Sorgen och glädjen
Hanna Johnselius läser ur sin bok "Sorgens änglar"
Denna psalm skrevs av den danske prästen Thomas Kingo 1681, det är en av de vackraste barockpsalmerna tycker jag, och även en av de sannaste:
1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.
Läs hela psalmen här, det är bloggvännen Andreas Holmberg som servar oss alla med denna fantastiska nätpsalmbok.
I torsdags kom sommaren till nordligaste Sverige, den brukar komma när Svensklärarföreningen i Kalix har årsmöte och det hade vi också i torsdags. Till gäst hade jag bjudit in Hanna Johnselius som berättade om sitt skrivande och speciellt om sin bok Sorgens änglar. Hon höll en engagerad föreläsning om sorg och sorgearbete som alla uppskattade mycket.
Efter årsmötet åkte jag hem i bilen och kom mitt in i Radiopsykologen där en kvinna beskrev sorgen efter en älskad make. Hon upplevde att den gladaste stund hon haft sedan han dog var när han kom till henne i trädgården och ssa. Får man inget fika på det här stället" men sedan hade han försvunnit. När jag kom hem och tog min långa skogspromenad med Kapten ringde den käre Sten, ett av mina helgon i adventskalendern, och berättade om sin mors ljusa död och sorgen efter henne.
Jag fick prata om sorgen över en svårt sjuk vän och så gick vi på om död och saknade människor om Gud och universums stora sorgearbete över döden som tycks segra i slutändan. Det låter som om min kväll var allt annat än lycklig, men tvärtom var det en av de bästa kvällarna jag haft på länge.
Jag minns barockpärlan Kristina Lugns sommarprogram för snart 8 år sedan när hon berättade om hur hon när hon var en grön 30-åring önskade sig döden och funderade på självmord, men nu när hon passerat 60 insett att livet är kort nog ändå och verkligen gläder sig åt varje ny dag hon får leva. Så underligt kan det vara, sorgen och glädjen vandrar sannerligen tillsammans. Det är som om livet blir tydligare och mer värdefullt i dödens närhet. När jag får klart för mig att livet inte är så självklart utan kan tas ifrån mig när som helst blir det värdefullt.
I torsdags kom sommaren till nordligaste Sverige, den brukar komma när Svensklärarföreningen i Kalix har årsmöte och det hade vi också i torsdags. Till gäst hade jag bjudit in Hanna Johnselius som berättade om sitt skrivande och speciellt om sin bok Sorgens änglar. Hon höll en engagerad föreläsning om sorg och sorgearbete som alla uppskattade mycket.
Efter årsmötet åkte jag hem i bilen och kom mitt in i Radiopsykologen där en kvinna beskrev sorgen efter en älskad make. Hon upplevde att den gladaste stund hon haft sedan han dog var när han kom till henne i trädgården och ssa. Får man inget fika på det här stället" men sedan hade han försvunnit. När jag kom hem och tog min långa skogspromenad med Kapten ringde den käre Sten, ett av mina helgon i adventskalendern, och berättade om sin mors ljusa död och sorgen efter henne.
Jag fick prata om sorgen över en svårt sjuk vän och så gick vi på om död och saknade människor om Gud och universums stora sorgearbete över döden som tycks segra i slutändan. Det låter som om min kväll var allt annat än lycklig, men tvärtom var det en av de bästa kvällarna jag haft på länge.
Jag minns barockpärlan Kristina Lugns sommarprogram för snart 8 år sedan när hon berättade om hur hon när hon var en grön 30-åring önskade sig döden och funderade på självmord, men nu när hon passerat 60 insett att livet är kort nog ändå och verkligen gläder sig åt varje ny dag hon får leva. Så underligt kan det vara, sorgen och glädjen vandrar sannerligen tillsammans. Det är som om livet blir tydligare och mer värdefullt i dödens närhet. När jag får klart för mig att livet inte är så självklart utan kan tas ifrån mig när som helst blir det värdefullt.
Hösttröst: "Förtvivlan vike fjärran, till avgrund bär din stig"
Det händer så mycket sorgligt i världen; vänner som är sjuka, andra som ska deporteras till döden, barn med stora problem i skolan, fattiga människor som arbetar med tunga och farliga jobb dygnet runt tillsammans med sina små barn, mord på barn och gamla. Vi ska göra det vi kan och gör det säkert också.
Men vi får inte glömma att de flesta människor här på jorden vill varandra väl, det mesta på denna planet är underbart välordnat och fungerar. De flesta små kattungar föds levande och deras mamma klarar av att ta hand om dem. De flesta renkalvarna överlever sin första vinter. De flesta som arbetar med människor vill de människor de arbetar med väl. Min hästkompis Stella har vunnit Min Hästs novelltävling!
Men vi får inte glömma att de flesta människor här på jorden vill varandra väl, det mesta på denna planet är underbart välordnat och fungerar. De flesta små kattungar föds levande och deras mamma klarar av att ta hand om dem. De flesta renkalvarna överlever sin första vinter. De flesta som arbetar med människor vill de människor de arbetar med väl. Min hästkompis Stella har vunnit Min Hästs novelltävling!
De flesta hundar vill gosas inte bitas.
De flesta barn tar väl hand om kaniner och andra djur. Barn som plågar djur är tragiska undantag.
De flesta grannar håller fred med varandra, krig är katastrofala undantagstillstånd.
De flesta eldar värmar, lyser upp, kokar vatten och lagar mat. Eldsvådor är enstaka olyckor.
Tack Ceri för inspiration till denna bloggpost.
Barock företeelse: prinsessor och socialdemokatiska kronprinsen
La Dauphine Mona
Så här skrev jag häromdagen:
"Men tyvärr verkar allt gå åt motsatt håll. De svenska partierna byter partiledare på löpande band och en partiedarkandidat behöver inte längre ens ha varit medlem i partiet i fråga, det gäller bara att vara känd. Eller varför försöker man annars övertala Lars Adaktusson att ta över styret av KD? Och i vänsterpartiet anses den som de flesta medlemmar vill se som ny ledare, Jonas Söstedt 47 år, vara för gammal för att passa i media. Rynkor gör sig kanske inte på bild-men borde inte livserfarenhet vara mer meriterande för en partiledare än att man är photogénique?
Trevligt vore det också med mogna människor vid makten som inte behöver omge sig med vackra människor av båda könen för att demonstrera sin överhöghet? Ja, tänk om det kunde bli så att valda ledare såg sig som medborgarnas tjänare? Och tänk om vi röstade på människor med denna inställning i stället för på dem med den starkaste utstrålningen eller kvickaste svaren i debatterna? Tänk om vi röstade på sådana som Dag Hammarskjöld i stället för sådana som Berlusconi?"
Nu är Håkan i blåsväder för att han svindlat skattebetalarna på hyrespengar i flera års tid. Vi minns hur det gick för Madame La Dauphine, Mona, när hon köpt choklad och blöjor på riksdagens kreditkort. Le Dauphin Håkan är nu åtalad för ett betydligt större brott. En man som prisas för att vara en god retoriker men nu visar sig ha dålig koll på ekonomin.
Le Dauphin Håkan
På något sätt känns Monas lilla förseelse mitt i småbarnstidens mångahanda mer begriplig än att man missat att man flyttat in hos en människa som har råd att betala hyra för sin del av lägenheten och har så gjort i åratal. Är det så att Mona är kvinna och Håkan är man? Är vi människor så enkla i huvudet? Eller är det längtan efter en som, enligt egen utsago, strävat efter denna post som gör att han får hållas? Längtar man efter en som levererar slagfärdiga tal och twitter-inlägg mer än efter en gedigen ledare? Ja, varför behöver Håkan inte ta en time-out när Mona var tvungen att göra det?
Jag måste alltså upprepa: Låt oss se oss om efter ledare som Dag Hammarskjöld istället för goda retoriker. Tomma tunnor kan skramla, det gedigna innehållet skramlar inte lika högt men håller i längden.
Bilderna är från riksdagens officiella fotoarkiv.
Trevligt vore det också med mogna människor vid makten som inte behöver omge sig med vackra människor av båda könen för att demonstrera sin överhöghet? Ja, tänk om det kunde bli så att valda ledare såg sig som medborgarnas tjänare? Och tänk om vi röstade på människor med denna inställning i stället för på dem med den starkaste utstrålningen eller kvickaste svaren i debatterna? Tänk om vi röstade på sådana som Dag Hammarskjöld i stället för sådana som Berlusconi?"
Nu är Håkan i blåsväder för att han svindlat skattebetalarna på hyrespengar i flera års tid. Vi minns hur det gick för Madame La Dauphine, Mona, när hon köpt choklad och blöjor på riksdagens kreditkort. Le Dauphin Håkan är nu åtalad för ett betydligt större brott. En man som prisas för att vara en god retoriker men nu visar sig ha dålig koll på ekonomin.
Le Dauphin Håkan
På något sätt känns Monas lilla förseelse mitt i småbarnstidens mångahanda mer begriplig än att man missat att man flyttat in hos en människa som har råd att betala hyra för sin del av lägenheten och har så gjort i åratal. Är det så att Mona är kvinna och Håkan är man? Är vi människor så enkla i huvudet? Eller är det längtan efter en som, enligt egen utsago, strävat efter denna post som gör att han får hållas? Längtar man efter en som levererar slagfärdiga tal och twitter-inlägg mer än efter en gedigen ledare? Ja, varför behöver Håkan inte ta en time-out när Mona var tvungen att göra det?
Jag måste alltså upprepa: Låt oss se oss om efter ledare som Dag Hammarskjöld istället för goda retoriker. Tomma tunnor kan skramla, det gedigna innehållet skramlar inte lika högt men håller i längden.
Bilderna är från riksdagens officiella fotoarkiv.
Att följa Jesus
Brittsommar
En söt liten historia, men tyvärr inte alls sann. Hela norra halvklotet har njutit av Brittsommar långt innan Birgitta ens föddes. I Amerika, där man inte kände till Birgitta förrän ett halvt millennium efter hennes död, kallas denna tid av högtrycksbetonat väder och milda vindar för indiansommar eftersom indianerna då drog nytta av finvädret till att dra ut på jakt för att fylla vinterförråden med hudar, torrkött och andra förnödenheter.
Just nu regnar det mest, men så fort det bir en glipa mellan molnen är det brittsommarvärme i luften. I hela Sverige har oktober månad börjat med temperaturer långt över det normala. 24 grader rapporterades från Delsbo i veckan. Just nu hotar dock en höststorm norrlandskusten och regnet öser ner i höstmörkret.
