Smilla i slutet av september
Så här välvuxen är Smilla nu i slutet av sommaren:
Men hon är fortfarande Chateaus bebis, tycker hon, och vill alltid vara med.Fast ibland får hon stanna med Kiva i hagen som idag.
Kiva, tänker mest på mat.
Söndag
Efter en härlig bergsklättring med Aron igårfick vi kärt besök av Emma-Lie och Fredrik. Emma-Lie kom på ridläger så Chateau fick göra ett av sina favoritjobb: lära barn att rida.
Hur vet jag att hon gillar det? Det bara syns på henne, hon blir så försiktig och lyssnar på mina röstkommandon snabbare än när jag longerar eller rider henne utan barn.
Hon tycker om att vara omgiven av människor och kanske barn har den tid som ger henne chansen att få vara med oss människor, hon kanske märker att jag tar mig extratid då?
Barn tar ju sig god tid för pyssel också, för mig tar det ca 20 minuter att fixa i ordning henne, men när Emma-Lie ska lära sig och göra allt, tar det en timme.
Eller så är det bara det att hon känner att barn blir glada av att vara med henne, för Chateau är så snäll och alla människor känner sig trygga med henne, inte minst barn.
Ny blogg
Aron har startat sin egen blogg: arons blogg mitt rörliga liv.
Aron på fjällvandring.
Aron på en ö i Haparanda skärgård.
Kloka Clara
Kloka Underbara Clara skrev detta strax före valet. Hon tog liksom orden ur min mun. Claras blogg är ett underbart kristet feministiskt alternativ i den stundtals sorgliga nätdebatten. Hon har dessutom få nazze-följare så man kan till och med kommentera och samtala på bloggen utan att få depressioner och självmordstankar. Tips till mina fina följare och speciellt till mina Chipmunkar!
Offerkoftor och tagelskjortor
Det är väldigt synd om många just nu men mest synd är det om Sverigedemokraterna och deras väljare. Offerkoftor stickas på löpande band ute i stugorna medan tårarna skymmer sikten på de män som upplever sig så oerhört kränkta av att "ingen tar debatten". Ingen vill debattera "massinvandringen" med dem, hulkar de fram och snyter sig.
Snälla Barock-Olga vill absolut inte göra någon ledsen. Hon tar vänligt debatten-men vägrar hålla med. Då är Barock-Olga inte snäll, tycker de arbetslösa ynglingarna (som haft tio jobb som de inte kände för och därför lämnade efter i medeltal en vecka /jobb).
Nej, jag är elak. De uppreper med sina små, av gråt brutna, röster:
– Du tar inte debatten, du är inte snäll alls!
– Men jag debatterar gärna med er, jag håller däremot inte med er.
– Där ser du, du tar inte debatten! och så faller de i okontrollerad gråt så offerkoftornas ärmar blir genomblöta.
Barock-Olga är lite trög. Trodde att debatt var att diskutera en sak utan att nödvändigtvis hålla med varandra.
Men de rödgråtna männen i sina nystickade offerkoftor säger att Barock-Olga har missförstått också detta. De säger att debatt om "massinvandring" är att säga exakt samma saker som de, tycka precis som de i varje enskild fråga.
Inte konstigt att det inte går att prata med dessa små känsliga SD-väljare, orden betyder helt olika saker för oss. Fred betyder för mig-fred, för dem en ostörd tillvaro i ett isolerat glesbefolkat rike där renrasiga svenskar kastar varpa och äter kålrötter med någon diskret jojkande same i bakgrunden. Kristendom betyder för mig-kristendom. För ynglingarna i sina tårblöta koftor betyder kristendom hat mot muslimer. Mångfald är ett fult ord för dem och för mig ett begrepp som talar om biologisk hållbarhet, tolerans och ett intressant liv.
Nej, nu måste jag återgå till min stickning. Jag gör nämligen en sak precis likadant som dessa känsliga individer; jag stickar ute i stugan. För det har vi också gemensamt ,de gråtande xenofoberna och jag, vi bor i glesbygden. Som jag nu har god tilllgång på råvaran har jag börjat sticka på en alldeles egen tagelskjorta. En så elak människa som jag, som vägrar ta debatten med de stackars SD:arna, har användning för en sådan skjorta för sina många synders skull.
