Igår fick jag skotta. Vi har långt till vägen och barnen skulle på provtagning på sjukhuset 14.30 så det blev till att skotta hela gårdagen. Först lite hopplöst då snön föll i sjok tills solen plötsligt bröt fram den sista timmen och energin kom åter.

 

Jag klagar inte, i heliga fastetider är det bra med långa pass med snöräven.* Till slut blir det en meditativ rytm i det tysta glidandet genom snön, lasta av, hämta nytt lass, glida genom snön, lasta av osv. Tanken och andingen hinner ikapp varandra. Jag har alltid haft lätt för det som numera kallas "mindfullness", jag uppgår lätt i nuet och bara är men ibland blir det mycket, som det varit detta skolår, och då  rusar planer genom huvudet hea tiden. "Vad har jag för lektion nu? Var lade jag filmen vi ska se sedan? Hur är det med barnens fiolläxa, hade de dans eller jujutsu ikväll, vilken veckodag är det? Vad heter jag? Vilken planet är det jag bor på?" Med snöräven försvann allt sådant och min enda plan var att lasta snö, glida genom snön, lasta av och hämta ett nytt lass.

 

Det som förstörde meditationen var tiden att passa. Tider att passa är ett otyg. Bodil Jönsson kallar det "styckad tid" och ingenting fördärvar lugnet så effektivt som tider som styckar tiden. Jag skulle kalla det för slaktad tid, för om något sabbar flow och upplevelser av mening så är det klockan. Industrisamhället kräver det, men är vi männsikor så där superindustrialiserade så vi mår bra av det?

 

Barn och djur reagerar ju väldigt starkt på tider att passa. Alla vet hur värdelöst ridpasset blir om man låter hästen på något sätt märka att man har bråttom. Barn som måste passa skoltider reagerar med att söla och tjorva, låtsas man som om det inte spelar någon roll när man kommer är det vanligtvis inga problem. "Raska på, Alfons Åberg" hade inte blivit en bok om inte pappa sagt "Raska på". Fast jag vet det så väl gör jag samma fel som Alfons snälla pappa, varje morgon.

 

Hoppas denna andliga snöskottningsövning kan lära mig att inte ständigt gå i den fällan.

 

 

*Märkligt namn, snöräv, men de säger så här och jag tar glatt efter alla spårkliga påfund vid kusten. Det är härligt med ett gammalt svenskt språk, inte alls den nybyggarsvenska som talas hemmavid.