Tankar om tid
Har försökt mig på baka bröd lite , blir ju betydligt billigare och godare att ha med eget nybakat till frukostmackorna men slutat med ljust vetebröd pga diabetesen. Men sedan finns det ju brödens rolls Royce , surdegsbröd med olika kornsorter och en del grovt så blir det ok för min del. tyckte det var spännande att försöka starta en egen surdeg, men får det inte alls att fungera och jäsa :( men har man väl fått i gång den så kan man ha den i kylskåpet och mata den lite då och då så kan man ha surdeg för evigt, testade att köpa färdig surdeg och har bakat några gånger men tycker bröden blir platta och hårda , något fel gör jag :(
Men kul att evangelierna ofta nämner surdeg och bröd.Jesus sa att se upp med fariséernas surdeg , inget problem med jäsningen där inte :)
Men precis som du skriver är det ju ett hantverk och slow food som behöver sin "rätta tid"
Ser att det börjar dyka upp surdegs startar videos på Youtube, ska nog testa typ den här, följer man beskrivningen till punkt och prick kan det ju inte misslyckas ;)
https://www.youtube.com/watch?v=CShYTN2AqZI
Ja det värsta med namnet jahave,jehova eller vilken stavning man har, är att högsta ledarna i Brooklyn menar att det är av yttersta vikt att man kan "guds namn" och använder det , bibeln säger sådana saker som att gud tar ut ett folk för sitt nams skull eller..dom gör ditt namn känt, och sedan drar man till med att det bara finns ett sådant folk = Jehovas vittnen. Vad dom missar stort är att gud har många namn och kan inte fångas i en liten ask , många ärenamn och beskrivningar hur och vem han är.
https://www.youtube.com/watch?v=0Ew919h2BcM
Den där lagiskheten är det andra diket, efterföljelsens dike. Det första diket är att bara vara passiv.
Det är svårt med kristen efterföljelse tycker jag. Det blir så lätt till ett svartvitt tänkande där det gäller att maxa, inte att hitta en balans, att olika slags behov får ha en viss plats, kanske måste ha det.
Nu är det länge¨sedan jag hade någon kontakt med Gunilla. Hon som var min snälla kollofröken, pingstvän, och som fick välsigna mina barn. Jag minns en gång när jag såg henne stå och diska sina begagnade platspåsar. Det gjorde intryck på mig.
Hon maxade, hon ville följa. Hon lät en flykting bo hos sig och gjorde många andra saker som jag beundrade. Hon var som en pingstvän-nunna, ständigt i farten. Men hon fick en utmattningsdepression, och el-allergi. Så småningom så träffade hon dock en man och flyttade ner till hans lantbruk i Småland. Det senaste jag hörde var att hon mådde bättre.
Ska man ta ett kors på sig tills man dukar under eller ska man försöka vara "hållbar"?
Borde jag ge mig ut när jag kommer hem sju på kvällen från ett tufft sjukvårdsjobb och gatupredika och hjälpa hemlösa? Jag skulle nog inte palla det så länge tror jag, men jag vet ju inte.
Jag har inga svar på det där, jag vet inte.
Dock tror jag på det "tilltal" som sa till mig att jag ska ge det jag kan ge, som änkan gav de skärvor hon hade.
En negativ sak med de som högljutt manar till en väldigt kraftfull aktivism (förutom att de riskerar att hamna i gärningslärans dike) är att de ger sådana som mig en känsla av hopplöshet därför att man inte orkar prestera. Det kan bli så att man då bara säckar ihop som den där unge rike mannen som Jesus ville skulle ge bort allt han hade.
Är det kanske så att båda är korrekta: Att hitta hållbarhet och balans och ge de skärvor man har OCH trumpetstöten till att ta ett stort steg, att vända om - NU!
Jo, så är det nog. Båda dessa är sanna. Det finns ett dike där jag befinner mig också, när man försöker förhålla sig balanserat och klokt. I den situationen kan man liksom somna in lite.
Nu blev det för djupt för mig. Simmar tillbaka till stranden.
Detta rekommenderas varmt till er barock'n roll-fans: Händel, Messias och hittebarnen.
http://www.svtplay.se/video/2770084/handel-messias-och-hittebarnen/handel-messias-och-hittebarnen-avsnitt-1
