Barockbloggen

Nu är vi i Pengsjö och väntan på att Chateaus kompis Isa ska börja brunsta är över. Äntligen slutade hon spela svår och igår betäcktes hon för första gången. Chateau däremot kommer inte i brunst vilket tyder på, hoppas, hoppas, på att hon är dräktig. Nu är det bara en vecka kvar innan vi kan kolla upp dräktigheten med ultraljud här på veterinärstationen i Pengsjö. Hagen står redo för flickorna som blir mammor nästa vår, men än så länge går de i Knaften i en mysig, men myggig, skogshage.

Vi hälsade på dem igår och Chateau hälsade med sin glada hej-gnäggning, men sedan åt hon mest. Isa var mer kelsjuk. Lille femåringen Aron stod och kramade Chateau länge. Nu längtar vi mycket efter att få besked om dräktigheten och få vår lilla kompis hem. Det har varit en underlig tid det här, så länge utan häst. Men nästa vår har vi förhoppningsvis igen det i form av ett välskapt föl.

Chateau, Aron,( barockbloggaren själv vill inte vara med på bild)och Elis hälsar på hos flickorna i Knaften där Manzanillo bor.

Barockbloggen är en läsare i ordets alla bemärkelser jag läser allt som står skrivet helst hela tiden och i brist på annat litterärt kan jag lystet läsa telefonkataloger eller tidtabeller, för att inte tala om bruksanvisningar och innehållsförteckningar som ibland kan vara rena poesin:

"Brännässla

Spenat

Kvickrot

Kvanne

Rölleka

Fänkål

Morot

Vetegroddar

Brunalg

Hibiscusblomma

Åkerfräken

Pomeransskal

Malört

Kaskarillbark"

Just den tid som nu kallas barocken var en tid då det europeiska läsandet exploderade. Under medeltiden var få européer läskunniga och ännu färre hade råd med ens en enda bok. Böckerna var konstverk framställda av dyrbara material som kalvskinn och bladguld. De lysande färgerna framställdes med äggoljetempera  med krossade ädelstenar. Så är också dessa böcker fortfarande färgstarka som om de illustrerats och kopierats igår. Att sedan väldigt få människor någonsin läste i dessa böcker bidrog till att dessa dyrbarheter behållit sin fräschör. Läste man ur dessa handgjorda verk var det en person som läste högt så alla omkring kunde höra.

Att läsa högt ur böcker var det sätt på vilket man alltid läste, även om man var ensam och saknade åhörare. Det sägs om kyrkofadern Ambrosius (ca 340- 4 april 397) att han var annorlunda, och nästan lite skrämmande, eftersom han läste tyst utan att ens röra på läpparna.

Var och en som har försökt vet att det är en helt annan sak att läsa högt än att läsa tyst. När man läser tyst kommer man in i läsningen så att man till slut inte längre är medveten om att man läser en bok eller vänder blad. Dofter, färger och ljud omger en precis som om man var där i boken. Böcker är magi!

Under barocken spreds läsekonsten allra mest som en följd av reformationen som betonade "skriften allena" som skulle läsas av varje kristen och tolkas av denna utan att först gå igenom präster och andra teologer. Reformatorerna spred dessa tankar via småskrifter som nu blivit möjliga att trycka genom Gutenbergs uppfinning blytyper och tryckpress. Skrifterna såldes för en billig penning t ex en skilling och därifrån har vi beteckningen skillingtryck, som alltså inte bara var populära visor utan all slags text för allmänheten.

Reformationen var inte välsedd överallt och skrifterna lästes ofta i lönndom och vad passar då inte bättre än att läsa tyst för sig själv? Så förändrades inte bara läsvanorna utan också själva tanken tog en ny och djupare vändning. Ingenting påverkar tänkandet lika mycket som skrivande och läsande, det vet alla som försökt. Med brevet, dagboken, bloggen och almanackan kan man resonera med sig själv och komma fram till nya idéer och tankar som om man samtalade med en annan människa. Detta gav i sin tur vetenskapen en vitaliserande skjuts framåt, liksom konsten, musiken och litteraturen. Allt det där som gör att barocken är en så fascinerande epok. Läs mer om detta fascinerande ämne i denna bok av Alberto Manguel.

 

 

Den 12 juli kom vi så till Knaften och Manzanillo. Nu är Chateau där med väninnan Isa (e. Power Boy u. Wielka Cielona). Chateau blev brunstig redan på kvällen den 13 juli och på Frankrikes nationaldag blev hon betäckt för första gången. Allt gick bra, båda hästarna uppförde sig förträffligt och nu väntar vi bara på att Isa ska komma i brunst och sedan bär det iväg till veterinären i Pengsjö för att kolla dräktigheten kring dag 18.

