Barockbloggen

 

 

 

 

 

 

Smilla gillar inte avstånd, en sak som vi övar mycket på är att hon ska hålla avstånd när man leder henne och i alla sammanhang. Sedan hon i våras sprang in i Chateau har hon blivit bättre på avståndsbedömning när hon är fri, kanske för att Chateau verkligen inte accepterar hur mycket trängsel som helst.

 

Men när man leder henne har hon en tendens att vrida på huvudet men klampa på med resten av kroppen alldeles för nära. Piggsvinsleken, ett Pat Parelli-knep är en lek jag måste ta till ibland för att få henne att fatta att HELA kroppen ska hållas på "replängds" avstånd. Man tar helt enkelt handen och fäller ut fingarna och naglarna och trycker den i sidan på hästen så hon flyttar på sig med åtföljande beröm när hon gör det.

 

Tålamod behövs dock, som med allt som har med unga varelser att göra. Ibland glömmer hon av sig och piggsvinet måste fram. Det är bra med nya hagen som gör att vi leder henne ganska långt flera gånger om dagen.

 

 

 

 

Smilla får mycket extrafoder med vitaminer och mineraler för en växande häst plus fläskigt hö från Tornedalen, Chateau får lite müsli för gamla hästar och mineraler, på det klarar de sig bra. Men Smilla är fortfarande lite tunn och Chateau är motsatsen, lite rund. Så vi fortsätter med extramat till Smilla och extra motion för Chateau.

 

 

 

 

När vi gick hem tog jag över kameran i förgrunden grävmaskinen som vår granne lämnat på vår tomt. Den börjar bli en fast installation nu.

 

 

 

 

 

 

Ett problem är hennes enormt starka vallningsinstinkt och att jag inte hittat en enda kurs för att lära mig hur man träna en vallhund. Det enda jag hittat är aktiviteter för dem som redan kan det. Elva vill att hästarna håller sig på plats och helst ska de röra på sig då och då. Förra året gick det inte att ta med henne på ridturerna hon vallade hela tiden, skällde och nafsade hästarna i hasorna. Men nu har hon ett helt annat fokus så hon är perfekt att ha med sig när Chateau sölar när jag ropar på henne i hagen. När vi har Smilla lös på ridturerna håller hon god ordning på henne. När jag säger "Hämta Smilla!" så gör hon verkligen det utan överdrivet skällande och nafsande. Men när hästarna står stilla för länge här på gården blir hon jobbig och där har vi en del att ta itu med med. Men det blir bättre, nu ligger hon ofta och bara ser till att de inte går från gården eller så gör hon som på bilden ovan; väntar på order vid mina fötter.

Det är svårt för mig att få bra bilder i hagen på Smilla eftersom hon är en sådan mattegris. Hon vill alltid hänga mig i hasorna och kommer så nära att bilderna blir konstiga. Så fort jag ropar kommer hon fast Chateau segar och drar sig för att lämna grönskan bakom sig. Det är så praktiskt med hennes flockkänsla när man är ute och det är praktiskt att hon uppfattar mig som flockledaren men mest av allt är det hjärtevärmande.

 

 

Det blir så fint med allt gammalt virke som vi hittar här på gården, vi köper inget material alls, allt finns här och det är bar med det här gamla virket som varit golv förut för det tycker hästarna är äckligt medan de gillar att gnaga på nytt trä. Byggmaterialet är så inspirerande att jobba med och det är roligt att hitta på lösningar eftersom. Fast jag kan tänka mig att arga snickaren och dyligt löst folk skulle få ett anfall om de såg hur vi jobbar.

 

Visst syns det att hon har anlag för samling i traven!