Strindbergsåret är till ända och Barockbloggen drar en suck av lättnad. Maken till panegyrisk historieförfalskning har man sällan tvingats åhöra eller läsa. Radioteatern har översvämmats av hans trista teaterstycken och i Bokradion har de läst Strindbergs misogyna roman Giftas. Dagliga strindbergsbrev går att uthärda men alla  fåniga hyllningar som ter sig rent revisionistiska kan ge även den störste barockälskare för mycket*.

Influensan som tog min röst har tacknämligt gett mig tid att rensa de litterära rören med GOD litteratur. Dantes Komedi till exempel. Just nu är vi på väg uppför reningsberget i Purgatorio-Skärselden. Men det finns inget som biter så bra på strindbergsblues som hans samtida, den enda verkliga giganten i svensk sen 1800-tals/ tidig 1900-talslitteratur; Selma Lagerlöf. Så rensa rören med mig i ett underbart stycke ur Löwensköldska ringen:

Det ska inte förnekas, att hos oss i Värmland var skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna stora, men stugorna trånga, vägarna smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte var väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?

Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänsaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden.

 

* Annars är det ju "more is more" som gäller som måtto för denna blogg

Första gången jag fick upp ögonen för Kate Winslet var när jag såg den på alla sätt utmärkta filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Sedan har jag försökt se alla hennes filmer och min dröm är en komplett samling Kate Winslet, filmer och TV-serier där hon medverkat. Allt hon gör blir äkta.

I julas såg jag Mildred Pierce, där Kate Winslet spelade den ensamstående mamman som försöker ta sina barn och sig själv genom depressionen i USA där det var en skam att behöva arbeta som medelklass-kvinna. Inte en sekund tänkte jag "Det är Kate Winslet" samtidigt hade ingen annan kunnat gestalta Mildred Pierce så helgjutet som just Kate Winslet.

När hon spelar lillasyster "känsla", Marianne Dashwood, i flmatiseringen av Austens Förnuft och känsla är hon verkligt trovärdig även där trots att den karaktären är så oerhört långt ifrån den kapabla Mildred Pierce. I The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, den film som fick mig att falla platt på näsan för denna fantastiska skådespelare, är hon en lite smågalen, Seattle-grungig vegetarian vid det osannolika namnet Clementine Kruczynski och eftersom Kate också är vegetarian misstog jag nog dem för att vara ganska lika. Det tror jag inte längre. Kate ger ett så förnuftigt intryck.

Rent privat är hon tvåbarnsmodern i skådespelareliten som vägrar vika ut sina barn och varken vill banta eller skönhetsoperera sig på sedvanligt Hollywood-vis. Följaktligen kallas denna smala person, "fet" och "flummig" av avundsjuka konkurrenter, som i jämförelse med henne ofta framstår som B-skådisar. Hon har vunnit fler tunga utmärkelser för sitt skådespeleri än någon lika ung person har gjort, hon spelar fullständigt skjortan av energiknippet Cameron Diaz i Holiday och bleknar aldrig bredvid storheter som Johnny Depp (Finding Neverland) eller Judi Dench (Iris Murdoch)
.

När hon inte gestaltar starka kvinnoporträtt, agerar berättarröst i dokumentärer eller ger röst åt animerade figurer jobbar hon med sin organisation "The Golden Hat Foundation" som har som mål att göra samhället tillgängligt för barn med autism.

Kate Winslet är förstås en av mina barockpärlor som jag håller mycket högt. Döm därför om min förvånade lycka när dagen började med att min kära kollega K. säger: "Jag såg The Holiday igår och jag tänkte på dig hela tiden, du är så lik Kate Winslet , samma rörelser och miner, sätt att prata, ja på alla sätt är ni så lika." Detta är nog den bästa komplimangen ever!

Kate Winslet kan sjunga också:

Idag är det Mårten, den sydnordiska varianten av Martin, som har sin dag. I Sverige är det väl mest i Skåne som Mårten firas med typisk medeltida skånsk mat,; svartsoppa och nyslaktad gås. Egentligen firas denna dag biskop Martin av Tours som dog den 9 november och begravdes 11 november i Candes i Gallien, nuvarande Frankrike. Men som alltid i den gränsöverskridande kyrkan dog biskopar sällan där de föddes. Martin föddes i Pannonien i nuvarande Ungern. Till Frankrike kom han som soldat men där omvände han sig helt från soldatlivet och blev i stället munk i Poitiers.

