Ödemark
Markus 1:45 Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken.
Att få leva ifred är ett fint uttryck . Det rymmer så många bottnar och en djup känsla av harmoni med allt och alla. Kanske tänker man mest på att få vara ensam, men det gör inte jag. Vi önskar varandra Guds frid och då menar vi inte att den där människan nödvändigtvis måste gå ut i öknen och leva eremitliv. Guds frid är fred, baland, harmoni och frånvaron av orättvisor.
Men visst finns ett mått av avskildhet också i uttrycket att vara ifred. Jag skulle gå sönder alldeles om jag inte hade ett ganska stort mått av avskildhet och stunder av tystnad i mitt liv och jag är inte ensam om detta behov av avskildhet. I Sverige satsar männsikor enorma resurser av tid och arbete på sina stugor som de bor i bara temporärt för det går inte att leva utan replipunkter av avskildhet. Inte ens Jesus klarade det. Markusevangeliet är fullt av episoder där Jesus drar sig undan stadslivet ut i ödemarken och han lär sina lärjungar samma överlevnadsstrategi.
För mig är fastan en slags mental ödemark att få vara i fred i. I hela mitt liv har dessa ord från profeten Hosea klingat i mitt inre:
Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Men den avskildheten som Hosea talar om är för mig inte alltid behaglig. Ibland är denna öken en konkret ödemarksupplevelse men oftast är det en inre känsla av torka av icke självvald isolering när en älskad människa försvinner eller Guds tystnad råder, den tystaste tystnad som finns; då rader ur "Det öde landet" av T.S Eliot beskriver livet bäst:
om det fanns vatten
och inte sten
om det fanns sten
och vatten också
och vatten
en källa
en källsjö i stenen
om det bara fanns sorl av vatten
inte cikadan
och torrt gräs som sjunger
utan sorl av vatten över sten
där eremittrasten sjunger i tallarna
dripp dropp, dripp dropp, dropp dropp dropp
men det finns inget vatten.
Men där i tystnaden, där ingen sorglöst porlande fjällbäck bryter tystnaden, upplever
jag ofta detta som T.S Eliot fortsätter dikten med:
Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden? Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans men när jag ser upp längs den vita vägen är det alltid en till som går bredvid dig glider fram i en brun kåpa med huva jag vet inte om det är man eller kvinna -men vem är det på din andra sida?
Ingen som bär, ingen som talar, inte en droppe vatten men en tröstande närvaro av någon
som känner de osynliga stigarna så väl. Han har gått där förut.
Kommentarer
Postat av: Lars
Även om man inte är munk eller nunna tror jag alla människor kunde behöva sitt eget erimitage, David Wilkerson manade alla kristna att skaffa sig en garderob och låsa in sig där för att tala med gud :)
uppkopplad med anden, mor teresa, martin luther king mfl behövde inte gömma sig bakom någon andlig lärare , dom var lärda av gud och anden.
Svar:
barockbloggen.blogg.se
Trackback
