Även världens busigaste sötishäst behöver vila ibland. Då lägger sig Smilla i höet och sover en stund.

Maria tog med sig Anki från Blekinge till oss på Kyndelsmässodagen. En mulen dag men det snöade inte på några timmar som omväxling. Skidor i djupsnö går inte fort, men det har ju aldrig bekymrat oss, mig och Maria som bara för att sätta långsamhetsrekord tog en extrasväng på 9 km kring ett spår i Kiruna. Vi gör verkligen vårt yttersta som ni förstår.

 

 

Man byltar på sig och svettas med snöskottningen. Bilderna blir suddiga för det är aldrig riktigt ljust när det nästan alltid är snöväder med tunga moln. Det är nattmörkt när jag går ut med hundarna på morgonen och nattmörkt när jag tränar Smilla efter jobbet. På helgen ser jag mina hästar i dagsljus någon timme. Det kan kännas deppigt.

 

Men varje gång jag ser mina älskade hästar från mitt köksfönster blir det sommarsol i min själ och täckisarna blir till sommarkjol i min själ. Nej, det har inte gått över än. Hjärtat tar ett glädjeskutt i mig varje gång jag inser att det är sant. Jag lever min dröm med mina fina flickor hemma hos mig.

 

Det bara snöar och på eftermiddagen blev snön blötare så då måste täcket på igen. Täcken är ju inte så kul, de skaver på hästarnas varma pälsar, men nu är det bara för blött väder.

 

Smilla är en nyfiken tjej, här kollar hon in hundgården. Tror hon måhända att hon är en hund? Ser det mysigare ut i hundgården ? Vill hon bara var där Elva är ibland? Elis gissade att hon tog fel eftersom hundgården har två hästskor ovanför ingången. Chateau bara suckar över sin vimsiga fosterdotter.

 

Att ha hästarna hemma gör livet livat. När man lunkar på med sina morgonrutiner kan vad som helst hända som ger färg och fart åt vardagen. I morse till exempel. När jag kommer hem från morgonpromenaden med hundarna möts jag av Smilla utanför hagen. Av spåren att döma verkar hon ha tänkt följa efter oss ut i skogen men ändrat sig. Anatgligen eftersom Chateau stod kvar i hagen. När jag satte henne i hagen såg jag att eltråden rasat ner på en sida och jag fixade det lite provisoriskt. Hanna kom ut eftersom hon väckts av vad hon trodde var en älg utanför hennes lillstuga. Hon tog hand om hundarna, Elva har ju lite för burdust sätt att valla hästar ibland. Idag var hon först lugn och duktig men hetsade upp sig och började skälla.

 

Jag gick in och åt frukost. Då säger Aron: "Mamma ,Kapten står här bredvid mig ute på bron."  Då visade det sig att Hanna hade satt in hundarna i vedboden , inte i hundgården som jag trodde. Vedboden öppnas lätt inifrån så jag fick avbryta frukosterandet och sätta in dem i hundgården. De håller sig oftats på gården, men om en löptik finns i närheten vet man aldrig med gamle Kaptenen.

 

När vi sedan kommer ut till bilen står Smilla återigen utanför hagen. In och hämta grimskaft och oömma handskar. Tur att hon är en sällskaplig och lydig liten häst så hon kom till mig direkt. Jag satte då in hästarna i stallet så de fick fängelse utan att passera gå idag. Hanna har gått och slängt hö åt dem under dagen, men inte är det väl optimalt att de är inne en solig vinterdag som denna. Jag törs inte ha dem ute när jag jobbar om Smilla kan ta sig ut på byn eller något. Stackars Chateau som är helt oskyldig ska ju helst inte stå inne hela dagarna.

 

Nu har Hanna fixat hagen och hästarna har varit ute hela eftermiddagen utan utbrytningsförsök så vi hoppas att detta håller, hon har ju inte rymt förut under vintern när alla god mat finns i hagen. Till sommarn blir det dock att investera i jumboaggregat, det förstår jag.

 

Varför är jag en sådan barocknörd? Ja, visst är musiken underbar och de fantastiska målningarna från nederländerna och Italien från denna tid. Men mest är det nog idéerna; en sorts realistisk optimism tycktes råda under barocken. Döden är dig ständigt nära, men du lever nu så gör det bästa av ditt liv, tycks musiken, konsten och litteraturen vilja säga oss.

Den svenske barockdiktaren Lasse Lucidor skriver i sin mest berömda psalm:

Under barocken är också kärleken till föremålets högsta potential den kärlek som räknades som högst, precis som den Dante presenterade i sin Komedi 300 år tidigare. Idéer ändrades långsammare på denna tid och man höll gamla klassiska verk högre än vi gör idag. Inte förrän romantikens genombrott ändrades synen på kärlek och skönhet i grunden från den syn Dante hade.

Barockträdgården i Hilleröd bil härifrån.

 

Under barocken gjorde man dock mer i praktiken utifrån detta begrepp om en varelses inre potential. Trädgårdarnas geometriska former som av oss som lever i en post-romantisk era uppfattas som onaturliga och därför fula, är ett bra exempel på det. Enen är en kon som kan nå sin högsta potential med hjälp av trädgårdsmästarens sax.

 

På samma sätt gjorde ryttmästaren att hästen kunde nå sin högsta potential med rätt träning. Kanske är det just inom ridningen som barockens tänkande kommit bäst till sin rätt. Där får ju häst och ryttare samarbeta för gemensam styrka och skönhet och dessutom tror jag att det ger oss ömsesidig glädje. Den franske ryttmästaren Antoine de Pluvinel skrev : ”En vacker karl på en vacker häst är den skönaste gestalt Gud har givit världen.” Barock-Olga vill tillägga att samarbetet mellan en älskad häst och dess människa är bland det finaste man kan uppleva.

 

Här nedan syns ett exempel på de Pluvinels devis och därefter ett exempel på Barock-Olgas:

Carl Gustaf Wrangel med sin häst 1652 målad av David Klöcker Ehrenstrahl

 

 

 

 

 

Ja, hästar har ju en gemensam födelsedag 1 januari. Det blir konstigt med så unga hästar som Smilla, hon är ju bara 1 år och 6 månader, men regeln gäller ändå i officiella tävlingssammanhang. Därför strävar uppfödare av galoppörer och travare, där man har lopp för två-åringar att få fölen på en för hästar helt onaturlig tid på året, helst i januari eller februari. Hästarna som föds i april-juli klarar inte alls ett galopp-löp lika bra som de som fötts i januari samma år. Ponnyer och andra hästar som inte ska tävlas föds ju mestadels på vår och försommar. Smilla är född helt perfekt i juni när gräset är nytt och grönt där hon föddes här i norr. Så är hon också så här stark och stilig idag, 2 januari, nyss fyllda två år, fast egentligen bara snart 18 månader:

 

 

Detta väder alltså!  I morse var hästarna instängda i stallet pga tung blötsnö som rasat från taket. Som jag drabbats av en influensa som bland annat innebär en rejäl led- och muskelvärk kunde jag inte hugga mig igenom den snön utan hästarna fick stanna inne tills den starke och för tillfället friske maken fick undan vallen så pass så hästarna kunde komma ut. De var de glada och rullade sig länge för han satte inte täcken på eftersom jag trodde att morgonens väder skulle hålla i sig. Tji fick jag , såklart. Nu är det bara att gå ut och sätta på täckena igen. Här lite bilder från deras nyårsnatt som de tog enormt lugnt trots vissa fyrverkier. Vi hade thai-lyktor som är minst lika fina och helt tysta.

Ikväll ska hästarna stängas in i stallet för säkerhets skull jag antar att någon i byn använder fyrverkier, men det är tyvärr också väder för det.

