Godis som belöning till hästar diskuteras i oändliga trådar på hästforumen. Jag är ju ingen fundamentalist i några frågor och som med allt annat behöver man vara förnuftig. Maddes Janne kan man inte mata med morötter och då respeketerar jag förstås det. Mina djur får däremot godis ofta. men Smilla har viss ransonering. Hon får massor med morätter när hon gör något nytt och svårt, men när hon lärt sig en sak, slösar jag inte med det eftersom hon då letar godis och blir trist närgången.

Svanskappa på= morotsslantar

Hanna och Chateau har ett speciellt förhållande. Är hon borta ett längre tag blir Chateau liksom sur på henne och lyssnar inte. Men nu när hon märkt att Hanna nästan alltid är hemma fungerar de hur bra som helst ihop.

Ett tag var det bara jag som pysslade med Smilla, hon började lämna gulliga fölstadiet och blev busig och hade fötter både här och där. Då förtvivlade jag ibland, jag vill inte ha en ensamhäst av många skäl, främst för att alla barnen ska våga vara med mig i stallet och jag vill ju att de ska våga rida henne när den dagen kommer. Lilla Aron blir en perfekt liten människa att sitta på henne första gången till exempel, även om jag naturligtvis tänkt rida in henne "på riktigt". Sedan var ju planen att mina barn, som säkert kommer att växa om mig, skulle få en häst som är lite större än lilla Chateau så de inte växer ut henne och då blir det ju knäppt att ingen annan än jag, som aldrig lär växa ur en c-ponny törs rida vår större häst.

 

Därför är jag så glad att Linnea morskat upp sig så hon alltid väljer att ta Smilla, även när hon trilskas och bänglar. Linnea och Smilla är ett sådant bra team. Det gör mamma/mattehjärtat glad!

 

Idag selades Smilla för första gången. Det gick lugnt till och vi gick en liten bit med den på också, men svanskappan irriterade henne lite . Nåja, snart tar hon även den med jämnmod:

 

Idag var Inga och Madde hit. Jag trodde ju stallet skulle vara helt klart innan de kom men allt tar mer tid än man tror i sina optimistiska stunder. Tidberäkningar på sådana jobb ska man göra när man är lite lätt deprimerad. Jag fick visa det som finns i alla fall och de fick häpna över hur stor Smilla blivit. Dessutom hade Inga med sig världens finaste tekoppar med fat, egenhändigt tillverkade förstås. Vi invigde dem genast:

 

 

 

I morse satte jag på Smilla ett täcke som satt perfekt denna regniga höst. Det såg inte klokt ut , nu var det helt urvuxet. Sedan mätte vi henne på eftermiddagen då var hon 143 cm lång. Oj, vad det går fort! Vilken tur att jag har kameran för det är svårt att märka hur hon växer när jag ser henne varje dag.

Kan denna tjocka ponny tillgodogöra sig intensiva pass i kraftskapande ridkonst i maj, tror ni?

Vi har en bra hovslagare han hör själv av sig när det är dags för pedikyr. Men det är inte bara den servicen som gör Lasse så bra, han är så bra på hästhantering och det är ju extra viktigt när man har en liten unghäst som ska lära sig att livet är vänligt om man är snäll. Hennes ena framhov behöver verkas lite speciellt för hon biljarderar lite på det benet och det kan ta tid, men den tiden tar hovslagaren.

 

Hon är inte så bra på balans, men vi tränar varje dag med yogaträningen så hon blir bättre och bättre, då är det också skönt med en hovslagare som inte ryter åt henne när hon tappar balansen. Kanske alla hovslagare är sådana nu för tiden,jag hade en bra hovslagare i Kiruna också. Det kanske bara var när jag var barn hovslagare var hårdhänta bufflar utbildade för försvarets behov och sedan när kavalleriet lades ned fick de gå ut på ridskolorna och skrämma barn och hästar. Skönt att den tiden är förbi.

 

Ibland är vardagen tung, stallet blir liksom aldrig riktigt klart och fritiden räcker inte till för annat än att mata djur och städa efter barn. Men så lättar det, jobbet blir mer hanterbart, en heltid räcker, och dagarna blir samtidigt ljusare det ger mer tid för både barn och djur och då inser jag vilken lycklig lyckost jag är.

