänat och tiggaren något hen förtjänat. Vi blir inte lika ens i dödens stund...i alla fall rent teoretiskt. I verkligheten tror jag inte alla dessa affirmationer håller i skarpt läge. Men det gjorde förmodligen inte heller Vanitasmotivens spröda såpbubblor.