Så här såg hon ut när hon kom fram till sin kavaljer och hans matte Marita:

I helgen hade vi clinic igen. Ewa-Kristina var hos oss "kraftsamlande pantertanter" och ledde oss alla ett steg vidare på den vindlande  stig som heter kraftskapande ridkonst. Johanna har gjort en fin sammanfattning av sina intryck här. Där har hon ochså publicerat bilder från kursen. Tur, för jag hade med mig kameran men lämnade den i bilen! Ibland, faktiskt rätt ofta, är jag så irriterande.

På clinicen fick jag och Chateau jobba med att samla galoppen ytterligare. Handen är nyckeln till hela ryttarens kropp eftersom den upptar en så stor del av människans hjärna. "Det din hand gör påverkar hela din kropp", säger Ewa-Kristina, och när du rider påverkar din hjärna din hand som sedan har kontakt med hästens känsliga mun varifrån hästen får impulser till sin hjärna som sedan går ut i hästens kropp. En avspänd och exakt handhjälp gör att hela din och hästens kropp jobbar korrekt.

Ewa-Kristina visade mig exakt hur lite som krävs för att påverka din häst genom munnen. Din hand ska bara svagt rycka till som handledens puls. Låter jag dessutom fingrarna röra sig på detta minimalistiska sätt i den takt och rytm jag önskar från min häst som om du plockar på gitarren eller spelar en räcka toner på piano
så uppstår den ljuvaste musik.

Spelar jag i tretakt förstärker jag min hästs tretaktiga galopp. När sedan skänkelhjälpen ges exakt i det ögonblick där hästen behöver den för att inte stanna kommer galoppen att samlas och bli den stärkande övning den är tänkt att vara. Detta fick vi till, även inför publik, i lördags. Det kändes mycket bra. Ibland skäms jag för hur jag gör bort min fina ponny och min duktiga instruktör Inga, genom att på clinicen bete mig som en klumpig nybörjare-år efter år.

För att komma in i denna samlade galopp använder vi oftast trampet, jag och min häst. Tramp är långsam piaff som är mycket stärkande och samlande för hästen. Enbart trampövningar kan ge din häst världens J-Lo-rumpa. När mittemellanmatte såg Chateau för två veckor sedan var det just så hon uttryckte sig: "Vilken J-Lo-rumpa hon fått!" Då var det endast några månader sedan hon sett henne förra gången och redan då var Chateu i god form jämfört med många hästar.

Här syns mittemellanmatte ridandes i ett fin piaff(mittemellanmattes första-faktiskt!) där Chateau sänker sin rumpa och sjunker ner ordentligt på de böjda hasorna:

Han fanns den där perfekta hingsten. Manzanillo XXII f.2005, e. Minero VII u. Manzanilla XXVI, född på Maipe-stuteriet i Spanien. Hans ägare hade letat länge tills hon fann honom och när hon berättade om alla turer som föregått hennes möte med Manzanillo förstod jag att hon hade fått vänta på hingsten till Chateau. Det låter flummigt, men vägen fram till Chateaus betäckning har varit kantad av lyckliga sammanträffanden och små järtecken och nu förstod jag att något liknande hade lett Marita till Manzanillo.

Så här ser han ut, denna vänliga lilla kille:

Hur kom det sig att denna tveksamma dam till slut tog beslutet att betäcka sin ögonsten? Ja, hela familjen i övrigt hade ju länge tyckt att ett föl efter Chateau måste vi bara ha. Men det är klart att den som ska göra jobbet och vet om allt hemskt som kan hända (jag har ju läst Min Häst och alla andra hästtidningar och böcker sedan jag var sex år och de är fyllda med tårdrypande historier om ston och föl som dör i samband med fölfödslar) är förstås den som tvekar mest. Dessutom kände Inga flera personer som mist sina ston i samband med fölning.

Jag hade redan i våras bett min veterinär kolla om det fanns några häsloskäl till att inte betäcka Chateau, fast jag då inte alls kände mig säker på att det någonsin skulle bli ett föl. men "just in case" gjorde jag det i alla fall.

