När jag ridit kyler jag ner Chateaus senor en stund. Vintertid är det lätt med snön som hon pulsar runt i, men sommartid blir det att spola benen. Vi har egen brunn så vattnet kostar inget men det ska räcka året runt och inte ta slut efter jul samtidigt som det känns galet att spola bort en massa dricksvatten. Därför är det praktiskt att Chateau en gång bodde i ett stall utan möjlighet till spolande så jag fick lära henne att stå med benen i hinkar när benen skulle kylas eller jag skulle tvätta hela henne.

 

 

Att stå stilla med hovarna i hinkar är också bra träning för hästen för att den ska lära sig att inte drabbas av panik om de fastnar med benen någonstans och det är förstås värdefullt så den inte skadar sig utan väntar på hjälp eller lugnt tar sig ur situationen. Smilla tycker ännu att detta är läskigt, men då börjar jag med en hink som jag gjorde med Chateau Mycket godis och jag hoppas att snart är Smilla som Chateau på denna punkt, men hon är mer rädd för vatten än Chateau, precis som sin mormor Cielona, så vi får väl se.

En annan sak som är bra att lära sin häst är att få den att stå stilla när man måste gå iväg. Det där är ett trick som jag lärde mig av westerntränare. Hästen ska stå still när jag lägger ner tyglarna* eller grimskaftet på backen. Jag ger också samma tecken med handen som man gör till hundar som ska vänta och stanna. I början stod hon så bara några sekunder och fick genast en morot som belöning, sedan förlängde jag tiden mer och mer och nu står hon så länge det behövs tills jag kommer med en morot. Praktiskt när man glömt saker som idag när jag ställt henne i hinkarna och glömde svampen som jag svampar av henne med.

 

*Fast jag använder det nästan bara med grimskaft om något skulle hända känns det lite farligt med tyglarna på backen.

 

Smilla accepterar träns och sele glatt, hon skyggar inte för en vojlock på ryggen eller saker som hänger ner längs hennes sidor. Hon förstår att vända åt det håll hon får ett litet tryck av bettet-men hon går ytterst motvilligt framåt om vi inte går ut i skogen och där vill jag inte leda henne med träns om hon skulle skada sig i munnen vid en snubbling. Därför är det svårt att riktigt lära ut vändningar eftersom hon helt saknar styrfart. Nog kan unghästar vara extremt loja, men detta går ibland till överdrift, som när vi gick ut med Chateau och Smilla i sele och träns men ledd i grimman. Att gå från gården gick helt okej, men när vi vände hemåt( Linnea ledde Smilla och jag red Chateau) fick jag och Chateau stanna hela tiden och vänta. Tio minuters skrittväg bort från hemmet tog tio minuter, hemvägen tjugofem.

Longeringen går inte heller så särsklit bra pga hennes lojhet, hon vill helst stå still och beta även om Linnea hjälper till och elder henne runt på volten. Det är svårt att hitta en  plätt utan läskande gräs att jobba på. Jag längtar tills min ridbana står klar.

I dagarna fyra ska jag vara ensam med djuren och allt pyssel här på gården och det är underbart härligt utan en enda tid att passa och äta när jag får tid och lust. Men det där med att laga mat när man just fått för sig att rensa i rabatterna, olja in bron och hänga tvätten ...

 

Brandvarnarna skriker högt när gjutjärnspannan ligger dold i ett grått rökmoln. Jag får ofta höra av mina närstående att jag blir för upptagen av det jag gör och mycket riktigt, det blir jag. Läser jag en bok, lyssnar jag på radion, rensar jag rabatenn, oljar jag bron och hänger jag tvätten då gör jag just det och den där stekpannan på spisen är fullständigt glömd. Men jag fattade direkt att det var brandvarnaren! Lite mallig är jag för det.

 

Att alltid vara ensam när man lär en unghäst hyfs och vett är inte heller alltid perfekt. Hon har jättesvårt för att förstå att hon ska gå runt spåret när jag longerar. Jag får alltid leda runt henne och det blir ju inte samma sak. När jag skulle binda upp henne idag blev hon skrämd och ryckte omkull den stora varmbvattenberedaren som är mitt enda substitut för bindbom utomhus. Nå den ramlade, Smilla blev skrämd, av en reflex sträckte jag ut min onda vänsterarm och fick den nästan ryckt ur led igen.

 

Nå Smilla lugnade sig efter bara några meter bort, hon är rätt så cool. Många andra hästar hade galet skenat runt om de plötsligt fick en jättestor skramlande tunna efter sig. Det tog ett ögonblick för allt detta att hända men en halvtimme för mig att städa upp i röran med endast en fungerande arm eftersom vänstern skrek av smärta och vägrade göra något alls utom att hänga rakt ner. Men Smilla hon betade lugnt bredvid mig. Det är skönt att hon är cool.

 

Idag fyller Smilla två år. Vilken lycka att hon finns!

Nu har det varit sommar i en månad och hästarna har varit ute på bete i fyra veckor redan, det måste vara rekord. Det säger en del om Chateaus matvanor att hon nu går ner i vikt! Nästa vinter blir det green guard på!

 

 

 

Visst blev jag barnsligt upprymd och lycklig av sensate numret av Ridsport special och den fantastiska blombuketten, men rarast av mina morsdagspresenter var ändå Linneas. Hon gick upp i ottan för att ta ut hundarna på promenad för att låta mig sova och sedan låta mig fixa med hästarna utan jäkt medan hon var ute med hundarna. När hon kom tillbaka följde hon med mig ut så jag vågade ha Smilla lös och så fotade hon hela denna underbara morsdagspresent så den finns kvar att minnas och njuta av i bildform.