Nu är det slut på ridturer i fluffig lätt djupsnö för äckelblött töväder slog till med blötsnö. När detta fryser på blir det svårt att rida på mina enskilda ridvägar där Smilla kan springa lös. Men jag försöker trampa upp en stig som vi kan skritta skadeslösa på fast galopper i pudersnö är det slut med för en tid framöver.

I morse såg hästarna ut så här vid sin frunch med dessa eviga täcken, aldrig har jag behövt täcka Chateau så mycket som denna regniga slaskvinter. Genom att ljuset är dunkelt ser man tydligt den fallande blötsnön.

Som sig bör har jag ridit staffansritt idag. Vädret var perfekt och hästarna glada. Våra ridvägar är täckta med 70 cm mjuk pudersnö och vi är helt ensamma. Inte ens skotertrafik finns det här så Smilla springer lös bredvid, det är skönt att hon är så bra på inkallning. Jag tog inte med någon kamera tyvärr, men Elis fotade några mysko bilder i stallet innan turen och på gården så ni får bildbevis om än lite drodelmässiga:

 

 

 

 

På samma sätt som alla människors lika och oändliga värde har tagit en lång tid att bli praktisk handling och fortfarande har en bra bit att gå är det med ridning tycker jag. Teorier och praktiker måste samspela. Akademisk ridning brukar man tala om eftersom den lärdes ut på ridakademier i Europa. Ridskolorna i Saumur och Wien är två av dessa akademier som fortfarande är verksamma.Samtidigt tycker jag akademisk ridning kan beskrivas som ridning med eftertanke och "förtanke".

 

Ridningen blir helt enkelt bättre av att teoretiskt bearbetas. Inga brukar berätta om en av hennes ridelever som blev sjuk och var borta från ridningen i några veckor. När hon sedan kom tillbaka var hennes rdining avsevärt förbättrad och när Inga undrade hur det gått till när hon varit sjuk berättade hon att hon läste Sally Swifts Ett med hästen. Det var det enda hon gjort, hon hade inte kunnat träna i praktiken hon hade bara fått en ny förståelse för ridningen och det hjälpte henne att styra kroppen och förstå hästen bättre.

 

Kalla lediga dagar när ridpassen blir korta får vi nu tillfälle att läsa. Då tycker jag att det ger allra mest att man förhåller sig akademiskt kritisk i sitt läsande och tittande, att man funderar kring hur den här männskan ser på hästen och människan i grunden. Barockens förförståelse om att hästen har en perfekt vacker form som vi ska locka fram med vår ridning passar mitt synsätt. Denna inställning handlar om något större än att bli en okej ryttare, det handlar om själva livet.

 

Detta gör att jag inte ens behöver läsa ridteori för att inspireras i mitt umgänge med hästarna och de andra djuren. Under de första lediga dagarna har jag läst en intressant essä av John Armstrong om Dantes komedi, "Kärlekens apostel"*. Där skriver han om Dantes syn på kärleken:

 

              "Vad menar Dante med kärlek? Han tänker sig att kärleken sammanför och fulländar ett brett spektrum av mänskliga förmågor. […] Kärleken är knuten till en djup förståelse av sitt föremål. Detta mer utvecklade sätt att älska en person (i kontrast till blind förälskelse) inbegriper att se personen som han eller hon verkligen är. […]Kärleken inbegriper inte bara en förståelse av vad en person råkar vara. Den hänger på en förståelse av denna persons bästa potential.[…] En person är i sanning sitt potentiellt bästa jag. Och att älska en annan person är att vilja hjälpa dem att bli denna bästa version av den de är."

 

Jag tycker detta satte ord på vad jag haft på känn när det gäller mina hästar. Nu aktualiseras det med lilla Smilla som kräver mer tålamod än den fogliga och välutbildade Chateau. Att älska min häst är att hjälpa henne fram till att nå sitt potentiellt bästa jag. Det gäller för mig att lista ut hur just hennes bästa ser ut med kärlekens ögon för att så småningom kanske lyckas locka fram lite av denna perfekta Smilla.