 

 

Min dyre Hr. Bråddjup tog idag Smilla medan jag red runt byn. De bar så snygga ihop, svrata Smilla och rödrutige Bråddjup. Solen sken så starkt att bilderna blev lite mörka men här ser man den snygga färgkombinationen:

Här tränar Linnea trick med Smilla och hon är så duktig:

Först kommando Buga:

Idag fick jag en fotograf med så jag kan visa hur Smilla blir lycklig på ridturerna som löshäst:

 

 

Eftersom jag ridit ganska tufft på förmiddagen blev eftermiddagsturen en promenad även för Chateau. Men hon var inte det minsta trött, hon raskade på som värsat ångvälten och plötsligt fick hon världens rodeoryck och bockade och brallade runt mig som en överenergisk 5-åring. Hon vägrar fortfarande bete sig värdigt.

Som tur var stannade bara Smilla och såg förundrat på henne, två rodeohästar hade blivit lite mycket för oss. Tyvärr hade Aron kameran just då och han glömde i förskräckelsen helt att fotografera. Trist, jag gillar att ha bilder när sådana saker händer för det har man aldrig på bild. Tusentals bilder på fridfullt betande hästar har jag, men få när de får sina busryck och knappt någon alls på Smilla när hon busar.

 

Smilla, däremot, betedde sig så bra hela promenaden vår lugna lilla by, bjuder inte på stenhård miljöträning precis, men lite omväxling mot tysta skogen med bara träd och snö blir det åtminstone. Och nu vet jag i alla fall att Chateau är i god form igen så hon kan ridas fler än ett pass per dag.

 

 

På förmiddagen red jag med två hästar, ja, Smilla är ju förstås med på släp och då blir hon så härligt busig. Hon tycker nog Chateau är ganska trist där hon mest står och vakar över vägen till huset eller äter. Om hon rör på sig är det i sakta mak för att förflytta sig så hon kan bevaka skoterleden på andra sidan stallet. Men när vi rider då blir det ju mer fart på gamla damen och då blir Smilla som en krutdurk och bockar och brallar i full galopp, tyvärr måste jag i de lägena hålla stenkoll på Chateau så det finns inga bildebevis på det men lite mer stillsamma stunder ser hon ut så här där hon följer oss på släp:

 

Snyggrimman från Bucas var stor som ett hus åt Smilla i somras. Jag trodde att hon aldrig växer i den, men Inga sa att vänta och se. Nu har hon vuxit i den och se så snygg hon är i den!

Än så länge är allt nytt för Smilla, knappt det minsta kommando är en självklarhet för henne. Hennes bästa gren är inkallning, hon kommer alltid i full galopp när jag ropar på henne. Men halt, backa och smacka framåt är saker att öva på. Hon har blivit så bra på att gå undan för tryck men att gå fram vid lätt tryck i skänkelläget är helt nytt för henne och en påse med morötter går lätt åt när man övertydligt ska visa att hon gör rätt.

 

 

Härligt med en liten by där man ändå får lagom miljöträna en unghäst. Idag tog vi en härlig runda runt byn hästarna jag och Linnypigg. Elis följde med och fotade med mobil:

 

 

 

I morse var hästarna insnöade igen. Nu hade snön rasat från taket på den sidan där jag går in i stallet, vi har gamla handgjorda stalldörrar som vi hittade här i förråden som bara kan öppnas inifrån. Fint men lite opraktiskt vid dessa snöförhållanden då hästarnas dörr inte var insnöad. När hästarna var inne i natt passade en flock hungriga renar på att bryta sig in i hagen och äta hö. Ska hundarna få sova ute i natt?

 

Dagtid vågar sig renarna inte så nära. Idag hängde de en bit bort och mina annars så timida flickor sprang omkring och speciellt Chateau blåste upp sig så hon såg ut som en hingst i steg och hållning. Då vågade de inte snatta hö. Konstigt nog. Jag har nämligen alltid märkt att renar har mest respekt för den ren som har störst horn, de borde alltså inte bry sig om mina hästar, fast Smilla och Chateau är större, de har ju inga horn alls. Men tydligen fungerar Chateaus mäktiga passage med krökt nacke lika bra som en ståtlig krona.

 

Självklart är kameran på vift med h-f så några bilder från idag finns inte. Men ungefär så här ser mina tjejer ut när de skrämmer renar: