När jag läser detta eller hör någon säga att jag vilar i Guds hand känner jag mig oändligt trygg. Jag är ju rättfärdiggjord i Kristus, jag vilar som en baby hos sin mamma i Guds varma hand. Men Predikaren levde Ante Christum, Ante Laestadium och Ante Lina Sandell. Gud som den älskande himmelska föräldern var inte lika känd som Gud- den som styr ödet. Det Predikaren säger här är egentligen insh'allah, om Gud vill. Vilket av muslimer används nästan som "vi får väl se "eller som en säkerhetsåtgärd vid framtidsplaner så inte Gud ska finna en högfärdig och just därför sända olycka över en.

 

Fortsättningen på denna vers är: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt som väntar henne är tomhet. Detta att vara buren av Gud är alltså långt ifrån en säker position. Det är mer som Kierkegaards "att kasta sig ut på 20000 famnars djup och hoppas att någon tar emot". Predikarens gudsfruktan är så mycket modigare än min. Jag som uppfötts som nådevalp med "Tryggare kan i ryggmärgen" och "Jesus för världen givit sitt liv" närmast hjärtat behöver inget mod för att närma mig Gud.

 

Missförstå mig inte, jag tycker det är bra-precis så ska det vara. Det var ju ett av Jesu tydligaste budskap, att Gud är en kärleksfull förälder inte en nyckfull despot. Vi ska inte vara rädda för vår skapare. Men kanske vi förlorar lite av äventyret som utan tvekan också  är en del i att frukta Gud och leva i en relation med henom om vi blir för respektlösa. Gud som snuttefilt har vi hört talas om till leda av "storsinta" ateister. Men jag ser att det lätt blir så att Lejonet av Juda blir en gosig huskatt, som Nils Bolander uttryckte saken när vi på goda grunder slutat vara rädda för Gud. Äventyret och den pirrande magkänslan när vi närmar oss det absolut heliga riskerar att gå förlorad.

 

När jag var mycket ung fascinerades jag av en läsepsalm: "Gud du råder över djupen".  Den var som gjord för en metallåt och det blev den. Jag gjorde om texten lite för att passa musiken. Jag kallade den "Herren är Herre":

 

 

Jag vet inte om jag lyckades men jag försökte förmedla lite av den känsla som Predikaren verkar ha inför Gud. Känslan av att Lejonet av Juda och det slaktade Guds lamm inte är ett tamt lejon eller ett ofarligt lamm. Som en av mina litterära helgongestalter, C.S Lewis, skildrade Aslan: "Klart att han är farlig, han är inget tamt lejon."

 

Då blir det med bävan och en känsla av största möjlga tacksamhet vi kan konstatera att Lina Sandell hade helt rätt:

 "Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek det ser jag nog. Vem känner höjden vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog."