Barockbloggen

En tröstesång av den härliga barockpärlan Ingemar Olsson måste jag dela med mig av. Ingemar Olsson är verkligen värd det epitetet. Mest är han känd för sången "Du vet väl om att du är värdefull" men han är fortfarande verksam. Den här sången är en riktig uppmuntringssång som betyder mycket för mig. Nu  hittade jag igen den när jag letade efter musikallåten i förra inlägget:

Min pappa hade en gammal kasettradio i sin bil. Där lyssnade han och mamma på östlaestadiansk psalmsång och musikalen "Pappa" en gammal klassiker av Ingemar Olsson. Min pappa tyckte om musik och missade inte många sångkvällar i Björkfors kyrka då hans vackra och starka stämma fyllde kyrkorummet och bar de andras röster så alla vågade ta i. Nu går kasettbandet med musikalen "Pappa" i mitt huvud hela tiden. Eftersom jag en gång också sjungit i den själv kan jag alla låtar utantill, men det är kasettbandsversionen som går i mitt huvud.

 

Först sången är "Pappa gör att träden växer gör att gräset gror han ger oss både liv och lust och äppelmos och havremust och allt, han är stor. Här var det sång. Här var det dans. Pappa är här. Vi är hans." Det andra bandet i pappas kasettbandspelare var östlaestadianska församlingen i Luleå som sjunger psalmer till ackompanjemang av Markus Warg på orgel. Det är en intressant kombo. Lars Levi Laestadius ville ju själv inet tala om Gud som far utan benämnde Gud "den himmelska föräldern" Taivallinen vanha".

 

Laestadius hade själv en dålig relation till sin gamla alkoholiserade pappa, men en mycket varm och nära relation tilll sin mor och andra kvinnor som han uppfattade som auktoriteter i sitt liv. Många hade dåliga relationer till sin far på hans tid och han fann att det var dålig själavård att tala om Gud som far för då såg människor en misshandlande suput framför sig, eller bara en frånvarande ingen, när man talade om  Gud fader. I Bibeln talas det ofta om Gud som mor också, men det har aldrig slagit igenom hos kyrkans styresmän.

 

Laestadius, däremot,  såg att det var bättre både teologiskt, eftersom Gud inte är en man med långt vitt skägg, och psykologiskt att tala om den himmelska förälderna. Gud är ju inte man eller kvinna, utan både ock. På finska kan man lätt tala om Gud eftersom de personliga pronomina han/hon inte existerar där, utan som i de allra flesta språk på jorden kallar man tredje person singularis för ett enda ord. I finskan är det ordet hän. Detta har lett till att man inom laestadianismen ser svenskan och de nordiska språken som undermåliga, medan finska och samiska kan behandla de heliga tingen på riktigt sätt. Helt säkert har den traditionen lett till att den finska som Laestadius lärde sig i Karesuando och sedan skrev på överlevt till denna dag.

 

Men tack och lov finns Laestadius också översatt. Så kan vi fåkunniga, som inte är lika bra som, till exempel min pappa var, på att läsa denna väckelsefinska också ta del av hans fantastiska bilder. Han kallar oss människor för små nådevalpar som plockas upp från denna världens kalla jordgolv och ammas av den himmelska föräldern. Men den nya papparollen som gör att vi är många som idag kan relatera till en bra pappa som bryr sig om sina barn och kramar dem i stället för att slå dem gula och blå gör den himmelska föräldern till en tröstande bild och det blir också musikalen "Pappa", vilket den kanske inte skulle varit på Laestadius tid.

 

För en sådan som mig som haft en snäll pappa av den moderna typen blir orden i musikalen: "alla kan bli pappas barn, överallt i stan" inte hotfulla utan hoppfulla. Fast jag vet att Gud inte är antingen mamma eller pappa, utan både ock och mycket mer än så.

 

 

Här sjunger Ingemar Olsson själv. Passande nog med tillsammans med sin dotter.

 

 

 

Plötsligt är allt annorlunda. En avgrund har öppnat sig mellan torsdag den 24 oktober och fredag den 25. Allt är förändrat. Torsdag kväll var som vanligt; pappa skjutsade Linnea. Mamma och pappa lade sig på kvällen och såg på TV tillls de somnade och pappas idé med tidur till TVn var så bra att de kunde somna lugnt utan att TVn var på hela natten. De vaknade som vanligt till radion och lyssnade på veckans lösning på Bit-för-bit kvart över fem. "Jaha, det var minnet" sa pappa. En kvart senare var han död. Hans oroliga kärleksfulla hjärta orkade inte mer.