 

*Tack kära Ulla för Axess!

 

 

 

Smilla posar gärna för porträttbilder, hon är väldigt förtjust i människor i allmänhet och jag tror att hon gillar mig extra mycket, jag kommer ju med god, god mat varje dag, så när jag fotar står hon så sött med öronen framåt och väntar på något kul eller gott. Det är roligt att hon inte är rädd för kameran för jag vill ju inte missa hennes uppväxt och dokumentera hur hon ser ut. Redan nu kan det vara svårt att minnas hur hon såg ut för ett år sedan.

 

Smilla idag:

 

På helgerna kan man jobba med Smilla i dagsljus men när jag kommer hem vid 17.30 är det alltid helt mörkt så här års. Först värmer vi upp med lite trickträning med Chateau då blir Smillla sugen på att vara med och så trickar vi lite också. Idag ställde Elis upp som fotograf för att dokumentera våra lekar. Det är nu inte så lätt att fota i blindo ut i mörkret när ett av fotoobjekten har pannlampa. Så här ser det i alla fall ut genom kameralinsen i blixtskenet när vi jobbar jag och Smillisen:

 

 

 

En adelsman som får hjälp av stalldrängen med stigbygeln, stålstick efter Gianni

Man kan inbilla sig att det är ganska lite man kan göra med en ettåring, att det är en tid av att bara gulla med hästen i hagen och att det verkliga jobbet börjar när hästen är tre och ska börja ridas in. Fel, fel, fel. Hästar är inte födda med grimma och grimskaft, de vet inte av sig själva hur de ska bete sig vid hovkratsning och annan hovvård. Ja, de kan ingenting av allt det som är självklart för stora hästar.

 

Vid varje kraftfodergiva tränar vi något, ledas till hinken eller borstas t.ex. Smeka öronen och munpyssel är också bra att öva mycket på och hon verkar gilla det. Men nu börjar Smilla också bli busigare, snön gör henne livlig och man får koncentrera sig när man leder henne annars skuttar hon iväg och man får hålla hårt för att hon inte ska smita iväg på egna äventyr. Då blir det rygga, fram och rygga igen.

 

Under barocken gjorde man det enkelt för sig genom många gånger grymma metoder som att binda brinnande ris i hästens svans eller använda bett som måste ha varit rena tortyren för hästens mun. I allmänhet var också adelsmannen som ägde hästarna väldigt lite involverad i jobbet med hästarna. Duktiga ryttmästare och stalldrängar fick nöjet att verkligen uppfostra hästarna och det kunde nog vara ett mycket roligt arbete när de var intresserade, så kom den stora ridkonsten till, med heltidssysselsatta hästarbetare.

 

Nu har jag inte lust att plåga min lilla Smilla, inte har jag några anställda i stallet och min tid är begränsad så jag försöker vara effektiv och då är det viktigaste, enligt vad jag förstått, att leda hästen, samt lära henne förstå att gå bort från tryck. Så vi traskar runt i hagen, hon får rygga, gå fram, stanna och följa mig runt träd och stenar. Ibland går vi över träd som ligger på marken också, hon ska ju kunna ta sig över sådant i framtiden, t.o.m med någon på ryggen.  Efter en kvart är hon trött och då gosas vi en stund, hon är ju bara en väldigt ung liten häst ännu.

 

 

 

 

 

Lyssna här på vetenskapsradion historia om  den svenska hästsportens historia, de senaste hundra åren med en bonus om den grymme ryttaren Djingis Khan och de tuffa mongoliska ryttardrottningarna.

 

Från olympiaden 1912 då bara män höll på med ridsport de var samtliga militärer. Nu är nästan alla ryttare inte alls knutna till försvaret och manssporten har förvandlats till en sport där båda könen möts på helt lika villkor och där kvinnorna dessutom dominerar i Sverige. Dessutom är ridsporten i Sverige en sport för nästan alla samhällsklasser pga den militära bakgrunden visar det sig, lyssna och lär!