Barockbloggen

Fördelen med sjukdom är att man knappt orkar mer än att läsa. Inte tunga böcker (bokstavligen, armarna är  darriga spaghettisnören) men en liten tidskrift med hög densitet utan att vara tung är perfekt. Ibland är en text bara ett uppslag lång men ändå så full av vishet och mellan febersovstunderna passar en sådan text perfekt. Denna utmärkta publikation är förstås tidskriften Pilgrim- Den är alltid en slags livlina i mitt liv och kvartalets tema brukar alltid träffa mitt i veka livet mitt. Men senaste numret "Utblottad"har nog träffat mest rätt av dem alla.

 

Jag är en människa som sällan är sjuk, inte ens förkyld, Jag fixar och orkar med allt och brukar skämta om att jag inte kan bli utmattad eftersom jag är en sådan lågtryckare (99/55). Jag inser också att jag ofta stoltserar med detta och, på ett helt otornedalskt vis, skryter om min energi och outsinliga ork. Nu är jag rejält dålig och orkar ingenting. Måste sjukskriva mig-mitt jobb kan helt enkelt inte utföras utan röst.  Stapplar bokstavligen runt när jag tar hand om djuren eller promenerar med hundarna. Skrittar ytterst lugnt på Chateau medan Linnea får leda Smilla, orkar absolut inte med två hästar. Sover , sover och sover.

 

All min kraft är uttömd. Utblottad på min outsinliga energi. Nu finns inget kvar, inget av mitt eget att lita på. Jag har trott att jag inte gjort det, men nu ser jag att precis just så har det varit, jag har trott att jag orkar precis allt.  Min goda hälsa har varit min förtröstan - och min bil. Bilen totalkvaddades i en krock med en dräktig vaja.* Ungefär samtidigt tappade jag rösten och bronkiten tog över mitt liv. Nu återstår bara Gud som min förtröstan för min egen kraft är borta.

 

*Hr Bråddjup som körde och fostersonen från Aghanistan som satt bredvid klarade sig utan en skråma. Vajan och ¨hennes kalv dog direkt, de behövde inte lida. Det kollade jag upp när jag kom till platsen som inte alls var långt hemifrån.

 

 

Nu är den allvarligaste delen av fastan, passionstiden i full gång. Passion, som för oss fåvitska sentida språkbrukare betyder att gilla någonting mycket betydde från början lidande. Det är naturligtvis Kristi lidande vi minns denna dovt purpurlila tid i kyrkoåret. Vi sjunger : "Vackra törnrosbuske som så blekröd står, taggar gav du Jesus, jag din blomma får. Plågorna tog Jesus , allas synd han bar. Tog den bort men glädjen lämnade han kvar."

 

Jag fick plötsligt tid att gå in i en light-variant av lidande på ett högst påtagligt sätt. En banal förkylning med följande stämbandsinflammation och bronkit håller mig plågsamt trött på dagen och ännu plågsammare vaken i timmar på nätterna så det är nu jobb-moratorium. Tanken på att detta febriga värktillstånd är ett intet jämfört med verkligt lidande: tortyr, framskriden cancer, övergivenhet, lepra eller reumatiska sjukdomar hade gjort mig stum om inte stämbanden redan vore oanvändbara.

Ordspråket att "den friske har många önskningar, den sjuke bara en" framstår som ett av de klokaste som någonsin formulerats. Det känns verkligen som om allt annat pausar och att blir jag bara frisk så ordnar sig rubbet. Blir jag frisk blir alla mina kära friska. Då orkar jag också göra klart allt som nu ligger på hög och oroar under nattens feberfrossa. Hur mycket intellektet än spjärnar emot är det den känslan som finns i magen. Det är det jag verkligen tror. Min magkänsla säger att Syrien kommer att uppleva fred om bara öronen slutar värka,kroppstemperaturen stabiliseras, stämbanden blir elastiska igen och hostan upphör.

 

Mitt under nattens kvävande hostanfall blir jag galen och tänker testa Chateus hästhostmedicin för utan hosta=frisk, nästan. Men hejdar mig när jag hittar en flaska örtmedicin bredvid hästmedicinen. Jag lär mig av Dick Harrison att heroin var hostmedicin en gång och förstår att det måste varit lätt att sprida denna livsfarliga drog under en tid då TBC var en folksjukdom. Hosta är verkligen hemskt; omöjlig att hejda, socialt oacceptabel i alla sammanhang och mest i nattens tystnad då barnen väcks och ängslas eftersom de tror att jag kvävs.