Rast i tagelfabriken.
Ewa kurs 6-7 september
Egentligen var min gamla sötnos Chateau i lite dålig form med overkade hovar pga att vår hovis varit indisponibel och jag hade inte tänkt vara med ens som markdeltagare pga tidsbrist, men så blev tre hästar helt utslagna och flera vänner blev stående med outnyttjade ridpass så jag tänkte att jag köper ett av Johanna iaf. Det är ju aldrig fel att träna Smilla på nya saker som att inte få följa med när Chateau åker iväg. Dessutom behöver Chateau och jag input för jag vill att min gamling ska leva länge än.
Bitte och Godis får förstås alltid vara med här eftersom Godis är som en stor energibomb till karamell.
Denna kurs hade mycket fokus på den unga hästens utbildning så jag är glad att jag ändå pressade in den i schemat. Några minnesanteckningar:
Ge hästen tid både att förstå och att utveckla en rörelse. Det går fort att utbilda en unghäst om man ser till att aldrig lära ut fel saker utan tar det i så små steg att hästen har alla möjligheter att lyckas.
Tillräckligt svag böjning på böjda spår i början är viktigt för att hästen inte ska tvingas göra fel.
Vi fick också många användbara ridövningar på bana som jag själv lätt omsätter till min ridäng och skogsridingen. Tyvärr svårt att rita upp här på bloggen men jag kan fresta med en ny bok av Ewa som kommer strax där ridvägar får en ordentlig genomgång.
En ridövning jag och Chateau fick med oss var skrittpiruett+galoppanslag. Vi har ju jobbat mycket med piruett+galopp. Varför jag inte själv kommit på denna roliga styrketräningsövning fattar jag inte. Johanna var snäll och filmade oss så det blir inga bilder på oss på bloggen men jag tog också några bilder.
Jessica med Faxe som gjorde mig tårögd, han liknade fina gamla Pålle på alla sätt utom färgen. Som tur är var hans personlighet den mest slående likheten med Pålle. Grattis till en topphäst, Jessica!
Juliah och fina gamla Rosa. Hon har själv ridit fram denna välmusklade profil hos sin fd travare som nu nått 20-årsåldern men när Juliah började rida akademiskt på henne var Rosa fyllda 15 år.
Helgens skönhetschock: supersnyggingen CV/Cewe?* med vackert ridande husse Daniel.
'Vet inte hur man stavar namnet på denna urtjusiga kallblodstravare
Fredagsbön
FREDAGSBÖN
Be i din ensamhet eller tillsammans med andra så länge förföljelsen av kristna och andra minoriteter i Irak/Syrien pågår.
Herre vi ber för våra bröder och systrar som lider i Irak och Syrien. Vi tänker på alla rädda barn som inte får leka eller gå i skolan. För mammor och pappor som inte kan ge sina barn trygghet. För kvinnor som saknar sina söner eller män och oroligt väntar på besked vad som hänt dem. Vi ber om beskydd.
Vi ber för alla dem som är på flykt och/eller lever i flyktingläger och saknar mat och mediciner.
Vi ber om förnödenheter.
Vi ber för hjälparbetare som är trötta och slitna, om ny kraft och vilja att hjälpa. Vi ber för dem här i Sverige som oroligt följer utvecklingen för sina anhöriga, i sitt hemland, och har svårt att fungera normalt i sitt liv just nu. Vi ber om uthållighet, i bön och arbete både för de drabbade och alla oss andra.
Må de styrande i omvärlden fatta kloka beslut som bidrar till fred och försoning i området.
Främst ber vi om att de som fördriver, torterar, plågar och avrättar oskyldiga män, kvinnor och barn ska komma till besinning och upphöra med våldet.
Fyll oss med hopp bortom allt vi kan förstå. Herre förbarma dig över alla människor och hör våra böner.
