Påskafton är ett mellanrum, den mesta mellandagen av alla. Mitt emellan långfredagens grymma postludium och påskdagens jublande preludium* kommer påskaftonens dämpade interludium. I kyrkorna läser man texterna om Jesu gravläggning, för inget står om denna dag av tomhet och sorg i Bibeln.

I Johannes evangeium läser vi: Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

I Markus evangelium står det att Josef från Aramitea "tog mod till sig och gick till Pilatus" jag gillar denna lilla avvikelse från bibelns princip om händelser, inte beskrivningar och känslor, tydligen var det en så viktig detalj-och det är det ju-alla de elva lärjungarna hade flytt och gömt sig. Josef och Nikodemus, som  hade så mycket att förlora tog hand om Jesu begravning trots alla risker. De blev dessutom rituellt orena av att röra en död kropp inför påskfirandet. Det är mod. Sådan vill jag bli.

*jo jag vet att det är bakvänt, men som Aslan säger i "Häxan och lejonet" av CS Lewis: "döden verkar baklänges" liksom våren går från död till liv.

Påskaftonens självklara musik blir min kära Passio secundum Johannem et Johannem, som vi latinare säger, Andra säger till exempel Johannespassionen av Johann Sebastian Bach, Ruht wohl= vila väl ordagrannt. Vila i frid säger man väl på svenska.