Jag har sagt det förr men det tål att upprepas; av kärlekens många definitioner är den att se den andres högsta potential och göra sitt bästa för att den personen ska kunna nå den, en av de tydligaste. Barocken hade ju som mål att hitta den perfekta formen i trädgårdar eller hästar, men också i sig själva och andra i sin omgivning. Granen klipptes till en fulländad kon, hästen skolades till att även under ryttare föra sig som när han i full frihet imponerar i sin mest bäriga och ståtliga form.

 

Idag slog det mig att det också är det jag gör som lärare. Varenda en av mina elever har en högsta potential i de ämnen jag undervisar dem i och dit hoppas jag alla når och jag försöker verkligen coacha dem dit , var och en. Det kanske inte uppskattas av alla, det kräver ju ett och annat att närma sig sin egen högsta potential, men fler än man tror uppskattar att få utmaningar. Sådana elever har jag i franska och av dem som nu haft sin sista fransklektion efter tre år på  gymnasiet fick jag denna vackra bukett i rosa. Då grät jag förstås, inte bara av glädje över buketten , allra mest av tacksam glädje över åren som gått och den höga potential dessa härliga elever har uppnått.