Barockridning och synen på naturen V
Den kristna människans frihet är att växa mot att bli lik sig själv att hitta den unika person man var skapad att vara. Den kristna människans frihet är också att låta andra växa till denna mognad utan avund eller jämförelser. Det innebär alltså att människan i sig innehåller en grundform av perfektion och godhet och denna grundform ska växa fram i församlingens gemenskap och genom den Heliga Andes kärlek och mod ingjuten i våra hjärtan.
Under barocken gjorde man strikta trädgårdar som vi nu tycker är särdeles onaturliga. Man tuktade träd till regelbundna geometriska former enar blev perfekta koner, popplar blev runda klot och buxbomshäckar blev helt rektangulära. Hur rimmar det med barockens natursyn att naturen i grunden är god? Jo, man ansåg sig ha funnit dessa växters grundform, granens inneboende strävan efter konisk form, förstärktes och accentuerades av människan som på så sätt lät granen komma till sin längtans mål. Och det är just i denna strävan efter att låta naturen nå sin längtans mål som barockens tankesätt gjorde att ridningen nådde sin höjdpunkt då.
Det låter konstigt, hästens naturliga tillstånd är ju inte att bli riden. Vad såg man som uppfyllelsen av hästens längtan i ridningen? Jo, man läste de antika skrifterna igen och då kommer man förstås alltid att stöta på Xenofon som skrev väldigt mycket på en lättfattlig klassisk grekiska. Tillsammans med Julius Caesar som skrev på rak och relativt lättförståelig latin brukar Xenofon tillhöra de första autentiska texter som elever läser på de antika språken. Mest känd bland oss hästmänniskor är förstås Xenofons ridlära. Där skriver han bland annat om hur man ska se på hästen när den imponerar på andra hästar i hagen och så låta hästen se likadan ut under ryttare eftersom det är med denna stolthet hästen vill föra sig.
Så bygger all sund ridkonst på att förfina och förstärka de rörelser hästen gör i frihet utan ryttare så att den stärks till att orka bära sig med en ryttare på ryggen. Men hur förklara ryttaren? Jo, ryttaren ska bli hästens kära ledare och följeslagare, "den gode herden" och då älskar hästen att bära sin ryttare och härmar sin kära ryttares rörelser. Om då ryttaren blir medveten om sin kroppshållning och sitt förhållningssätt till hästen kommer den förr eller senare att nå sin "grundform" och se så vacker och stolt ut som den gör när den i full frihet stilar för andra hästar.
På samma sätt formas människan till sin godhets fulla mognad genom en förtrolig relation med den Heliga Ande och därför kallas denna långa gröna tid i kyrkoåret för Pingsttiden. Den här tiden vill jag därför ägna åt fördjupning och mognad i min relation till min fina häst och i relation till den där Alma-Lena som "före världens skapelse har utvalts till att stå helig och fläckfri inför Gud i kärlek." Precis som alla andra människor och hästar, elefanter och myror, nyponrosor och sjöborrar ska vara just det de är och hitta just sin perfekta form.
Men denna mognad och tillväxt måste alltid ske i en gemenskap som är mogen och kärleksfull. En häst som plågas och torteras blir rädd och till slut farligt aggressiv. En människa som av någon anledning förpassats till ensamhet kan också bli aggressiv i gemenskaper av andra ensamma och bittra avsigkomna personer som kanske till slut har börjat se sig som bättre än andra. Hos dessa rädda avsigkomna är risken att man blir de-formerad och förlorar kontakten med sin goda grundform. Kanske slutar man då som en bitter massmördare med übermänniskoideal. Låt oss alla motverka den isolering som skapar dessa deformerade sinnen-so help us God!
Här jobbar Jessica med att hitta Majans sanna form och jag försöker hitta den sanna Chateau under överinseende av Inga
Imse vimse spindel
Imse Vimse på besök i Barock-Olgas kök
Den kända barnvisan Imse Vimse spindel har varit en sann tröstevisa för mig ända sedan jag var liten. Sången om den envisa lilla spindeln som aldrig ger sig utan ständigt klättrar upp igen avhandlar för mig en enkel men livsviktig visdom: inget regn varar för evigt, solen kommer tillbaka och torkar bort allt regn och då är det bara att ta nya tag och klättra upp igen.
Så enkelt så det känns fånigt, men varje gång ett skyfall spolat bort tillvarons grund för mig får jag ny kraft av denna enkla visa. Är det riktigt illa gör jag också rörelserna till, då brukar jag orkar ta ett nytt tag och klättra upp igen. Ibland tar det lång tid för solen att återkomma och torka bort regnet, ibland går det fortare. Men jag och Imse klättrar idogt upp igen så fort det går, envist och med nyttfött mod.