I morgon är Birgittas dag och min älskade lilebrors födelsedag-så för mig spelar den yttre temperaturen liten roll. Varje 7 oktober är sommarens vackraste dag för mig för då minns jag hur underbart det var att bli storasyster till världens vackraste lilla baby-min lillebror Micael. Lika vacker, men betydligt större, är han nu när han begår årsdag. Och storasyster sjunger som hyllning till honom "han kommer med solsken till mig"-oavsett vad SMHI rapporterar.
Lillebror en sommar för länge sedan när han spelade gatuteater i Kiruna. Han gestaltar förstås Jesus som här blir korsfäst.
Mickelsmäss
Den heliga Mikaels dag är en härlig dag på kyrkoåret. Ängladagen, som så ofta kommer med fint oktoberväder. Det är ju denna tid som kallas Brittsommar hos oss och indiansommar i Nordamerika. Så kallas perioden eftersom det brukar vara högtrycksbetonat och torrt väder med varma dagar så här års. Amerikas urinnevånare utnyttjade detta fina väder till att dra ut på jakt för att fylla vinterförråden med torkat kött och värmande hudar och fällar.
Mikaelidagen var i Norden startskottet för vinterhalvåret och denna vecka var statare, pigor och drängar fria att byta husbondfolk och lediga i några dagar för flyttbestyr och fest, i Tornedalen kallades detta römppäviikko. Numera firas römppäviikko i Pajala med stor baluns och det var nog ganska mycket av karnevalskänsla över denna vecka förr också. En av karnevalstraditionerna är ju att man ställer den sociala stegen på huvudet så tjänstefolket hade makt över sina herrar och just när ett nytt avtal ska skrivas har ju tjänstefolket en viss makt.
Mickelsmarknad i Stockholm ca 1750
Mikaelidagen var i Norden startskottet för vinterhalvåret och denna vecka var statare, pigor och drängar fria att byta husbondfolk och lediga i några dagar för flyttbestyr och fest, i Tornedalen kallades detta römppäviikko. Numera firas römppäviikko i Pajala med stor baluns och det var nog ganska mycket av karnevalskänsla över denna vecka förr också. En av karnevalstraditionerna är ju att man ställer den sociala stegen på huvudet så tjänstefolket hade makt över sina herrar och just när ett nytt avtal ska skrivas har ju tjänstefolket en viss makt.
Mickelsmarknad i Stockholm ca 1750
Enkelhet- eller en klagovisa över denna bilberoende tillvaro
St. Franciscus som Jusepe Ribera föreställde sig honom 1642
Såg tillsammans med vännen Nia en intressant realityserie i somras. En kyrkoherde som hoppat av ett ekonomikst blomstrande liv som copywriter i den lönsamma reklambranschen. Nu skulle han gå ett steg till mot ett enkelt liv och att leva utan pengar i den helige Fransiscus efterföljd. På många sätt nådde han verkligen långt mot målet att bli fri. Men hela vägen fram kom han inte.Hans försök att leva helt utan pengar stöp på bilberoendet. Precis så är det för mig. Kunde jag bara bli av med den fotbojan skulle mitt liv vara oerhört enklare och billigare. Hur kan vi ha byggt ett samhälle som helt bygger på privatbilismen när den är så skadlig för allt och alla? Den är dyr för den enskilde och dödar fler människor direkt och indirekt än någon annan företeelse i samhället. Den vräker ur sig giftigheter medan den fungerar och förbrukar jordens knappa fossila bränslen. När den inte fungerar kpstar den ännu mer i pengar och stress. De fossila bränslenas förbränning vet vi ju också är huvudorsaken till växthuseffekten och klimatförändringarn på jorden.
Affärer i byar måste lägga ner för folk tar bilen till stormarknader miltals bort. Jag har drygt en mil till närmaste affär pga av denna galna trend. Jag försöker vara köptrogen där för att slippa åka ännu längre. Och även om det är lite dyrare i affären vinner jag ju enormt mycket på bensinbesparingen. Till denna affär kan jag ju faktikst cykla under barmarkstiden.
Jag försöker också cykla till min älskade häst, men vägtrafiken gör att jag inte vågar dra med mig barnen varken i cykelkärra eller på barnstolen sedan IKEA öppnade är trafiken på E4an brutal även på helgerna och någon cykelbana, eller ens bred vägren, existerar inte. Dessutom tar det tid-som vi ju aldrig har eftersom vi måste jobba så mycket för att betala den där bilen som ska spara tid till oss. Sa någon Moment 22?
På olika sätt försöker jag åtminstone minimera bilresorna men utan bilen ingen häst, inget jobb, ingen skola för barnen. Kollektivtrafiken går bara åt ett håll på morgonen och åt andra hållet på kvällen och om mitt liv går i en annan takt och riktning är det omöjligt att leva där jag bor.
Visst jag kan flytta. Jag kan ta det där roliga, välbetalda heltidsjobbet i stan och avliva min häst för där finna inga möjligheter att ha häst. Vi kunde som familj tränga ihop oss i ettan utan dusch och skjuta katterna. Då skulle vi klara oss utan bil för där kan man alltid gå till affären, skolan och häst skulle jag ju inte ha ändå.
Men- det låter barnsligt och drastiskt- varför skulle jag då leva? Chateau och katterna är mina familjemedlemmar. Om jag inte hade barnen skulle livet bli ack så okomplicerat och om jag slapp dra runt på min make och mina föräldrar och mina vänner. Javisst, allt blir enklare om man inte beöver ta hänsyn till någon annan. Men hur kul är det? Vad är livets kärna? Hur lever man enkelt OCH lyckligt?
Barock-Olga kör bil-alldeles för mycket! Här på väg till stallet.
Kristet skivomslag
När jag fick se den här bilden kom jag att tänka på hur kristna skivomslag skulle se ut på den tiden det fanns små skivbolag som nischade in sig på omöjliga genrer som kristen rock och pop. Var det en grupp som gjort skivan skulle alltid bandmedlemmarna antingen stirra åt varsitt håll, eller svamla framför kameran. Här har dessa två teman kombinerats.
Jag funderar då över varför? Vad ville man förmedla med dessa omslagsbilder? Att kristna musiker var härligt autistiska utan normala sociala kontakter? Att man var lustigt crazyyy och inte alls några torrbollar? Trodde man att alla tror att samtliga kristna musiker är übersociala tråkmånsar så man ville krossa fördomar med att visa upp sig som enstöriga bondkomiker?
Eller tyckte man att det är så här vi är: socialt obegåvade pajasnaturer, så godhjärtade medmänniskor måste köpa CDn för att förbarma sig över de stackare som spelat in den, och dessutom gjort sitt bästa för att göra ett inbjudande omslag. Ett omslag som bara är underligt. Kanske, hemska tanke, trodde man att detta var det coola sättet att presentera sig? Eller var man bara helt enkelt ovan vid att bli fotad?
Sådant skulle aldrig hända med unga människor idag. Alla är som födda fotomodeller och fotar varandra och sig själva hela tiden. Med den digitala revolutionen försvann inte bara skivbolag i parti och minut, den kameraskygge garagemusikern har nu bytts ut mot en hoper linslöss till artister med fotomodellkvaliteter men med enahanda datorgenererad musik som bara duger på spinningpass och dagisdiscon.
Musik av en sådan där grupp som såg ganska autistisk ut i början av karriären:
Jag funderar då över varför? Vad ville man förmedla med dessa omslagsbilder? Att kristna musiker var härligt autistiska utan normala sociala kontakter? Att man var lustigt crazyyy och inte alls några torrbollar? Trodde man att alla tror att samtliga kristna musiker är übersociala tråkmånsar så man ville krossa fördomar med att visa upp sig som enstöriga bondkomiker?
Eller tyckte man att det är så här vi är: socialt obegåvade pajasnaturer, så godhjärtade medmänniskor måste köpa CDn för att förbarma sig över de stackare som spelat in den, och dessutom gjort sitt bästa för att göra ett inbjudande omslag. Ett omslag som bara är underligt. Kanske, hemska tanke, trodde man att detta var det coola sättet att presentera sig? Eller var man bara helt enkelt ovan vid att bli fotad?
Sådant skulle aldrig hända med unga människor idag. Alla är som födda fotomodeller och fotar varandra och sig själva hela tiden. Med den digitala revolutionen försvann inte bara skivbolag i parti och minut, den kameraskygge garagemusikern har nu bytts ut mot en hoper linslöss till artister med fotomodellkvaliteter men med enahanda datorgenererad musik som bara duger på spinningpass och dagisdiscon.
Musik av en sådan där grupp som såg ganska autistisk ut i början av karriären:
Laughter party
PÅ urbefolkningsfestival i Kiruna kan man lära sig många intressanta saker. För några år sedan var det en sådan festival där en navajoindian berättade om hur man gjorde hemma i hans by. Varje gång ett barn föddes började alla i byn att försöka få det lilla barnet att skratta för första gången. Det var den största ära man kunde tänka sig att vara den första som fick ett spädbarn att skratta högt. Den som fick barnet att skratta fick då den stora äran att bjuda hela byn på fest, barnets-första-skratt-fest.
Vilken härlig sed! Men jag inser att även här hemma är vi likadana, nu när vi varit hos lilla Signe. Vi tävlar alla om vem som kan få henne att skratta högt. Vi gör roliga ljud och kittlar henne. Vi lyfter henne högt i luften och trycker på hennes söta näsa. Alla vill vi höra hennes rara lilla skratt.
Jag lyckades få henne att skratta lite genom att prata franska med henne. Det fungerade också alltid med Elis när han för ett ögonblick sedan var lika liten som Signe. Den som lyckades bäst var dock gammelfaster som gav henne en mobil med mjukisdjur som snurrade runt medan den spelade Rock around the clock. Åt den skrattar hon högt och hjärtligt hela tiden.
Navajokulturen verkar vara en vänlig och gladlynt kultur som fostrar vänliga och gladlynta barn. Så hoppas jag att vi som tävlar om att få Signe att skratta också bidrar till att hon får ett glatt sinne. För även om det visst spelar stor roll hur man har det, så är det också ganska viktigt hur man tar det här i livet. Allt blir lättare med ett skratt-party då och då.
"Vägen, du ska följa den"*
Svenskarna var stolta över denna FNs mest kände och inflytelserike generalsekreterare tills hans bok "Vägmärken" kom ut 1963. Sverige har aldrig varit mer hatiskt mot all religion och andlighet än just då och denna bok är en andlig bok på alla sätt så media förpassade honom in i historiens glömskedimmor med en generad rodnad på kinderna.
Numera är Dag Hammarskjöld mer erkänd igen, just på grund av sin bok "Vägmärken", Sverige är mindre hatiskt mot andlighet idag. Nu finns en pilgrimsled i Kirunafjällen uppkallad efter Dag Hammarskjöld, som själv var en hängiven fjällvandrare "mountaineer" som han själv sa i en intervju jag nyss hörde här, där han jämförde mountaineering med att leda FN. Citat från "Vägmärken" finns på de olika rastplatserna. Ett citat som speciellt passat in i mitt liv de senaste åren är:
"Du kan aldrig återvända, en annan man kommer till en annan stad."
Men kanske behöver jag just nu mest höra:
- Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.
-
*citat ur Vägmärken
Höstvandring
På hösten får jag nästan alltid lust att flytta eller på något annnat sätt åstadkomma en förändring-helst till det bättre. Nu kommer en helg som jag ser fram emot varje år när jag och A-H tar vår årliga vandring. Vi tänker så bra när vi vandrar och de saker som legat och skavt brukar på något sätt alltid få en lösning på dessa vandringshelger. Jag får utlopp för höstflyttsbehovet likväl som för förändringsbehovet på hösten. Det blir som en slags pilgrimsvandring varje gång vi fyllt ett nytt år på vår livsvandring.
Den här gången gick vi inte i fjällen, vädret har inte varit snällt den sista tiden så jokkarna svämmar över och det är kallare än vanligt där. Vi gick i stället en vacker led längs med Sangisälven i underbart höstväder. Som vanligt befinner vi oss i brytningstider och saker som behöver dryftas med en mycket god vän och andlig ledsagare lämpar sig för långpromenader.
Att vandra längs med en stilla älv i höstsolen gör tanken klarare och vidgar vyerna utom och inombords. Leden tar dessutom slut precis vid ett skäl. Tre vattenvägar att välja. Livsval som måste göras. Hur vet man att man valt rätt? Bakåt kan man se vad som blev bra och vad som blev fel, men när man står där vid skälet ser man inte framtiden man måste bara välja väg och när man valt en, har man också valt bort de andra vägarna och vid nästa skäl kommer andra alternativ att välja, de första vägarna som valdes bort kommer aldrig åter.
Will Try
Mitt recept på grön ostsås, som vi just ätit på pojkarnas begäran, innehåller muskotnöt. Johanna och Bråddjup tyckte jag överdoserar den så jag kollade upp muskotnöt och skrev något om att knapra i sig muskotnöt utan något till. Vem kommer man då att tänka på? Naturligtvis Will Try i, förmodligen, världens bästa serie: Tom Puss.Will Try (Pee Pastinakel på originalspråket holländska)är en liten gnom som ser ut som en trädgårdstomte när han sitter still och han älskar muskotnöt. För muskotnöt och av ren vänlighet kan han försöka att göra allt, som namnet antyder. Jag är inte lika förtjust i muskotnöt som Will Try, men vi har båda en olycklig tendens att vilja försöka göra saker för andra även när vi inte är så där bombsäkra på att det kommer att bli bra.
Will Try kan göra lite av varje och han är en fantastisk hantverkare, det är inte jag, men vi är båda beroende av
solenergi för att hålla ihop alla alla våra projekt. Men precis som för Will, kan det bli lite FÖR energiskt ibland. Att hitta den där balansen mellan energi och vila, önskan och förmåga, vilja och verklighet är mitt återkommande utvecklingsprojekt.Det är en trist klyscha, men både jag och Will måste jobba på att lära oss att säga nej när en sak inte fungerar, när tiden och energin absolut inte räcker för alla behjärtansvärda, roliga och spännande projekt vi blir erbjudna eller tillfrågade om. Vi behöver båda lära oss leva i spänningsfältet mellan dessa två motton som jag hade under min tid på LTU: "Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar-det är att leva!" och " Ett litet steg för mänskligheten, men för mig det möjliga att ta."
De möjliga stegens livsfilosofi, och att inte överdosera muskotnöt, måste vi lära oss, jag och Will Try-so help us God!
Uppdatering: Just har Johan Hakelius skrivit denna krönika. Som vanligt är man varken originell eller banbrytande, nej, jag har mig själv ovetandes åter följt en trend. Scary!
"Snart är vi de som levde för länge sedan" *
Min käre make skannar in gamla bilder för en utställning nästa helg. Jag fick syn på en bild av glada anställda på Hjalmar Lundbohmsgården 1997. Där sitter nuvarande chefen för Norrbottens museum, Curt Persson, då vår chef, omgiven av oss "sommarbarn" och de året runt-anställda husmödrarna Febe och Sigrid.
Vi "sommarbarn" är förstås stadgade människor på alla sätt vid det här laget, utan möjligheter att hoppa på roliga sommarjobb som detta var. Jag och Johan håller fortfarande kontakten och ibland stöter jag ihop med Curt Persson eller Sigrid, men jag vet inte hur det är med de övriga på bilden. Snart kommer Hjalmar Lundbohms-gården inte att finnas på sin ursprungsplats längre-om den alls kommer att finnas. Gruvan äter upp själva marken den står på.
När jag ser bilden inser jag att den kunde vara del av den permanenta fotoutställning vi hade på gården med gamla svartvita bilder från Kirunas två första decennier. Precis så här stod rallare och kockor uppställda framför sina baracker när Malmbanan byggdes när 1900-talet var nyare än 2000-talet är nu. Alla de där människorna var som vi, unga och fulla av liv och drömmar. Nu är dessa vitala unga kvinnor och män de som levde för länge sedan.
Snart är det vi som levde för länge sedan...
* Styrbjörn Ejneby i Bondens tid på jorden.
Vi "sommarbarn" är förstås stadgade människor på alla sätt vid det här laget, utan möjligheter att hoppa på roliga sommarjobb som detta var. Jag och Johan håller fortfarande kontakten och ibland stöter jag ihop med Curt Persson eller Sigrid, men jag vet inte hur det är med de övriga på bilden. Snart kommer Hjalmar Lundbohms-gården inte att finnas på sin ursprungsplats längre-om den alls kommer att finnas. Gruvan äter upp själva marken den står på.
Rallare med "sin" hushållerska framför sin koja medan de byggde bana mellan Porjus och Gällivare för länge sedan.
När jag ser bilden inser jag att den kunde vara del av den permanenta fotoutställning vi hade på gården med gamla svartvita bilder från Kirunas två första decennier. Precis så här stod rallare och kockor uppställda framför sina baracker när Malmbanan byggdes när 1900-talet var nyare än 2000-talet är nu. Alla de där människorna var som vi, unga och fulla av liv och drömmar. Nu är dessa vitala unga kvinnor och män de som levde för länge sedan.
Snart är det vi som levde för länge sedan...
* Styrbjörn Ejneby i Bondens tid på jorden.
Vänner
Vännerna Ann-Helen och Petri vars hus alltid står öppet för mig
Psaltaren 133 En vallfartssång av David.
Vad det är gott och ljuvligt
att bröder är tillsammans!
Det är som när den fina oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
som faller ner över dräktens linning.
Det är som när Hermons dagg
faller över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelse,
liv i alla tider.
Orientalisk gästfrihet och estetik hos Ann-Helen med en duk från Israel där hon har en av sina familjer
Jag gillar den här psalmen ur Bibelns sångsamling Psaltaren. Den talar så tydligt om den överflödande lyx det är att ha vänner. Sommaren är en tid när jag hinner umgås lite mer öga mot öga med vänner och de finns där för mig fast jag är en usel vänvårdare. Jag glömmer födelsedagar, tappar bort adresser och telefonnummer, hyser en djup misstro mot att att ringa upp folk om jag skulle ha numret, jag har ingen Facebook och jag köper usla presenter. Till detta har jag ett mycket gott minne "bakåt" medan det är nästan obefintligt "framåt", så någon jag sist såg för 10 år sedan känns som någon som fortfarande står mig nära när jag träffar den stackaren som knappt minns att jag finns.
Sabbe,
kompis från förr som kom ihåg mig trots att han inte ens visste om att de yngsta barnen fanns
Linda, hästvännen som jag känt sedan hon var så liten att hon var helt lagom stor för att rida Chateau. Nu är hon modellång.
Ändå har jag vänner. vilken lyx, vilken nåd och vilket överflöd. Det är verkligen som oljan som man inte sparat på och som flödar över alla bräddar. Något jag inte alls förtjänar ges mig. Sommaren är en tid när jag tänker på det speciellt mycket, då har ju jag äntligen tid. Jag reser hem till Kiruna och hem till vänner på andra mer avlägsna orter, jag hinner prata, skriva brev, mejla och hälsa på. Då känns det verkligen som berget Hermons dagg som rinner ner i torra dalar och allt blir grönt och friskt igen.
Vänaste vännen, sista kvällen hos lilla Elva och hennes familj
Orientalisk gästfrihet och estetik hos Ann-Helen med en duk från Israel där hon har en av sina familjer
Jag gillar den här psalmen ur Bibelns sångsamling Psaltaren. Den talar så tydligt om den överflödande lyx det är att ha vänner. Sommaren är en tid när jag hinner umgås lite mer öga mot öga med vänner och de finns där för mig fast jag är en usel vänvårdare. Jag glömmer födelsedagar, tappar bort adresser och telefonnummer, hyser en djup misstro mot att att ringa upp folk om jag skulle ha numret, jag har ingen Facebook och jag köper usla presenter. Till detta har jag ett mycket gott minne "bakåt" medan det är nästan obefintligt "framåt", så någon jag sist såg för 10 år sedan känns som någon som fortfarande står mig nära när jag träffar den stackaren som knappt minns att jag finns.
Sabbe, kompis från förr som kom ihåg mig trots att han inte ens visste om att de yngsta barnen fanns
Linda, hästvännen som jag känt sedan hon var så liten att hon var helt lagom stor för att rida Chateau. Nu är hon modellång.Ändå har jag vänner. vilken lyx, vilken nåd och vilket överflöd. Det är verkligen som oljan som man inte sparat på och som flödar över alla bräddar. Något jag inte alls förtjänar ges mig. Sommaren är en tid när jag tänker på det speciellt mycket, då har ju jag äntligen tid. Jag reser hem till Kiruna och hem till vänner på andra mer avlägsna orter, jag hinner prata, skriva brev, mejla och hälsa på. Då känns det verkligen som berget Hermons dagg som rinner ner i torra dalar och allt blir grönt och friskt igen.
Vänaste vännen, sista kvällen hos lilla Elva och hennes familj
Vad man kan lära sig av en valp IV
I veckan har både jag och bloggkompisen Josäfin fått skit för vårt bloggande. Då tänker jag så här. Det är nog en människa som en gång var en glad valp men blev avvisad på ett bryskt sätt som gjorde det. Jag har haft tur och tagit mig igenom valptiden någorlunda oskadd och kan bjuda på det och hoppas att den bittre mannen får slicka sina sår och bli en gladare människa med tiden.
