Mot slutet av sin bok ger Predikaren råd till sin son om hur man ska hantera tillvarons h'äväl, det som översätts ton´mhet men egentligen betyder pust eller intighet. Tvärtemot den gängse uppfattningen om vad Bibeln lär och, dessutom vad en dysterkvist som Predikaren kan förväntas förorda, är hans tips att njuta av livet så mycket det bara går så länge det varar.  Men trots att Predikaren lever före exilen i Babylon då Daniel och judarna börjar ana att livet fortsätter efter döden, påminner han om att vi ska ha i åtanke att allt vi gör ska vi stå till svars inför Gud med.

 

Tron på en rättvis dom kom alltså före tron på liv efter döden. Jag vet inte hur Predikaren tänkte sig den domen, men i Psaltaren verkar det vara fråga om en dom över folk och släkter. I nya testamentet gör Jesus upp med tron att Gud straffar barnen för sina föräldrars synder, så det vara kanske så Predikaren uppfattade domen. En tro som alltså levt kvar ända till Jesu tid trots att bland andra profeten Jeremia  redan gjort slut med den uppfattningen.

 

Trots den livsbejakande slutsatsen Predikaren drar av sina studier av livets mening slutar hela boken med en trött suck, eller kanske en pust, människans sista utandning.  Predikaren upprepar h'äväl tre gånger.:

Tomhet, idel tomhet,