Konståkning har alltid varit ett av mitt livs stora passioner. Sedan mamma först tog mig till Matojärvis is har jag älskat känslan att flyga fram över isen och testa nya och svårare steg och trick. Sedan gjorde pappa en is åt mig hemma på gården i Jukkasjärvi där jag åkte varje ledig stund till Melodiradion. Konståkning är också den enda sport jag ser på TV, det är så oerhört vackert, musiken och kläderna lägger till den rätta barocka more is more-känslan. Dessutom har konståkningen lärt mig många viktiga saker om livet. Viktigast av allt: använd hela banan!

 

Att stå och fega i mitten med samma piruett som man behärskat till fulländning sedan femårsåldern är visserligen tryggt, men ack så trist. Både att göra och för publiken. Det blir definitivt fler blåmärken, benbrott och kanske riktigt svåra olyckor av att använda hela banan men om man räds det farliga blir livet som ett egenvalt fängelse i väntan på döden. Visst kan man falla när man satsar på ett trippelhopp, men man kan också få till en underbar trippel Salchov eller kanske ett vackert enkelhopp.

 

Om vi inte vågar använda hela livets bana tror jag också att vi gör andra människor en otjänst. Genom att visa att det går och att vi vågar ger vi mod till andra. Jag tänker på veckans evangelietext om kvinnan som led av blödningar i 12 år tills hon vågade sig fram till Jesus och när hon rörde vid honom blev hon fri från blödningarna. Hon som varit utstött i 12 år, för blödningar räknades som spetälska och den som rörde i en blödande person blev lika utstött och oberörbar som den med blödningarna.

 

Hade hon vågat sig fram till Jesus om han varit en sådan person som höll sig snällt på mitten av livets bana och bara gjorde det som inte stack ut? Vi vet förstås inte, det vi vet är att Jesus ständigt åkte ut i banans periferi och bröt mot samhällets normer och umgicks med prostituerade, skatteindrivare som jobbade för romarna, ja en romersk officer hade till och med fått hjälp av honom och Simon den spetälske var en bekant. Allihop  var människor som inte tilläts röra sig i samhällets centrum utan befann sig i gemenskapens periferi och ibland helt utanför den, som kvinnan med blödningarna. Så hon vågade ta den chansen för hon visste att Jesus inte var som de som tryggade sig i samhällets mitt.

 

Vi vet ju att det kostade Jesus livet till slut, men vi vet också att han startade en världsrörelse; Kyrkan, som i 2000 år ömsom ängsligt gjort enkla piruetter i mitten av banan, ömsom kört våldsamt in i sargen, men oftare ändå visat upp skön konståkning på hela den blanka is som den Himmelska Föräldern berett åt oss.

 

För att illustrera denna skönhet valde jag en av systrarna Helgesson, Joshi; ett vackert åk från Kinesiska mästerskapen 2010, när hon var 17 år. Musik: Nybarock av Chris Spheeris, Magaya. NJUT! och sedan ut och använd banan: