Dimma och regn har präglat hela hösten det är en orsak till att det blir få bilder på hästarna här, för oftast blir bilderna så här även när man fotar mitt på dagen:

Än har vi inte blivit klara med stallet, allt tar tid och vi har väldigt lite av den varan, Men hästarna får gå lösa inne i stallet när vädret är för läskigt, hovslagaren kommer eller jag gör i ordning dem. Det fungerar alltså som vindskydd nu. Nu kommer de in nästan varje dag pga trist regn. Alltid får man städa bort farligheter så inte nyfikna lill-Smilla skadar sig på något vasst verktyg då hon vandrar runt.

 

 

Men när det pysslas med hästarna får Smilla träna på att stå uppbunden en liten stund i taget. Det har hittills gått utmärkt väl, hon finner sig jättefint i det. Smilla gillar stallet och springer glatt in, men Chateau är fortfarande lite skeptisk. Kanske för att vi alltid städar ur det eftersom vi fortfarande bygger, det hinner inte bli någon trevlig hemliknande doft av använd spånbädd kvar till nästa gång de ska in.

 

Igår fick Chateau vinterskor och Smilla verkades av hovslagaren Lasse för första gången i sitt lilla liv och det gick alldeles lugnt till. Flera gånger hade vi bestämt tider när han skulle komma så jag hade kunnat vara med, men det hände alltid något som exempelvis bilhaverier så han inte kunde komma då.

 

Igår var jag på jobbet när han kom men trodde att jag kanske ändå skulle hinna om jag smet tdigare, men han sa att det inte behövdes för allt gick så bra och det gjorde det. Snabbt och lugnt som ingenting blev båda hästarna pedikyrerade.

 

Nu får jag rida igen denna snorhala höst. Utan skor har det gått att rida någon enstaka dag, men oftast har det varit för halt för att rida obroddad häst denna november med omväxlande kallgrader och regn på is som resultat.

 

Nu måste jag klaga lite. Smilla är född i juni förra året och welshponnyföreningen har ännu inte lyckats klämma fram hennes pass. Det verkar vara en riktigt orutinerad person som sköter passen på welshponnyföreningen. Jag väntade i tre år på Chateaus pass, ända tills de bytte till Kicki Linell. Sedan sparkade de henne och nu är det samma tjorv som det var för Chateau. Den nya passansvarige har lyckats krångla med allt från DNA-analysen till själva stamtavlan. Ja, hen försökte till och med att registrera Smilla som en häst med okänd härstamning och hen visste inte vad PRE var för något. SUCK!

Så här mysigt lurviga har mina vackra damer blivit nu i den kalla förvintertiden:

 

Nu är det september och höst. Vinterhagen blev klar idag. Smilla och Chateau fick först mellanlanda i lillhagen:

...blir jag varje gång jag ser att mina hästar bor hos mig nu. När jag går ut på kvällen och ger dem mat och sprejar dem, när jag hälsar på dem på morgonen, när jag ser dem genom köksfönstret, när jag far ut och rider och bara går ut och sadlar. Tänk att bara stanna upp ett tag i vardagen och gosa med mina hästar! Tänk att välkomnas efter jobbet av två glada hundar och två "mumlande" hästar!

 

 

Vilken härlig dag när hästarna flyttade hem!

På eftermiddagen solar de vid badkaret och då blir jag så här glad:

Härligt med ridvägar utan bilar så Smilla kan följa med på ridturerna utan att man måste hålla henne i grimskaft hela tiden.

 

 

Ibland blir hon nyfiken på något i skogen:

 

 

Va, ropar ni på mig?

 

 

Okej, jag kommer väl då!

 

 

 

Duktiga tjejen får en morot när hon är så duktig på inkallning.

 

Den som fick inviga huset som gäst var svärfar men sedan kom Linn. Härliga dagar som gav massor med glädje och energi.Som gäst fick Linn rida när vi tog våra promenader med hästarna och hundarna:

 

 

Många blir det när vi går ut och går. Tur att vi har vallhundar med:

 

 

Hanna var med men fotade mesta tiden:

 

 

 

 

 

 

 

 

Smilla har varit på badstranden för första gången i livet. Efter en viss tvekan upptäckte hon att det var kul med så mycket vatten:

 

 

Stövlar på, inte för att skydda mot vatten de blir snabbt fulla med vatten, men skydd mot en lite vimsig fölis som inte alltid har koll på sina hovar.

 

Chateau tvekar inte, hon älskar att plaska i vatten.

 

Snart tycker också Smilla att vatten är kul.

Men när Hanna satt upp ville plötsligt Chateau inte i vattnet, då fick Smilla agera draghjälp och sedan var hon i och badade som vanligt.

 

Till havsbadets fröjder hör rullningen i sanden efteråt tycker Chateau. Smilla vill mest bocka och galloppera på stället. Då hade jag nog med att hålla koll på henne så det har jag inga bildbevis på, ni får tro mig på mitt ord:

 

 

 

Jag tyckte det var skönt att tömma stövlarna när vi var tillbaks i hagen:

 

 

Hanna och Frida hälsade på hos Smilla igår:

 

 

Frida höll sig på säkerhetsavstånd och fotade medan Hanna gosades med Smilla och Chateau.

 

 

 

 

Två vackra flickor en vacker sommarkväll. Linnea och Smilla, mina mörkaste skönheter, har verkligen funnit varandra, det gör mig så glad.

 

 

 

 

Inga är en av mina viktigaste inspirationskällor vad gäller ridning, som den trogne bloggföljaren nog har upptäckt vid det här laget. Hennes stil är lugn, konsekvent och mjuk intill det osynliga. Hon är också en pedagog som verkligen får mig att förstå och komma vidare i ridningen och utbildningen av min fina gamla ponny.

 

När Madde köpte Janne i vintras var det därför självklart att Inga skulle hjälpa till med att rida honom tills han lärt sig lite hästvett och fått medel att fokusera sin yviga energi. Inga vill inte göra om honom utan, som man tänkte under barocken; försöka få fram hästens egen form i mer renodlat skick. Jannes form är en helt annan än Majans, här ser ni hur den kraftfulle Janne med sin starka uppåtriktade energi börjat hitta fokus:

 

 

 

 

Skritt och galopp, hon travar sällan. Är det så med föl? Jag har inte tänkt på detta förut och inte läst om det heller. Kanske någon av alla mina kloka följare vet?

 

 

 

Chateau och jag har känt varandra så länge och vi känner en stark samhörighet. Så fort jag komer till hagen kommer hon till mig och är hon långt bort hör jag hennes hovar dundra i en glad galopp när jag ropar hennes namn. Att rida henne är som en övning i telepati och hon är likadan i alla hantering.

 

Jag älskar verkligen henne och hon tycker om mig så som hästar tycker om sina människor. Så när Smilla flyttade hem var jag lite osäker, tänk om jag inte skulle kunna älska henne så som jag älskar Chateau? Skulle jag omedvetet behandla Smilla sämre eller ge henne för lite uppmärksamhet? 

 

 

Alla förstår ju att det går alldeles utmärkt att älska både Smilla och Elva och med hjärnan visste jag det också förut, ändå fanns frågan där-men inte nu längre Återigen har jag fått lära mig att  kärlek inte räknar med division utan multiplikation. 

 

Smilla och Chateau är nu så bra kompisar att de till och med äter ur samma hink. Chateau är nästan för snäll hur ska vi få fason på Smilla som får denna flum-uppfostran? Räcker det verkligen att Chateau bara drar öronen bak men aldrig visar varken tänder eller fötter åt henne? Vi får se när hon kommer i två-årstrotsen.