 

Den första söndagen utan min älskade pappa är full av minnen. Vi minns allt roligt, knasigt och fint min pappa gjorde och gav. Vi läser på Facebook alla hälsningar som gör oss varma om hjärtat mitt i overkligheten. "Hudlöshet" är en utnött kliché, men så sann. Allt känns tydligare nu, varje liten vänlighet betyder så mycket mer än vanligt och motsatsen känns som ett bombanfall. I hans dödsannons står det att han dog "i levande tro på sin Frälsare", för så var det och så ville han ha det. Just denna söndag har också temat Frälsningen och jag funderar på detta storord som fått en så vid betydelse; från den nordiska medeltidens frihalsa, när man befriade en slav och markerade det genom att bryta bort järnringen runt den befriades hals, till dagens "fotbollsfrälst".

 

På Dagens kyrka läser jag två betraktelser över ämnet som båda påminner om pappa. Carolina Johansson skriver om Bo Giertz som skrev den  oförglömliga romanen Stengrunden som pappa tipsade mig om att läsa en gång för länge sedan.Judith Fagrell skriver att frälsningen är upp-och nedvända världen motgångsteologi snarare än framgångsteologi:

"Under hela mänsklighetens historia har det funnits frälsningsläror av olika slag, berättelser om lycksaligheten och vägen dit. Väldigt ofta är de väldigt enkla; gör si så blir det så. Bibeln, bekännelsen och kyrkans tradition tar avstånd från det som fokuserar på människans prestation och visar istället på något annat, något som går på tvärs mot världen. Det som är lågt blir upphöjt. Det som är omöjligt blir möjligt. Det som var raserat blir återuppbyggt. Genom död till liv. Den förnedrade regerar. "

Ett helt gäng underbara höstkvällar har det varit och i kväll var inget undantag. Vid Bjumis lyste en vacker halvmåne över den spegelblanka vattenytan. Hästarna myste och var lagom pigga när dagen svalnade mot kväll.

Den 7 oktober är Birgittadagen och idag har vi verkligen firat med hela naturen, bättre Brittsommar kan man inte ens föreställa sig än dagens sommarvärme och milda natt med stjärnklar himmel. Birgitta som gett dagen och årstiden sitt namn är den Birgitta Ulfsdotter som senare kallades heliga Birgitta pga sina uppenbarelser och sina uppläxningar av kungar och prelater, ja, inte ens påven lät hon vara.

 

Denna medeltida 8-barnsmamma är egentligen ett osannolikt helgon; upprorisk mot kyrkan, ingen martyr och varken fattig eller av låg börd, var hon för lite av en underdog för att platsa in i helgonkalendern. Men där finns hon nu. Hon är inte heller vem som helst i denna rad av prominenta kristna, hon är ett av Europas speciella skyddshelgon.

 

Den andra heliga Birgitta som jag vill hylla idag levde på många sätt ett helt annorlunda liv än sin namne 800 år tidigare. Hon kom från enkla förhållanden, var ogift och levde större delen av sitt liv i Pakistan där hon förra året dog martyrdöden; skjuten av en islamist. Birgitta Almeby höll en låg profil för att kunna jobba med sina skolor i det muslimska Pakistan. Birgitta Ulfsson höll allt annat än låg profil. Hennes kännemärke var att hon  tog strid med kungar och andra makthavare om fred och försoning, synd och illdåd.

 

Men likheterna mellan dessa heliga Birgittor är flera: båda gav sitt liv i aktiv tjänst för sina medmänniskor. Birgitta Ulfsdotter grundade kloster för både män och kvinnor. Kloster var den tidens skolor, sjukhus och lantbruksuniversitet i ett och samma paket. Birgitta Almeby grundade skolor i Pakistan för främst fattiga flickor men även pojkar.

 

Båda dessa starka kvinnor kritiserades för "okvinnlighet" den yngre av islamister, den äldre av August Strindberg. Men att bli hatad av August och islamister är något kvinnor måste hacka i sig, ja, är det egentligen inte ett tecken på att vi är rätt ute? Uteblivet hat från det hållet skrämmer mig mer.