Amen
Största möjliga tystnad
"Hjärtat är ensamt om sin sorg
och ingen kan dela dess glädje. " Ordspråksboken 14:10
Så blev det tyst. En effektiv influensa slog till när jag var på fackkurs i vackra Södra Sunderbyn och tog röst och hörseln på höger öra. Kursen var intressant och ingen kan jag dela det med nu. Tankarna snurrar runt om solidaritet, girighet och integritet. Barndomsminnen, för två ombud kom från Jukkasjärvi skola och var gamla bekanta förstås, flyter upp till ytan. Inget går att meddela särskilt effektivt.
Tur att det går att skriva och att läsa. Nu läser jag GTs profeter och Ordspråksboken, Virginia Woolf, elevtexter och James Herriot mellan hostattackerna. Jo, jag är en snabbläsare och dessutom läser jag alltid mer än en bok åt gången. För mig läser minstingen, lite knaggligt, högt ur nytryckta fantasy-serien Pax av vännen Åsa och Ingela Korsell. Den är lika spännande som när vi fick provläsa den i våras. Nu är en del förändrat och bilderna är perfekta, fast kanske lite läskiga för minstingen. Målgruppen är ju också några år äldre barn. Men eftersom läslusten väckts av den spännande historien om två fosterbarn som får kontakt med Mariefreds medeltida förflutna i ett hemligt bibliotek får han fortsätta läsa för sin halvdöva mor om läskiga Nidstången och ruskiga Grimmen.
Huset där vi kursade hette Klostret. Ingen talade dock om för mig att det var ett trappistkloster jag gick in i förrän det var försent.
"Fjällen där vi var" V
Mina älsklingar i fjällvärlden är växterna. Små sega och tuffa fjällgönor som kan bli tusen år gamla bara de slipper närgånget sällskap på sina vindblottor fascinerar mig. Stolta brudborstar och toltor med sina purpurnyanser gör mig glad. Den vattenälskande kvannen, så grön och frisk och hälsosam, gör mig full av helig förundran.
"Fjällen där vi var" IV
Morgon mellan fjällen och ett utttjatat motiv i morgonljuset sett från Björkliden. Fast Barockbloggens estetiska motto: "more is more" gör att denna bild också måste publiceras.
Där i u-dalen framför oss ligger målet. Men som alla vet vid det här laget: det är vandringen som är resan värd.
"Fjällen där vi var" VI
I en röd liten stuga ner vid sjön
Andlöst vackert placerad är Lindas stuga vid Torneälvens stränder nordväst om Jukkasjärvi. Det är så vackert där att tårarna kommer till och med när jag bara ser bilderna därifrån tagna en magiskt vacker 29 augustikväll. Kallt och utan de bekvämligheter svenska hem numera har som standard är det i den, men ingen kan klaga på den rofyllda närheten till naturen och livet vid älven.
Jag kommer att tänka på 1930-talsschlagern "I en röd liten stuga" som andas en helt annan tid än köksöarnas och de öppna planlösningarnas 2000-tal när man renoverar kök betydligt oftare än 1930-talsmänniskan bytte vintergarderob. En liten röd stuga där de unga funderar så här: "har vi ej råd att bygga oss någon riktig brygga kan vi oss känna trygga ty vi vet ju att över sjön bygger lyckan oss en gyllene bro till en röd liten stuga där vi bo."
Jag menar inte att det var bättre folk förr men jag menar att vi fått märkligt överdrivna förväntningar på livet och de syns tydligt i våra hem, eller våra drömmar om våra hem. Klinkersgolv med golvvärme, marmorskivor på diskbänken, köksluckor som byts ut i stället för att målas om. Sovrum som en barockfurstinna hade trivts i, några år, tills inredningen rivs ut till förmån för en annan stil och helt andra möbler.
Grillar ska vara av rätt fabrikat och att steka korven över öppen eld finns det ingen plats för i de glassiga drömbilderna. Att någon frivilligt skulle bo året runt på ett ställe där grillen är nödvändig för att kunna laga varm mat känns oändligt avlägset. Sådant hör semestern till. Semestern då vi ska leva-äntligen! Min lärare i miljöpedagogik, Roland Markinhuhta, frågade oss studenter: "Varför hade man inte semester innan industrialismen slog igenom?"
