En av de saker som jag inbillar mig mer än andra ting är att jag är snäll. Jag tycker jag gör så gott jag kan och varje avsteg från snällheten förklarar jag med något som kan likna ädelmod. Det är det förstås inte. Jag bara slingrar mig. Skulle jag varit nazist i tredje riket eller IS-krigare så hade jag kommit på tusen vackra ursäkter för mitt ondskefulla beteende. Jag är en riktigt hal ål. Men inga ursäkter eller förklaringar ändrar på det faktum att jag gör det onda. Fullt medveten och utan större tvekan. Oftast sker det slentrianmässigt och av lättja, ibland mer överlagt. 

 

Ändå är vi skapade för godhet. Vi är skapade att vara rakryggade och stå upp för sanning och rättvisa. Vi vet så väl vad som är rätt. Ändå slingrar vi oss, vi hittar på allehanda konster. Om det finns någon sanning i kristendomen som bevisas om och om igen är det att en människa inte bara är god innerst inne utan också bottenlöst ond. Det finns ett iskallt jordgolv inom oss alla. Vi vill inte tro det, men det är bara att göra som Predikaren: se på världen som den är, för att inse att människan inte bara är god innerst inne.

 

För visst kan man planera ondskefulla handlingar: skatteplanering, bestämma sig för att aldrig ge till tiggare (åh vad många ädelmodiga skäl vi kan uppfinna där) eller gå in för att krossa den där ragatan som alltid gör till sig på arbetsplatsen och tar den glans som rätteligen skulle fallit på mig. Men ofta är ondskan slentrian, vi bestämmer oss för att handla fel på bråkdelen av en sekund. Ondskan sitter som i ryggmärgen på oss. Den har blivit rutin. Paulus uttrycker det så bittert Predikaren-aktigt som "det goda jag vill det gör jag inte men det onda jag inte vill det gör jag." och sedan slingrar vi oss.

 

Herre, gör mig rak igen!