 

"En smärtornas man, förtrogen med sjukdom" så beskriver Jesaja Herrens lidande tjänare som vi Kristna ser som en profetisk beskrivning av Jesus på väg till sin avrättning. Hur trösterikt är inte evangeliet bara i detta att Jesus är förtrogen med sjukdom, han vet hur det är- fast ännu mer. 

Aron har en sådan god hand med djur och en riktig hästkarl är han redan. Dessa bilder hittade jag i kameran. Tydligen har något syskon haft den goda smaken att föreviga hans mys i vårsolen med Smilla:

 

I svenskan ska vi se dramatik och vi ska tillägna oss klassiker. Det mesta som finns att få tag på av klassikern Shakespeare, när nu skolans kassa inte räcker till besök på Shakespeares The Globe i London är filmatiseringar, ofta på engelska. Aldrig ser det ut som på teater utan filmens alla möjligheter tar effektivt bort teatermediets begränsningar och magi. Men vi har av en lycklig händelse TV-filmen som gjordes av teateruppsättningen Macbeth på the Ice Globe i Jukkasjärvi på skolan. Teaterformen har inte gått förlorad i denna uppsättning. Dessutom gör denna uppsättning vad andra brukar hoppa över-betonar det som Shakespeare och hans samtid såg som pjäsens huvudtema: Vådan av att vara otrogen den av Gud utsedde rätte konungen och vådan av att inte vänta in den välbehagliga tiden.

 

Lycklig över detta fynd använder jag den i svenska 2 eftersom vi dessutom ska behandla nordiska språkförhållanden i den kursen så eleverna ser en röd tråd i att vi inte ser engelsk Shakespeare utan svensk/samisk inspirerad av Kurosawas Blodets tron/Spindelvävsslottet i bildspråket. De får också se en snutt av Kurosawas film för att visa hur universellt använd Shakespeare är vilket understryker hans tidlöshet och klassikerstämpel. Han tar upp frågor som intresserar de flesta männsikor och hans dramer kan gestaltas på så många sätt utan att dess kraft går förlorad.

 

Denna invändning mot uppsättningen återkommer dock alltid: inte talade väl skottar på medeltiden samiska? Varför ser vi en samisk teater? Det var väl inte så mycket is och snö i Skottland? Varför renar, hjortar hade passat bättre?etc. Allt med kontentan att samisk teater är exotiska SAMER som utstöter märkliga ljud, trots att textremsan citerar Shakespeare på svenska.

 

De sväljer glatt Shakespeare in Love, Trettondagsafton placerad i sent 1800-tal, ja, faktiskt också Kurosawa, skottar kan uppenbarligen prata japanska. Men eleverna accepterar inte en texttrogen, om än förkortad, samisk version av Macbeth.

 

Jag tvingas med sorg inse att samer fortfarande inte är människor utan någon slags färgglad underart av Rangifer Tarandus i många svenskars ögon. Detta bevisades redan tidigare i kursen. En snabb genomgång av finska och samiska, finlandssvenska och stora författare på sistnämnda språk, samt Kalevala, en sång på samiska lyssnade vi till, tre på finska ur Kalevala och Tove Janssons egen uppläsning av "Filifjonkans vårstädning", blev en del i kursen om nordiska språkförhållanden. Den lilla snutten samiska stack ut så till den grad att en sång på samiska gjorde att åtta lektioner uppfattades som enbart handlandes om samiska.

 

Så fungerar rasism, den enda svarta sticker ut i en blekrosa folkmassa.  Den romska tiggarkvinnan i 60-årsåldern retar upp ungdomar i Kista centrum på ett helt annat sätt än alla bleka svenska pensionärer. Judar ges en enormt oproportionerlig uppmärksamhet och tillskrivs en absurt stor makt av sina belackare trots att de är så få att alla judar i världen hade rymts i Paris. Därför kan inte svenska gymnasieelever se att en pjäs på samiska är en Shakespeare-uppsättning med fel och förtjänster som alla andra, de ser bara en pjäs på samiska och irriterar sig för de tänker sig samer som exotiska jojkande färgklickar, inte en del av det nordiska kulturlandskapet och absolut inte människor.