Finns det något vackrare än en gammal människa i det ljus som en vintereftermiddag sprider genom köksfönstret? Som barn njöt jag ofta av den anblicken när farmorsmor stickande betraktade livet utanför fönstret; fåglar, snöflingor som föll, grannar som kom hem från jobbet. Hon stickade vantar oftast med varianter av norska rosor som mönster. Hon behövde inte se ner på sitt arbete, fingrarna rörde sig vant av sig själva. Jag stickade utan mönster, ännu gick jag inte ens i lekis så mönsterstickning var inget för mig. Ofta vilade jag mina ovana händer och tittade bara på när hon stickade och såg ut genom fönstret.
Nästan inga bilder finns av henne och ingen där hon sitter och stickar framför fönstret. Hon var leastadian och dessutom lite fåfäng. Bildförbudet höll hon strikt på. Det finns några få ungdomsbilder av henne med det magnifika håret utslaget, det räckte henne ner till anklarna fast hon hade släppt det ur flätorna så det var lockigt på bilden och alltså borde varit en decimeter längre i rakt skick. Håret flöt som en tjock flod av glänsande lack längs med hennes korta, starka kropp. Men hon var mycket vackrare där i fönstret med stickningen och håret i knut under hilkkan. Den glänsande lackfloden var ett minne blott, de hårstrån som stack fram var glanslöst vita och grå.
Att vara barnbarnsbarn till henne var en lyxtillvaro. Hon hade tid. Hon var full av spännande berättelser från sin barndom och sitt långa liv och hon lät mig förstå hur mycket jag betydde för henne även om hon, liksom alla vuxna, aldrig sa att hon älskade mig. Att vara hennes barn var nog inte fullt lika lätt. Hon blev tidigt mor, 17 år var hon. Barnafadern försvann till Amerika men hennes tjocka flätor och eldiga humör charmade snart min farmorsfar som var en mycket snäll människa och gav alla barnen en lika varm och vänlig fostran oavsett biologi och var lite av en krockkudde för farmorsmors strängare och oroligare temperament.
Hon blev med tiden en vis människa. Hon delade gärna med sig av det hon lärde sig i skolan för många decennier sedan, hon gick ju bara sex år i skolan. I skolan trivdes hon. Hon hade lätt för språk och lärde sig snabbt svenska som blev skolspråket under hennes sexåriga skolgång. Men det var inte skolan som gav visdomen. Det var livet, Bibeln,psalmboken, postillan* och alla möten med människor från olika håll.
*Laestadius postilla så klart, på finska- lika självklart; himmelens eget språk.
Jo människor kan utvecklas olika av livet man har i undantag mött äldre som blivit elaka och hårda med åren, Medans ett större flertal blivit mjuka ,snälla och kloka av år, något jag brukar tänka är att äldre människor är dom bästa att leva livet på ett klokt och omtänksamt sätt tragiskt att döden sätter punkt när människan är som bäst, men för den som tror kan man resonera så att hon blivit skolad och redo att möta läraren för att resonera betyg.och starta ett mycket större liv. Minns när man var liten grabb att man fick lära sig att erbjuda sin plats på bussen till någon som var gammal och hålla tyst när dom äldre talade, sådant är väl lite ute numera, misstänker att vår nu varande kultur sätter unga friska framförallt arbetande människor högst på samhällsstegen.
Svar:Du har så rätt, det är ju också Predikarens återkommande suck att livet berövas människan när hon nått vishetens höjder. Nu är det dessutom så att vi anser en finnig 20-åring vara klokare än en rynkig 90-åring så visdomen rinner verkligen bara ut i den tomhet som Predikaren talar om. Friska och produktiva människor är sällan de mest eftertänksamma och visa och det är en tragedi för hela mänskligheten att de har högst status och deras ogenomtänkta uttalande får störst spridning.