Ja varför? När vi har semester och gör det vi helst av allt vill lagar vi maten utomhus, bor i trånga stugor på otillgängliga platser, går på utedass och tvättar håret i regnvatten. Sedan börjar jobbet och vi kryper in i stora hus med varmt och kallt vatten från en kran i väggen. Bekvämt och dyrt. Hade vi bott som på sommaren hade vi sluppit arbeta så mycket. Vi kunde leva det drömliv som 1800-talets socialister och marxister beskrev där alla delade på arbetet så att alla skulle kunna ägna sig åt konst, kultur och krocket fyra-fem timmar om dagen. Det hade gått om vi inte hade våra köksöar och marmorbänkar och inbillade oss att det normala är att jobba minst 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan och längta till semesterveckorna då vi äntligen ska få leva i en röd liten stuga mellan ett lågfjäll och en vidsträckt jökelsjö.
"Fjällen där vi var"III
Sedan for vi nordvästerut mot nattkvarteret i Björkliden.
Landkskapet reser sig kärvare och mäktigare nordväst om Kiruna än i den lengröna Tornedalen i sydost. Istäcket skrapade en gång i tiden bergen rena ner till själva urberget vilket ger en lång rad platåberg med branta sluttningar på vägen mot Norges spetsiga berg som aldrig täcktes av inlandsisen.
Stugorna där vi bodde i Björkliden. Utsikt över Torneträsk.
"Fjällen där vi var"II
Nästa stopp på den lappländska resan var förstås metropolen Kiruna. Med ett bibelcitat "berget Sion längst upp i norr, den store konungens stad" presenterar vi stan på vårt vanliga ödmjuka kirunavis. Där åt vi på lokal och jag passade på att dejta Linda.
En rask promenad längs de branta gatorna i Kiruna i solregn, detta väder som är så ovanligt ofta förekommande i Kiruna.
"Fjällen där vi var"I
Barockbloggen är en ryckig företeelse nuförtiden. Nu har det varit bloggmoratorium igen men bara pga trevligheter. En av dessa trevligheter har varit den årligen återkommande lapplandsresan med natur- och teknikprogrammens tvåor. Jag har som varandes en bygdens dotter privilegiet att följa med som guide.
Sonja var också i år vår guide i Porjus gamla kraftverk. I det kraftverket finns endast forskningsturbiner i bruk. Men det är vackert och mäktigt fortfarande, precis som det var tänkt när det invigdes 1914. Sonja är också en bygdens dotter och trots att hon växte upp bara en liten bit från Stora Luleälvens största vattenmagasin och dessutom inte är lastgammal, fick hon inte el i barndomshemmet förrän hon var tio år. Då liksom nu är rikedomarna inte alls tänkta för närområdet. Energin som alstras här räcker för att driva all belysning i hela Sverige i ett år. Jokkmokks kommun står för 25% av all energiproduktion i Sverige. Vattenkraften ger oss 50% av alla elektricitet och kärnkraften merparten av den den andra halvan av elförbrukningen. De procent som blir över däremellan alstras av vindkraftverk och några promille kommer av sol- och vågkraftverk.
När vi närmade oss Porjuskraftverket trodde en elev att ett transformatortorn var en kyrka och han har förstås rätt i det. Som synes ser även interiören kyrklik ut. Detta ger en god bild av hur man såg på Sveriges industrialisering; som en sekulär väckelse ett glädjebud till hela folket värdigt de mest praktfulla byggnaderna. Men vattenkraftskommunerna har inte fått mer än dessa monument över framtidstron. Vinsterna går söderut och nu ska kompensationen i fomr av glesbygdsstödet också dras in. 15 miljoner kronor är ju en spott i havet, men för en liten bygd kan det betyda en igenvuxen badplats eller en stängd kooperativ lanthandel att bli av med dessa allmosor.
Vem ska då ha elen? Från början gruvorna och Malmbanan, nu också storstäderna. Vem ska då ha vinsterna? Från början Stockholm och storstäderna i söder och så är det ännu i denna dag. Detta illustreras väl av Kungsporten som gjordes för kungen som dock fick stanna i huvustaden när kraftverket skulle invigas pga det första världskriget och säkerhetsläget.