 

Båda Birgittorna dog när de just fyllt sjuttio år eftersom ingen av dem ville leva lugna pensionärsliv. Birgitta den äldre dog på pilgrimsfärd till Jerusalem under ett stopp i Rom pga sjukdom. Birgitta Almeby sköts som sagt ihjäl mitt i sin aktiva gärning i Pakistan. Jag hoppas båda två blir ihågkomna som föredömen för varje man och kvinna av god vilja här på jorden.

Fjärde oktober var en arbetsdag så jag får uppmärksamma Fransiscus av Assissi en dag efter i stället. På en blogg som denna måste naturligtvis denne djurens apostel uppmärksammas. Frans drog sig ju inte för att predika även för djuren. Inte bara de nyttiga husdjuren utan mest för de vilda; fåglar och smådjur. Så brukar han också avbildas i samspråk med fåglarna och han är förstås alla djurs skyddshegon. Det sägs att det var pga denna speciella kontakt han fick med djur som människor började dras till honom.

 

Fransiscus 1182-1226

I Sverige har vi en liknande storhet inom kristendomen. Lewi Pethrus. Han var från en fattig familj och fick redan innan skolåldern arbeta med att valla djur på bete, så var det ju förr om man i trakterna enbart hyste varg. I björnområden däremot var vallarna tonåringar och vuxna "efterblivna". Lille Lewi började då under dagarna att predika för djuren, precis som Frans i Italien 800 år tidigare. När han blev stor ledde han Pingströrelsen -som han menade var en väckelserörelse inom Svenska kyrkan som han vägrade lämna trots mången teologisk konflikt, han startade Sveriges största kristna dagstidning, LP-stiftelsens arbete för missbrukare, IBRA radio och mycket, mycket mer. Han började som fattig vallpojke men gjorde samma resa som majoriteten av svenskar under 1900-talet och slutade sitt liv i välmåga.

 

Fransiscus var dock född i en rik familj och valde att sälja allt och leva resten av sitt liv i fattigdom. När han började få anhängare retade det upp den mäktiga katolska kyrkan som vid denna tid var världens mäktigaste organisation och med makt följer rikedom och männsikor som vill tjäna pengar i stället för sina medmänniskor. När Fransiscus kritiserade detta hotades han med uteslutning, men liksom Lewi Pethrus vägrade han lämna kyrkan och påven Innocentius III tog intryck av Fransiscus Kristus-lika utstrålning och lät honom vara kvar i kyrkan, förutom att han också godkände den nya fransiscanerorden som några år senare kompletterades med en kvinnlig gren, Clarissorna, ledda av riddardottern Clara som firas 11 augusti.

 

Även den muslimske sultanen i Jerusalem blev tagen av den helige Frans predikostil och personlighet och lät Fransiscanerna etablera sig i Jerusalem mitt under brinnande korstågstider. Melek-el-Khamel hette han.* Lite kul att sultanen också hette "Melek av Kamelen" , djuret alltså. Sedan dess har Fransiscanerna funnits i Jerusalem i obruten följd.  Där arbetar de över religionsgränserna för fred och försoning eftersom Fransiscanerorden lever efter devisen bön fattigdom och kärlek och ägnar sig åt sjukvård, bön och att predika om fred med hela skapelsen.

 

Fransiscus är därför också ekologins skyddshelgon och hans sinnesrobön används inom 12-stegsrörelsen som rehabiliterar drogmissbrukare och deras anhöriga. Fransiscaner och Clarissor vägrade också låta prästerna vara de enda som sjöng i gudstjänsten utan sjöng själva och komponerade egna lovsånger. Mest berömd är Fransiscus "solsång" Sv Ps. Även "vår" djurpredikant Lewi Pethrus skrev sånger som nu finns i den svenska psalmboken. Lewi var också pacifist och under hans tid i livet var pingstvänner alltid vapenvägrare.

 

 

* Jag vet inte , men jag tror att denne sultan kan ha inspirerat C.S Lewis till porträttet av den soldat som hela sitt liv hängivet tjänat Tash och när Aslan skapar Narnia på nytt får veta att det var Aslan han tjänat hela tiden.