Skitsnack
Kristus bär sitt kors som Hieronymus Bosch* (1450-1516) målade upp händelserna längs smärtornas väg
Predikaren är så befriande osentimental. Han säger som det är: skitsnack är inte värt det lilla minsta. Alla skitsnackar någon gång och de orden har inte någon makt varken när de uttalas om oss själva eller när vi uttalar dem om någon annan. Jag tröstar mig ofta med dessa ord för att överleva den kaskad av skitsnack som alltid omger en människa och ibalnd sipprar fram till måltavlans öron.
Det är tyvärr en gammal älskad umgängesform att leta fel och hitta på en hoper nya fel hos en människa som inte är närvarande vid taltillfället. Skvaller kallas det också, men skvaller har fler facetter än skitsnack. Skvaller kan vara i all vänlighet dela nyheter om vad som hänt i den krets man är bekant med. Skitsnack är något annat. Predikaren sätter ett bra namn på det: förbannelser. För det är ju det man slungar ut av ren slentrian och för att hålla sig väl med gruppen så länge man själv befinner sig inom hörhåll. Men de betyder som sagt var så litet oavsett om jag är måltavlan eller om jag slungar ut dem mot någon annan.
Ändå är det något som varje normal människa skäms för, med all rätt. Skitsnack kan ju gå över styr. Plötsligt börjar någon bli speciellt utsatt för förtalet. Aldrig har det med måltavlan att göra utan andra faktorer spelar in. Vanligast är att en grupp fungerar dåligt tillsammans och behöver en gemensam fiende för att uppnå någon slags fred inbördes. Plötsligt spelar slumpen in och gör skitsnacket till ett vapen sm till och med kan döda. "Det är bättre att en dör för folket än att hela folket dör." som översteprästen Kajafas sa när Stora rådet diskuterade fallet Jesus i den spända situation som rådde i Jerusalem den påsken Jesus dömdes till döden av Pontus Pilatus.
På målningen av Hieronymus Bosch syns den svartmuskiga rövaren som blir utsatt för hån från folkmasssan längs Via Dolorosa och han svarar tillbaka med samma mynt. Den botfärdiga rövaren längst upp till höger, lika svartmuskig han, får utstå en läskig munks försök att få honom att bikta sig. Men Jesus svarar inte på okvädingsorden. Han kunde förstås Predikaren och visste vad skitsnack betyder-ingenting. Han själv välsignade och bad för sina bödlar. Det är vad vi kan göra när det vänliga skvallret går över i skitsnack. Det är en värdig motståndshandling i en värld av rykten, förbannelser och förtal.
En botgöringssång av renässanskompositören William Byrd publicerad 1611:
Have mercy upon me, O God, consort song for S or A solo, SSATTB & organ or strings (inc. but can be reconstructed)
Rose Consort of Viols
Red Byrd
Rose Consort of Viols
Red Byrd
"Have mercy upon me O God, after thy great goodness. And according to the multitude of thy mercies wipe away mine offenses. Wash me clean of wickedness, and purge me from my sins."
*Tack för tipset , Klaus, har letat efter en bild som kan sätta igång tankarna till denna vers från Predikaren så påminde du mig om Hieronymus Bosch.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Klaus
Postat av: klaus
Just den där bilden dyker upp i huvudet ibland när jag känner mig misantropisk. Nu dök den upp i huvudet efter det att huvudet tittat in på Swärds blogg. Den bloggen består nästan bara av de brunblå nu och Swärd kan knappt posta ett kakrecept förrän de börjar spotta svavel och håna honom.
Även om sådant inte är att jämföra med Jesus Golgatavandring så kände jag för Swärd.
Tittar man efter lite noggrannare så är inte alla (utom Jesus) läbbiga. Där finns ju också den botfärdige rövaren och Simon av Cyrene och Veronica med sin svetteduk. Det finns därmed hopp om mänskligheten.
Svar:
barockbloggen.blogg.se
Trackback