På tisdag kväll eller onsdagen i stilla veckan brukar kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simon den spetälskes hus hyllas i kyrkan världen över. Denna namnlösa kvinna som gjorde vad hon kunde en syster till den fattiga änkan som ger några ören i tempelkistan och därmed gav bort allt hon hade att leva på, har blivit inskriven i religionshistorien på grund av måttlöst slöseri. Sådana initiativ hyllas förstås av Barockbloggen vars motto är: more is more.

 

 Nardusbalsamflaskan är en påminnelse mitt i den allvarligaste delen av fastan om att inte låta askesen ta över livet utan låta "onödiga" replipunkter lysa som vänligt välkomnande värmande lägereldar i världens mörka natt .Jesus är den enda i sällskapet kring middagsbordet hos Simon den spetälske, en farisé som blivit helad av Jesus, som vet att han snart kommer att dö. Därför uppfattas troligen hans försvar av kvinnans psykiskt instabila handlande som märkligt. Vadå smörja till begravning, han är ju ung och frisk!

 

Nu mister Jesus också åtminstone en av lärjungarnas förtroende, Judas, som har hand om lärjungarnas kassa. Han säger det som många kristna säger än idag: varför slösa när det finns så många fattiga? Jag vet att ekonomin hänger ihop och det jag gör påverkar andra. Alla mina ekonomiska val påverkar andras valmöjligheter.

 

Ändå är denna slösaktiga kvinna som undanhåller 300 denarer från de fattiga ett föredöme för oss enligt Jesus. Jag tänker på sommarstugor, hästar, kyrkokonst och parfym. Ska vi verkligen satsa på sådant i en värld av nöd?

 

Ja, säger Jesus, utan att glömma de fattiga får vi inte heller glömma Predikarens budskap:

Ät ditt bröd med glädje