Under fastan fick vi tipset att skriva ett brev. Det blir fler än ett i år. Brev är långsamma och jag vill leva långsamt nu.

 

Min vän Jussi fyllde jämna år och jag var som vanligt överhopad med jobb, tentor, barn, djur och hushåll. Jag skäms, men det blev ett e-mejl på hans stora dag. Han berättade sedan att de flesta andra hälsningar han fick var på Facebook och det tyckte han var den lägsta formen av hälsning medan e-post hörde till de genomtänkta och kärleksfulla, nästan som ett riktigt brev. Brev som inte dunkas in som ett gilla-tryck på FB är helt enkelt viktigare.

 

Ett e-mejl kräver mer av medveten handling men det är ändå inte samma sak som ett riktigt brev. Ett riktigt brev är ett kärleksbevis på en mycket hög nivå. Någon tog sig tid, någon valde brevpapper, penna, kuvert och frimärke. Någon tänkte, skrev och ändrade kanske vid genomläsningen. Det tog tid. I min ungdom hörde jag någon definiera kärlek som ""att ge någon av sin hängivna tid." Brev är att ge någon av sin hängivna tid. Ett handskrivet brev visar också så mycket av brevskrivarens personlighet det är ett föremål som vännen rört vid. Handstilen avslöjar brevskrivarens sinnesstämning och är ett personligt avtryck precis som en namnteckning. Det är så verkligt och nära, så kroppsligt och sensuellt.

 

Brev betyder så mycket och det som just nu betyder allra mest för mig är ett litet gult brev vackert kalligraferat, skrivet med humor, värme och kärlek av min Nia som dog bara en vecka senare. Hon var döende men lade tid och krafter på ett vackert brev som jag nu kan läsa om och om igen och se när jag vaknar varje dag. Så jag skäms fortfarande för mitt e-mejl till Jussis stora dag.