Det berättas i legenden att han inte alls ville bli upphöjd till biskop och därför gömde han sig i en flock gäss. Det där med skyggheten var nog sant för Martin vägrade bo inne i staden Tours, i stället byggde han ett kloster i skogen utanför staden. Men om det där med gässen stämmer är svårt att säga. Vid denna tid på året slaktade man gäss ändå i Tyskland och Danmark så det kan mycket möjligt vara en efterkonstruktion. Det är just i Tyskland och Danmark/Skåne Mårten gås-firandet har sina rötter.

Denne Martin av Tours är helgon både i Öst- och Västkyrkan eftersom han verkade innan kyrkosplittringen efter Roms fall 476 som blev definitiv när en påve i Rom utfärdade en bannbulla  mot Östkyrkans i dess största helgedom Hagia Sofia 1054. Martin av Tours är skyddshelgon bl.a för värdshusvärdar vilket leder mig till dagens barockpärla: broder Martin av Kiruna.

Martin av Tours ger sin mantel till en tiggare
målning av El Greco

Precis som Martin av Tours föddes Martin på annan ort; i Boden. Hans mamma var sjundedagsadventist men själv blev han baptist när han kom till Kiruna. Han jobbade i resaturangbranschen så han har också denna koppling till biskopen i Gallien. I den branschen var arbetsvillkoren svåra och Martin engagerade sig i Hotell- och restauranganställdas förbund och förblev arbetarrörelsen obrottsligt trogen livet ut.

Varför måste man älska broder Martin? Ja, det är svårt att säga, men alla som mötte honom tyckte om honom. Kanske var en och annan arbetsgivare av annan åsikt för Martin var inte blyg när han kämpade mot det orättvisa drickssystemet (i stället för riktig lön)och de obekväma arbetstiderna för restauranganställda. Men alla vi andra gillade Martin skarpt. Han var bara så rejäl och humoristisk. Han var glad och oerhört bullrig. När Martin ledde i bön behövdes definitivt inget högtalarsystem, hans fylliga bas överröstade allt och alla.

Han irriterade sig aldrig på barn som stimmade, varken i gudstjänst eller vid kyrkkaffet. Han sa bara förnöjsamt när vår vilda dotter klättrade omkring på hatthyllor  och i bokhyllor: "Ja, hon lider då inte av reumatisk värk." Men kompromisslös med sina övertygelser var han. Han gillade inte kungligheter och han var obotlig baptist så när prinsessan Madeleine döptes och han stod med gubbgänget på Domus och såg evenemanget på TVn i spelhörnan tyckte han att det var en dubbel skymf: monarki passade inte i hans frifräsigt socialistiska världsbild och barndop var en styggelse:"ja , men det är inte annat att vänta av en kung." tyckte han.

På samma sätt gillade denna helt osymmetriska barockpärla inte katolska kyrkan, men broder Johannes-han kommer ju från Kiruna och Andreas, det är ju en annan sak. Dvs han skilde tydligt på sak och person, utom vad gäller kungen. Men även frifräsiga personer som tog till kungliga fasoner fick på moppo. När en mystisk man från Kanada ville predika i en gudstjänst och bara orerade om hur hemskt det var med trollkarlar på barnkalas och hur dessa trollkarlar skulle brinna för evigt och vi andra hukade och nästan dog av pinsamhet i bänkarna, ställde sig Martin upp och sa med sin lugna tordönsstämma: "nu tycker jag du ska sätta dig ned och vara tyst." Då for kanadensaren till Karesuando.

Nu är Martin sedan länge där ingen lider av reumatisk värk eller har obekväma arbetstider utan riktig lön. Det är broder Martin väl unt men han fattas mig.

En del bra filmer är sådana man aldrig glömmer fast man aldrig ser om dem, andra kan man se om och om igen med stort nöje. Igår såg jag en oförglömlig film som jag ändå bara måste köpa så jag kan se den varje gång jag behöver det. Ren medicin för själen om en sann barockpärla; Séraphine de Senlis.

Filmen handlar om ett konstnärsgeni i den lilla franska staden Senlis i början av 1900-talet. Hela historien bygger på ett verkligt levnadsöde, den tidigt föräldralösa flickan Séraphine Louis som försörjer sig som hemhjälp och tvätterska åt stadens medelklass. Séraphine kom som ung i tjänst vid ett nunnekloster och systrarna där förblev hennes förtrogna även sedan hon hyrt sig en egen lägenhet.


