Vilodagarnas vilodag är påskafton. Mellanrummet mellan tortyren, tragedin och dramatiken som slutar med Jesu död på korset och uppståndelsens trotsiga vårskrik har blivit kyrkoårets lugnaste dag av ren utmattning . Ren utmattning måste det ha varit för de närmast sörjande kring Jesus. Allt hopp var nu ute, Jesus var i all hast gravlagd och i skräck för ytterligare utrensningar drog sig hans vänner undan och gömde sig.

 

Påskfestens glädjebudskap om befrielsen ut Egyptens slaveri berörde inte dem men Guds sabbatsvila kunde de ändå åtnjuta. Och det är väl också här den verkligt stora vilan infinner sig när katastrofen är ett faktum och inget mer finns att göra eller hoppas på.

 

 Tomheten som Predikaren ständigt återkommer till blir ett konkret tomrum där inga sinnesintryck längre kan vara starkare än de man redan upplevt och överlevt. Stumheten i nervsystemet sprider sig i hela kroppen. Man vill varken äta eller dricka. Tankarna slutar vandra. Då kan man vila som en katt utan tanke på något alls.