I sådana här fall får man försöka att inte löna ont med ont, fast det kan vara tufft ibland och ta en lång tid att komma igen. Har man verkligen blivit skadad, biten och sliten av någon elak person/några elaka personer är det en annan process. Då måste man läkas själv innan man börjar gå denna person till mötes (Ann Heberlein talar här om förlåtelse), och ren kalkylerad ondska ska man bara dra sig undan ifrån. Ann Heberlein har också skrivit en en mycket klok och läsvärd bok om ondska En liten bok om ondska. Följ länken så hittar du en informativ sammanfattning och recension av boken.
Ett utdrag:
"Själv landar Heberlein i definitionen av en ond människa som ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Det måste till något mer än det rent instrumentella. Ett moment av obegriplighet i kombination med att den handlande fullt ut förstår konsekvenserna av sina handlingar.[…]Den ondska som manifesteras i enskilda sadistiska våldsdåd av ensamma gärningsmän går sällan att förutse. Mer systematiska förskjutningar av vad som är gott och ont är betydligt farligare. Ann Heberlein lutar sig mot den amerikanske psykologen Philip Zimbardo som talar om ”onda system”. Alltså system där det onda normaliseras och där individernas egen moraliska kompass sätts ur spel.[…] I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter."
Precis som den mjuka valpen kan bli en mördare om den blint lyder fel ledare, kan vi bli det. Det märks i mobbing, krig och totalitära system som nazityskland och hos Breivik som gjorde helt rätt vid massakern på Utöya enlligt sina 7000 FB-vänner och företrädare för den extrema Tea Party-rörelsen i USA som också hatar mångkulturalitet. Breivik var trots allt ensam om sitt illdåd. Men om ondskan normaliseras med att exempelvis SD får bestämma hur vi talar om främlingen, då blir det verkligen farlgt för oss alla och alltid.
I sådana här fall får man försöka att inte löna ont med ont, fast det kan vara tufft ibland och ta en lång tid att komma igen. Har man verkligen blivit skadad, biten och sliten av någon elak person/några elaka personer är det en annan process. Då måste man läkas själv innan man börjar gå denna person till mötes (Ann Heberlein talar här om förlåtelse), och ren kalkylerad ondska ska man bara dra sig undan ifrån. Ann Heberlein har också skrivit en en mycket klok och läsvärd bok om ondska En liten bok om ondska. Följ länken så hittar du en informativ sammanfattning och recension av boken.
Ett utdrag:
"Själv landar Heberlein i definitionen av en ond människa som ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Det måste till något mer än det rent instrumentella. Ett moment av obegriplighet i kombination med att den handlande fullt ut förstår konsekvenserna av sina handlingar.[…]Den ondska som manifesteras i enskilda sadistiska våldsdåd av ensamma gärningsmän går sällan att förutse. Mer systematiska förskjutningar av vad som är gott och ont är betydligt farligare. Ann Heberlein lutar sig mot den amerikanske psykologen Philip Zimbardo som talar om ”onda system”. Alltså system där det onda normaliseras och där individernas egen moraliska kompass sätts ur spel.[…] I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter."
Precis som den mjuka valpen kan bli en mördare om den blint lyder fel ledare, kan vi bli det. Det märks i mobbing, krig och totalitära system som nazityskland och hos Breivik som gjorde helt rätt vid massakern på Utöya enlligt sina 7000 FB-vänner och företrädare för den extrema Tea Party-rörelsen i USA som också hatar mångkulturalitet. Breivik var trots allt ensam om sitt illdåd. Men om ondskan normaliseras med att exempelvis SD får bestämma hur vi talar om främlingen, då blir det verkligen farlgt för oss alla och alltid.
Vad man kan lära sig av en valp III
Av det kan man lära sig mycket. Dels att bemöta alla man möter med POSITIV förväntan. Det normala är då att man möts av ett positivt gensvar. Kanske möter man någon som i stället attackerar utan anledning. Då kanske den personen en gång var som den lyckliga valpen men blev bryskt behandlad när han/hon tog kontakt och lärde sig att anfall är bästa försvar.
Några små ljuvliga valpar blir dessutom tränade till aggressivitet. Ständigt får normala hundägare lida för att vissa tokskaft dresserar fram "kamphundar" av sina små glada valpar. Ofta väljer dessa ondskefulla människor storvuxna raser med stark vaktinstinkt, brukshundsflit eller kampinstinkt. Hundar som avlats fram för de romerska gladiatorspelen, att valla får bland vargar eller barockens björnhetsningar ska nu skrämma in respekt hos grannar och obekanta på gatan. Ibland biter de ihjäl ett barn och då ropas om förbud för vissa raser. Men den sorgliga sanningen är att i varje glad valp finns potentialen att dressera fram ett livsfarligt monster. Här är det ägaren som måste ta sitt ansvar.
Vad man kan lära sig av en valp II
Av en valp kan man också lära sig närvaro och att allt har sin tid. När valpen är vaken får man inte glömma bort var den håller hus. Tystnad betyder, som med barn, i allmänhet att något som inte borde hända händer: kiss under matsalsbordet, gnag på nya soffan eller att valpen hittat något gott-kanske giftigt-i diskmaskinen.
På promenad med valpen lös är närvaro extra viktigt. Valpen håller sig nära dig på okända ställen, men den kan lätt råka ut för tråkiga upplevelser om man inte har den under uppsikt. Som jag skrev tidigare, en påhittig valp som Elva lämnar inte mycket utrymme för att grubbla på annat än just henne.
Men valpar sover mycket, till dessa tillfällen får man planera in mysiga middagar med vännen, pyssel och samtal om de stora frågorna och små. Det är ingen idé att försöka göra allt på en gång. Så lär man sig att om saker och ting får ha sin tid blir allting skapat skönt för sin tid.
Vad man kan lära sig av en valp I
Kusin Veronicas söta och busiga vorsteh-valp
Jag skrev till käre blogvännen Lars:«Du har så rätt om djuren, jag är ju djurgalen så jag kan ha fel, men jag tycker mig lära mig mycket om Gud och livet och inte minst mig själv genom djuren.»
Vad kan man då lära sig av en en 3-månaders Border collie-valp?
Det första jag kommer att tänka på är att allt täcks inte av litteraturen.
Den samlade hundbeläsenheten är mycket stor hos mig och Elvas matte, men ändå är varje timme full av saker som inte nämns i denna omfattande bok/utbildningsfilm-skatt. Eller så motsäger de olika böckerna och experterna varandra. "Så ska man absolut göra" säger en bok, nästa expert säger att just så ska man ALDRIG göra. Precis som i livet i övrigt, får man använda sin inlästa kunskap men måste hela tiden dra egna slutsatser av den eftersom varje tänkbar situation inte har ett självklart kapitel ens i den allra mest omfattande och djuplodande bok.
Erfarenheter måste komplettera andras kunskap. Dessutom måste man se just denna lilla valpindivid och den situation man är i med flexibilitet. Inte ens César Milan vet exakt vad jag ska göra i varje stund med min valp. Det gäller att inte bli vilsen då utan att ha en slags inre kompass, lära känna sitt djur och lite tur hjälper alltid.
På samma sätt måste man förhålla sig till annan god litteratur. Bibeln till exempel, den har en särställning både i vår kultur och i många människors liv bland annat i mitt. Enigt en undersökning gjord av Aaron Franzen vid Baylor University i USA visade det sig att människor som läser Bibeln ofta är mer negativa till dödstraff, tänker mer på miljön och på att konsumera mindre, de tycker i högre grad än andra att vetenskap och Bibeln kan komplettera varandra, de är mer medvetna om sociala orättvisor och vill göra något åt dem. De är också mer negativa till "the patriot act"* än de som inte läser bibeln. Alla dessa faktorer ökar i takt med hur mycket man läser Bibeln.
Detta är anmärkningsvärt på många sätt. För det första har liknande undersökningar om vad människor i USA tror på innebär för deras politiska ställningstaganden kommit fram till raka motsatsen. Då har det framkommit att de som kallar sig djupt troende och ser sig som absolut bbeltroende så att varje ord är sant och bör efterlevas bokstavligen är mer politiskt konservativa, mer positiva till dödsstraff och "the patriot act", de är mer negativa till vetenskap och bryr sig mindre om miljön än andra. Men tydligen läser de inte heller Bibeln så mycket utan tror sig redan veta vad det står i den och detta som de inbillar sig står i Bibeln vill de följa till punkt och pricka.
Det är också anmärkningsvärt eftersom det finns många enskilda ställen som stöder dödstraff, intolerans och krig i Bibelns olika böcker. Det visar att de som läser mest också kan förhålla sig bäst till helheten i Bibeln och inte fastnar i vissa smådetaljer utan ser hela budskapet som ju faktiskt helt klart stöder social rättvisa, tolerans, fred, vetenskap och miljömedvetenhet. De som läser Bibeln verkar också inse att där inte står allt utan man måste bilda sig en egen uppfattning, följa en inre kompass där medmänsklighet och rättvisa är kompassnålen. Och att inse att min lycka beror allra mest på tur och de som har det sämre har det på grund av otur, därför ska vi sträva efter att utjämna dessa slumpens utslag.
Ja, så kan man börja fundera när man umgås med en liten valp som inte följer mallarna för hur en valp ska vara.
* Det som på svenska kallas "kriget mot terrorismen"
Hundliv
Om man alltid har längtat efter en hund och nu bestämmer sig för att äntligen skaffa den där valpen för man behöver något som skingrar tankarna och gör en glad, då ska man absolut välja en liten Border collie-tik. Då kan man nämligen inte tänka på annat än valpnafsande, valpkissande på fel ställen och valprymningar till fel ställen. The big C byts genast ut som grubbelobjekt till stora A, som ibland hamnar under matsalsbordet och andra gånger på altanen.
Litet a på fel ställe
Imse Vimse spindel
Imse Vimse på besök i Barock-Olgas kök
Den kända barnvisan Imse Vimse spindel har varit en sann tröstevisa för mig ända sedan jag var liten. Sången om den envisa lilla spindeln som aldrig ger sig utan ständigt klättrar upp igen avhandlar för mig en enkel men livsviktig visdom: inget regn varar för evigt, solen kommer tillbaka och torkar bort allt regn och då är det bara att ta nya tag och klättra upp igen.
Så enkelt så det känns fånigt, men varje gång ett skyfall spolat bort tillvarons grund för mig får jag ny kraft av denna enkla visa. Är det riktigt illa gör jag också rörelserna till, då brukar jag orkar ta ett nytt tag och klättra upp igen. Ibland tar det lång tid för solen att återkomma och torka bort regnet, ibland går det fortare. Men jag och Imse klättrar idogt upp igen så fort det går, envist och med nyttfött mod.
Vill man få en riktigt pampigt triumferande känsla över Imse Vimse spindel kan man sjunga den på denna melodi, i stället för "land of hope and glory" sjunger man Imse Vimse spindel-texten med repris på "Imse Vimse spindel klättra upp igen":