Under klosteråren fick hon kontakt med sin skyddsängel och av henne lärde sig Séraphine måla de mest förunderliga motiv som på flera sätt påminner mig om medeltida glasmålningar. Färgmättnaden är densamma till exempel. Färgerna var en av Séraphines hemligheter så ingen vet exakt hur hon har fått lyset i dem och de har inte mattats på de hundra år som gått sedan hon började måla.

En annan sak som påminner om en glasmålning är att de var avsedda att ge en glimt av himmelska verkligheter och på samma sätt såg Séraphine sin konst. Hon målade alltid under andakt och liturgisk sång. Motivvalen påminde också om medeltida ornament men några människor finns inte med på bilderna, hon målade i stället anturen som den såg ut i paradiset.

Kanske hade Séraphine förblivit en vindskonstnär som aldrig fått visa sin himmelska konst för någon om hon inte blivit städhjälp åt den tyske konstsamlaren, galleristen och konstkritikern Wilhelm Uhde. Han tyckte genast om hennes måleri och genom hans försorg fick hon till slut ha utställningar i Paris och numera räknas hon till de stora primitivisterna i 1900-talets konst.

Men det är absolut inte nödvändigt att veta om allt detta för att njuta av den magiskt vackra filmen eller måleriet om denna kvinna som spred och sprider så mycket himmelrike omkring sig-så gå till närmaste Bibliotek eller filmuthyrare/ alternativt klicka in dig på någon sight där de säljer kvalitetsfilm och fråga efter filmen Séraphine. Det är en riktig barockpärla till film och en barockpärla till människa i ett och samma DVD-paket.

Jag måste införa en ny kategori när jag tänkte på barockpärlor. Det är pärlor som inte är perfekt runda utan tvärtom oregelbundna och annorlunda. Lexikonet skriver: Barockpärla är en pärla som inte är rund. Osymmetrin uppstår på grund av ojämnt motstånd när den formas. Barockpärlor har ofta intressanta former och kan bland annat vara elliptisk- och droppformade.

Under 1600-talet gjorde juvelerarna underbara smycken inspirerade av dessa ovanliga former och de kom därför att kallas just barockpärlor. Tillsammans med allt annat från denna tid har de utsatts för hån och förakt, men nu är ju Barock-Olga så förtjust i detta som allmänheten tycker är för mycket och inte passar in i mallarna, precis som barockpärlor. De måste ha sin egen infattning de passar inte in i standardformaten.

En sådan barockpärla är Kristina Lugn; teaterchef, poet och dramatiker. Jag önskar så att det fanns ett poesins spotify för att höra hennes coola röst läsa  hennes geniala dikter är en omtumlande upplevelse av det lugnaste slaget. Hon skriver alltid och konsekvent på de smås sida. Hon är aldrig modernistiskt språkförblindad utan skriver så alla förstår att ensamstående mammor, medelålders tanter, fula blandrashundar och mobbade barn är värda diktsamlingar och goda liv som de förvägras av dem som ser sig som mer normala och lyckade. Hon skriver om att åldras och dö med en svart humor och hon gör underbara radioprogram där hon överraskar brevskrivare med ovanliga infallsvinklar och klokskaper. Hon ger mig lust att leva!

Recept på livsmod: Gå till närmaste bokhandel, antikvariat eller bibliotek och bunkra upp Kristina Lugn. Hon har samlat många av sina kluriga dikter i "Samlat Lugn" om man har svårt för att välja. Men unna dig att på något sätt förtjusas av denna Sveriges barockigaste barockpärla så här i november.

Behöver man bara en kickstart på dagen kan det räcka med att höra titlarna på hennes diktsamlingar : ”Till min man, om han kunde läsa”(1976), ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” ( 1983), ”Hundstunden” (1989). Det var faktiskt den sistnämnda diktsamlingstiteln som kom mig att tänka på denna av ojämnt motstånd oregelbundet formade poet.

Gillar ni hundar ska ni absolut klicka in er på Hundstund:

Annars kan ni bara njuta av Kristina Lugns konstaterande:
"Gud så dumt att gå omkring / i en expanderande kommun / och bara tänka på sig själv !"