Bakom varje berömd man finns en förvånad kvinna, brukar man säga, halvt på skämt. Bara halvt på skämt för det är nästan alltid omöjligt att veta när en historia verkligen börjar och bakom oss alla finns en lång rad av mödrar, förmödrar och förfäder. Den heliga Birgitta, Sveriges enda "riktiga" helgon och ett av Europas skyddshelgon, fick inte bara plötsligt en uppenbarelse. Det fanns en kvinna bakom hennes berömmelse och uppdrag; S:ta Ingrid av Skänninge som var hennes faster.

 

Ingrid var av yppersta svensk högadel men efter sin mans död, gjorde hon som så många andra kvinnor stadda vid kassa; fortsatte med att vara änka trots att hon onekligen måste ha varit vad man kallar "ett gott parti" med sina enorma jordegendomar och släktskap med själve kungen. Att det var så vanligt att kvinnor vägrade gifta om sig om de kunde välja är knappast svårt att förstå. Den gifta kvinnans liv var hårt kontrollerat av andra och blev ofta kort pga de svåra förhållandena kring graviditet och förlossning. Bäst var att förbli en änka utan försörjningsproblem om hon fick sitta i orubbat bo, eller hade egna tillgångar, vilket Ingrid hade.

 

Men hon blev inte sittande på sina gods och gårdar, nej hon blev dominikanersyster och grundade Skänninge nunnekloster inom dominikanerorden. Dessa Guds hundar, som de skämtsamt kallar sig, var föregångare till den helige Fransiscus fattiga gråbröder och Clarissorna. De är alltså en orden som sätter fattigdom och samhällstjänst i högsätet. Dominikanerna satsar stort på social verksamhet, sjukvård och framförallt utbildning. Fattiga barn, som på medeltiden hade ett tufft och kort arbetsliv att se fram emot fick i dominikanernas regi lära sig läsa och skriva. De fick också kunskaper i handaslöjd, jordbruk,  örtmedicin och teologins och filosofins grunder och många av dem gjorde så en rejäl klassresa i det feodala Europa.

 

Som abedissa på ett av Sveriges mäktigaste kloster utgjorde Ingrid ett föredöme i tro och gärning och i Sverige vördades hon som helgon från sin död 2 september 1282, men hon blev aldrig kanoniserad av påven i Rom trots många försök att få henne helgonförklarad från svensk sida. Hennes brorsdotter Birgitta blev det i alla fall och även om det inte var något som verkade uppta abedissan Ingrids tankar, blev det ju ändå till slut så att hennes andliga dotter fick officiell helgonstatus i Europa. Ja, Ingrid själv dyrkas i birgittinerklostret i Uden i Nederländerna under sin brorsdotters namn.

 

Det verkar krångligt, men är inte konstigare än att mitt under Stormaktstiden stals Ingrids kranium från klosterkyrkan i Vadstena av en fransk balettmästare som trodde att Ingrid var Birgitta. Tre år senare gav han reliken till franske ambassadören eftersom balettmästaren insåg att han var rätt ensam katolik i det ortodoxt protestantiska Sverige och i sällskapet som bevistat klosterkyrkan när kraniet stals ur relikskrinet. Franske ambassadören tog det med till Frankrike och skänkte kort före sin död det han trodde var en helgonrelik till sin hemkyrka i Bourgogne, denna kyrka skänkte kraniet till Birgittasystrarna i Uden så sent som 1959.

 

 Precis som Birgitta har jag också en faster som betytt oskattbart mycket för mig. Jag tror alla behöver en extraförälder i barndomen och tonåren som min faster eller Ingrid av Skänninge. Under denna fastetid hoppas jag kunna vara kvinnan bakom någon ung människas identitetsbygge. Det låter stort, men nu är det så att har man min faster som föredöme då tänker man inte smått, man fegar inte ur, utan följer barockbloggens motto "More is more" i livets alla skiften. Precis som Birgitta som inte bara följde faster i fotspåren och grundade ett kloster, nej hon startade en helt ny klosterorden. Tack gode Gud för alla fastrar och mostrar bakom allt!