Men så firade vi Midsommar i Pengsjö. Barnen ville som vanligt bara spela X-box så vi föräldrar fick en lång pratpromenad som vi inte haft tid till sedan början av maj. Som vi gick där i den underbara kvällen med allt blommande omkring oss i den vackra trakten kring Pengsjön kom vi till att prata om "fölet". Min käre make sa att jag ska betäcka Chateau för det är vad jag innerst inne vill. Varje invändning jag hade, hade han ett svar på och när vi gick tillbak till barnen för att hämta dem till hotellet i Vännäs där vi skulle bo, var jag nästan säker på att vi skulle betäcka henne. Men det fanns fortfarande tvivel, det är ju ett stort och ansvarsfullt åtagande att leda sin häst genom 11 månaders dräktighet och sedan, om allt går väl, fostra en fölunge från dag 1 i dess liv.

När vi kom till hotellrummet i Vännäs var det första vi såg en liten tavla av ett föl som såg ut som Chateau när hon var fölunge. Den var målad men i realistisk stil och hette "Kicking up dust". Tyvärr fotade jag inte tavlan, men fölungen såg ut ungefär så här, men var på väg åt höger i stället för, som här, åt vänster:







När jag såg tavlan just i vårt hotellrum, just den kvällen och lilla femåringen säger: "Åh, ett föl, jag ska be till Gud att Chateau ska få ett föl." förstod jag att det var något på G, för barnen hade ju ingen aning om vad vi hade pratat om på vår promenad medan de var uppslukade av något spel på x-boxen.

 

I tio års tid har jag funderat på att betäcka min underbara ponny. Hon har aldrig varit halt, alltid varit underbart snäll och samarbetsvillig och är dessutom väldigt vacker med härliga gångarter som gör att hon känns mycket större än sina 137 cm i mankhöjd när jag rider henne. När hon tävlades av en duktig tjej vann hon både dressyr och hoppning, hon är bara så begåvad.

Hon är, kort sagt, just den sortens sto man borde ta föl efter, men ofta blir det ston som är halta och på andra sätt olämpliga för ridning/körning som får bli fölmammor. Varför? Ja, det är väl som med mig, jag tvekade pga riskerna som alltid följer alla ungars födelse och tanken på att inte kunna rida och träna som vanligt under många månader. Det stora jobb och ansvar som följer med en ny liten fölunge spelar ju också in.

Nå, nu föll många pusselbitar på plats, min man sa att jag skulle slå till, Aron började be till Gud att Chateau ska få ett föl och veterinären okejade men rekommenderade naturlig betäckning i stället för insemination. Då började vi leta på allvar efter en bra pappa till hennes föl.

Vi ville ha en lite större hingst än Chateau, men inte någon bjässe för att undvika en svår fölning. Vi ville därför inte heller ha den där biffigaste PRE-typen som ser ut som en maffig barockmålning, det blir inte den rätte för vår tjej, hon behöver en sportigare typ. Vi vet också att Chateau faller för bruna och svarta killar så de färgerna tittade vi efter. Hennes fina steg ska förstärkas av hingstens. Men viktigast av allt är att hingsten har ett gott lynne som kan förstärka Chateaus fantastiska lugn och människovänlihet. Ett plus är om denna rariret inte bor alltför långt ifrån oss.

Finns det sådana perfekta hingstar? Vad jag förstår var Chateaus pappa Cognac denna perfekta häst. Han ELIT-premierades för både welsh- och ridponnyavel och blev 30 år gammal, frisk och glad och verksam fram till dess. Eftersom han fanns så kanske "vår" hingst finns någonstans där ute.




 
                             Vår lilla blivande mamma tränar piaff med  lillmatte Linnea-Teresia

Vi har ett smultronställe, barnen, jag och Chateau. Det är hästarnas sommarhage. Den är jättelik och betet räcker för många hästar en hel säsong. Pojkarna har en sagoskog där det finns altaren och portaler till andra världar och snart en massa smultron. Det blir riktig sommar när vi kommer dit och så här ser det ut där:


Hästarna kliar varandra just innan vi ska iväg till sommarbetet.



Bilen lastad med det vi behöver över sommaren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här fyller Aron på vatten till törstiga sommarhästar.

Majan i sommarparadiset.






Dags för kvällsritt och myggspray-dusch




Hagen är jättelik och kuperad som ett landskap av Constable. För att ni ska få en bild av hur den ser ut kommer här ett måleri av Constable. Engelsk landsbygd för 200 år sedan. Stopp och belägg, säger vän av ordning, John Constable föddes 1776 och dog 1837, han var en romantisk målare, ingen barockkonstnär.

Så sant, säger då barockbloggen, men vår sommarhage ser helt enkelt inte ut som en barockmålning, den är ett romantiskt landskap! Vårt smultronställe varje sommar.