Maria besöker Elisabeth som redan har varit gravid i fem månader med Johannes Döparen, Jesu kusin.

En typisk romantisk 1800-talsbild. Den har kanske fungerat som söndagsskole -plansch den här bilden. Trots dess mycket timida ryggporträtt av Maria, det är ju snarare Elisabeth som tar plats än Maria, är den en av de minst mesiga av alla Magnificatbilder jag sett.

Av någon anledning har konsthistorien gjort sitt bästa för att detronisera Magnificat och Maria. Botticellis fjortonhundratals-Madonna i bleka pastell -färger och lyxig filigrankrona är definitivt representativ för Magnificatbilderna genom historien. Modernare Magnificatbilder är ofta enkla och kraftigt stiliserade som denna:

Inte mycket till revolutionerande budskap här, men i alla fall inte undergivet sänkt blick.Själva bebådelsen vinner på det återhållna, medan Magnificat-scenen blir helt förvrängd av mesiga blondiner som stirrar ner i marken.

Det är förstås helt begripligt att man inom konsthistorien inte vågat framställa Maria så som hon framstår i Bibeln, tänk så många beslutsamma, kreativa och självständiga kvinnor som haft Maria som förebild. Det gällde för kyrkans män att hålla den revolutionära tendensen i Magnificat stången, de hade mycket att förlora på en bokstavlig tolkning.

Som så ofta vrängde man till det och lät bilderna av mes-Maria överrösta hennes busiga lovsång.  Men kraften finns ännu kvar i orden och hon fick ju rätt, lilla sturska Maria, alla släkten prisar henne salig.

Man kan säga att hon inte riktigt gjort sig på bild.- ännu En utmaning till konstnärliga bloggläsare, vilket jag vet att det finns,-skildra Maria på ett sätt som gör hennes lovsång rättvisa!

Fastetipset idag är dagens musikval; Arvo Pärts Magnificat. Musik som är så tidlös att man kan tro att han var samtida med Palestrina, men han lever ännu denne rysk-ortodoxe estniske tonsättare. Han har hittat balansen, tycker jag, mellan kraften och kontemplationen i Magnificat, Ingen mes-Maria här inte-men musiken ger ändå en starkt rogivande och energiviande effekt. Arvo Pärts musik är avskalad från allt prål oc hdenna enkelhet gör den både jordnära och himmelsk. Resultatet blir musik som är född och inte skapad.