Kampen mot ondskan var från första början av Jesu gärning starkt förknippad med att göra friska sjuka, uppväcka döda och befria människor från demoner. Nästan hälften av Markus evangelium berättar om just detta. I den klassiska försoningsläran, som de första kristna omfattade, inbegrep kampen mot ondskan kampen mot synden, Satan och döden. Genom att själv bli full av sår under tortyren helade Jesus människans sår som Jesaja profeterar om Herrens lidande tjänare i kapitel 53.

 

Sjukdomen är dödens föregångare och därmed såg de första kristna  korsdöden som Guds sätt att besegra både sjukdomen och döden. I dopet fick de dela Jesu död på korset, därför kallas dopfunten (dopfontänen) också för dopgraven, då de dog från det gamla livet av sjukdom, synd och slaveriet under fienden. Därför doppar man fortfarande barnet helt och hållet vid dopet  i östkyrkan medan västkyrkan som började betona Anselms försoningslära satte in en liten skål med vatten i den stora medeltida dopfunten om den var av sten, eller gjorde nya mycket mindre dopfuntar.

 

Baptisterna tog sedan upp denna fornkyrkliga tradition och baptistiska kyrkor kallar alltid sin stora dopbassäng för dopgrav om de inte enbart döper människor utomhus. De stöder sig, liksom de första kristna, på berättelsen om när Nikodemus från Sanhedrin kommer till Jesus i hemlighet i Johannes evangelium kap. 3 :: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”  Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”  Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.  Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.  Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” 

 

Paulus beskriver denna hållning till dopet som en ny födelse och dopvattnet som den Heliga Andes fostervatten i Romarbrevet 8:29-39 så här:

 

 

Paulus skrev till människor som var judar, många i församlingen var också hedningar, flera av församlingsmedlemmarna var kvinnor och slavar, eller åtminstone väl förtrogna med slaveriet. Om judarna inte var slavar så visste de i alla fall varför judarna firar påsk: som en påminnelse om hur Gud räddade judarna ur det egyptiska slaveriet. Metaforen med slaven som föds som en fri människa och genom vatten får del av detta nya liv förstod de som läste brevet direkt. Vandringen genom Röda havet ledde till friheten, döden var det enda som kunde göra en slav fri om ingen friköpte henom.

 

Jesus vann kampen mot ondskan när han lurade den genom att fullständigt ge sig i dess våld utan att kämpa emot och med sin död befriade han alla som vill från ondskans slaveri. Med sin uppståndelse bevisade han att döden var besegrad.  Vi kan få del av denna seger och dö och uppstå med honom genom dopet. Så kan man mycket kortfattat beskriva den klassiska försoningsläran.