Vill man få en riktigt pampigt triumferande känsla över Imse Vimse spindel kan man sjunga den på denna melodi, i stället för "land of hope and glory" sjunger man Imse Vimse spindel-texten med repris på "Imse Vimse spindel klättra upp igen":
Pyyhinpirtti
Vi har varit i Pengsjö på pyyhinpirtti (heligt pörte) som man säger i Torndedalen när man går hem till ett nyfött barn och ger det presenter och gratulerar syskon och föräldrar. Jag älskar tanken med heligt pörte, som om varje nyfött barn var en liten Jesus och så är det ju också, Jesus satte ju barnen väldigt högt och kallade dem sina minsta bröder. han var mycket noga med att just de skulle behandlas allra bäst och att de egentligen är de största i Himmelrikets ögon. Här lite bildbevis på Signe Anderssons pyyhinpirtti:
Signes mamma heter som Jesu mamma, Miriam, den hebreiska formen av Maria. Här flankerad av röda rosor, en vanlig symbol för Maria och en bild av det lidande det också innebär att få ett barn och se det barnet lida, vilket alla föräldrar måste stå ut med. Men alla behöver inte se sitt barn torteras till döds, som Mamma Maria. Vi hoppas förstås alla slippa begrava våra barn. Må Signe få minst ett lika långt liv som hennes máttarahkka Signe Andersson d.ä. som blev nästan 90 år.
Annandag pingst
Pingstdagen i Jerusalem då för nästan 2000 år sedan när kyrkan föddes.I bakgrunden ett torn som kan vara Babels torn då alla slutade tala så någon annan förstod. Nu hände motsatsen, alla hörde sitt eget språk talas varän de kom ifrån.
Jag vägrar kalla denna dag för något annat än annandag pingst. Det är ett uselt byte att den internationella kyrkans födelsedagsfest ska förkortas till förmån för en nationaldag som ingen vet varför vi firar just 6 juni. 6 juni är ju också, som vi vet, en Tychp Brahe-dag då man helst bör stanna hemma och akta sig för att falla i älven, gå vilse och andra farligheter. De flesta människor gör också det. Sedan 6 juni blev helgdag firas den knappt, förr var dagis och skolor de som firade, men nu är det ju lov den dagen.
Alltså är det annandag pingst idag. På pingsten, 50 dagar efter påsk, samlades judar och proselyter från hela världen i Jerusalem. En liten grupp människor samlades där i hemlighet i övre salen i ett hus där man kunde lita på att inte bli angiven. De funderade nog på vad Jesus menat med att skicka Hjälparen till dem då det plötsligt stod helt klart för dem alla vad det innebar:
«När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? 8Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?"»
Jag tror att det betyder att Gud kan alla språk, att vi inte behöver lära oss något speciellt språk som finska eller kyrkslaviska för att Gud ska förstå oss. I språket ingår också en hel kultur och i varje kultur finns något som är gott, något som är dåligt och det som är neutralt. Till det goda hör gästfrihet till exempel och i den onda kulturdelen ingår exempelvis barnamord och det neutrala är kläder och festtraditioner till exempel-och språk. Av någon anledning har männsikor ofta trott att det finns speciellt helig språk; hebreiska, klassisk arabiska, sanskrit, koinägrekiska, latin osv. Men på kyrkans födelsedag talade lärjungarna alla möjliga språk utan att något av dem var bättre än det andra. Jag tror därför att Pingsttexten vill säga oss att det som är neutralt i den mänskliga kulturen är bra osm det är. Vi måste inte byta utseende eller hobbies för att få tillhöra kyrkan. Gud vill inte skapa en massa individer för att sedan uniformera oss när vi växer upp i kyrkan.
Treenigheten: Pappa, barn och mamma Gud
Jesus talade om henne när han höll sitt avskedstal till lärjungarna den sista måltiden innan han fängslades:
«Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.»
Det är stort att våga lämna över någon älskad i någon annans händer. Det är sann tillit att veta att det är bäst att jag drar mig tillbaka nu för då kan mitt barn/min elev/min kära växa och bli mer sig själv än om jag stannar kvar och behåller henne/honom beroende av mig och mitt stöd. Men självklart går det bara att göra något sådant när man vet att barnet kommer att klara sig. När den älskade är rustad att gå ut i livet på egen hand.
Vi får veta ytterst lite om dessa mellandagar i Nya Testamentet. Men vi vet att de höll ihop för, som min käre John Donne skrev i en meditation en gång:«No man is an island, entire of itself..», ensamhet är sällan det bästa sättet att förbereda sig inför stora förändringar i livet, som exempelvis en förlossning. Ensamhet fungerar aldrig som sorgebearbetning. Vi behöver varandra-jag vet det låter som en Di Leva -floskel, men det är alldeles sant. «No man is an island, entire of itself..».
Musiken är återigen riktigt gammal, en Etiopisk koptisk lovsång och bön så kallad mezmur:
