Nu är den allvarligaste delen av fastan, passionstiden i full gång. Passion, som för oss fåvitska sentida språkbrukare betyder att gilla någonting mycket betydde från början lidande. Det är naturligtvis Kristi lidande vi minns denna dovt purpurlila tid i kyrkoåret. Vi sjunger : "Vackra törnrosbuske som så blekröd står, taggar gav du Jesus, jag din blomma får. Plågorna tog Jesus , allas synd han bar. Tog den bort men glädjen lämnade han kvar."

 

Jag fick plötsligt tid att gå in i en light-variant av lidande på ett högst påtagligt sätt. En banal förkylning med följande stämbandsinflammation och bronkit håller mig plågsamt trött på dagen och ännu plågsammare vaken i timmar på nätterna så det är nu jobb-moratorium. Tanken på att detta febriga värktillstånd är ett intet jämfört med verkligt lidande: tortyr, framskriden cancer, övergivenhet, lepra eller reumatiska sjukdomar hade gjort mig stum om inte stämbanden redan vore oanvändbara.

Ordspråket att "den friske har många önskningar, den sjuke bara en" framstår som ett av de klokaste som någonsin formulerats. Det känns verkligen som om allt annat pausar och att blir jag bara frisk så ordnar sig rubbet. Blir jag frisk blir alla mina kära friska. Då orkar jag också göra klart allt som nu ligger på hög och oroar under nattens feberfrossa. Hur mycket intellektet än spjärnar emot är det den känslan som finns i magen. Det är det jag verkligen tror. Min magkänsla säger att Syrien kommer att uppleva fred om bara öronen slutar värka,kroppstemperaturen stabiliseras, stämbanden blir elastiska igen och hostan upphör.

 

Mitt under nattens kvävande hostanfall blir jag galen och tänker testa Chateus hästhostmedicin för utan hosta=frisk, nästan. Men hejdar mig när jag hittar en flaska örtmedicin bredvid hästmedicinen. Jag lär mig av Dick Harrison att heroin var hostmedicin en gång och förstår att det måste varit lätt att sprida denna livsfarliga drog under en tid då TBC var en folksjukdom. Hosta är verkligen hemskt; omöjlig att hejda, socialt oacceptabel i alla sammanhang och mest i nattens tystnad då barnen väcks och ängslas eftersom de tror att jag kvävs.

 

"En smärtornas man, förtrogen med sjukdom" så beskriver Jesaja Herrens lidande tjänare som vi Kristna ser som en profetisk beskrivning av Jesus på väg till sin avrättning. Hur trösterikt är inte evangeliet bara i detta att Jesus är förtrogen med sjukdom, han vet hur det är- fast ännu mer.