 

 

Jag har i hemlighet alltid drömt om engelska boxar där hästarna sticker ut huvudet och ser ut över stallplanen. Men vårt klimat uppmuntrar inte sådana stall. Det är då så perfekt med vårt stall att vi har en lucka för hästarna att titta ut igenom för att hänga med i vad som händer framför huset som vi sommartid har öppet om det inte stormar och regnar på samma gång. Hästarna trivs att stå där och spana ut. Speciellt nu när det varmt så varmt trivs de inne i skuggan och svalkan samtidigt som de ändå kan spana på gårdsfolkets förehavanden genom sitt "fönster".

 

Mitt i kalla maj slog inte våren, utan själva sommaren till från ett synnerligen oväntat bakhåll. Jag borde veta; jag kommer ju från landets nordligaste kommun där sommaren ofta varit en dag från vintern utan någon mellanstation när ryssvärmen slog till just i maj. Vår gård förvandlades till det vackraste av paradis och nu har också dess väktare* , myggen, vaknat med besked.

 

 

Hästarna har fått sin stora sommarhage. Vår snälla granne har lånat ut sin tomt också så den är stor och rymlig för mina två ponnyfröknar. Men nog rymde Smilla ut igår för att hälsa på deras hundar. Då fick vi låna ett värstingaggregat av Carina som ger en strömstyrka som inte ens Smillas sällskapssjuka nyfikenhet vågar trotsa.

 

 

 

*Carl von Linné uppfattade Kvikkjokk som paradiset på jorden när han anlände dit på sin lappländska resa, men han upplevde iockså myggplågan som han benämnde "paradisets väktare" i analogi med den eldsvärdsbeväpnade ängel som spärrade ingången till Edens lustgård i Bibelns första bok.

Vad man än läser om unghästar så upprepas vikten av en kuperad hage för den unga hästen så den ska utveckla balans, kroppsmedvetenhet och styrka. På så sätt är vår hage helt perfekt. Backe upp och ner och stock och sten är en ackurat beskrivning av vinterhagen. Jag har dessutom lagt ut stockarna lite strategiskt så hästarna måste kliva över dem. Två stockar ligger vid grinden så att varje ut- och ingång blir ett tillfälle att lyfta på hovarna.

 

 

 

 

 

Datorn havererade och det första som gav upp var bildhanteringen så jag har inte kunnat rapportera från Ewa-kursen förrän nu vid lånad dator. 

 

Denna upplaga var mycket givande trots att jag drabbats av en hemsk influensa med feber,huvudvärk, halsont och rinnsnuva Fullproppad med treo och sömn, jag sov typ hela tiden jag inte var på kursen, gick det dock att vara med. Min gamla häst och jag fick tips för ett långt och lyckligt liv tillsammans som exempelvis mycket öppnor och förvända slutor för att göra henne jämnstark eftersom hennes vänsterlår är lite tunnare än det högra.

 

Smilla är nu så stor och förnuftig att det går lätt att rida ut med henne som handhäst på morgnarna utan att jag  behöva vara rädd att inte hinna i tid för att hon tjorvar. Jag rider dock inte längre med henne lös när jag är ensam, för en morgon när jag just tänkte släppa henne kommer två morgonpigga hurtbullar i beach 2013-tempo efter vår vanligtvis så folktomma ridväg. Jag tänkte att de kanske inte uppskattar en yster sprakfåle som Smilla rusandes emot sig så jag behöll grimskaftet på. Men när jag har med mig fotfolk har jag henne lös, då går det snabbt att fånga in henne om något oväntat inträffar. I morse var en sådan dag och då fick jag också bildbevis på morgonidyllen i det himmelskt vackra försommarväder som vi upplevt de senaste dagarna.

 

 

Vi har haft en räcka fina vårdagar och innan dess regnade det så snön har börjat tina undan rejält. Det ger mig möjlighet att rida på gårdsplanen nu när vi ännu inte hunnit fixa ridbanan är det det mest ridbaneliknande jag har. Smilla har också haft en rad fina dagar, nu gillar hon att bli borstad igen för hon är nästan klar med pälsbytet. Det verkar vara väldigt genetiskt betingat. Chateau tappar fortfarande päls och lägger den tidigare än Smilla. I Spanien och arabiska öknen behövs inte vinterpälsen lika länge som i norra europa.

 

 

 

Just nu är Smilla världens bästa häst igen. Från att ha busat på i slutet av veckan och svamlat runt har hon blivit världens mysigaste kelboll igen som lugnt går på promenad och väljer mitt sällskap framför Chateaus ibland. Söndag morgon kom hon in till mig när jag fixade i stallet*  och jag borstade henne och lyxade med pälsglans i man och svans så hon glänste som en nyputsad sko. På söndag kväll tog vi en tur runt byn med Chateau som reds av Hanna och hon var så lugn och sänkte huvudet.Hon var hur cool som helst trots vattenpölar och takras i byn. Nu när det regnat är det så skönt att hon aldrig krånglar när man ska täcka henne och hon biter inte heller i Chateaus täcke. Hur jag än krånglar med spännen och snören, hon växer ju ur alla inställningar nu när det varit så fint väder så länge,  står hon still.Sådana dagar är egentligen de vanligaste, men jag glömmer skriva upp dem, så nu gör jag det för att minnas vad som är normalläge och vad som är undantagen.

 

*som funkar som lösdriftshall, de går in och ut som de vill

Igår fick godsägare Bråddjup och fru Barock-Olga jaga hästar på byn. Helt plötsligt, efter att ha ramlat iväg på promenader utan Chateau hur lätt som helst, har Smilla blivit Chateau-galen. Hon vill absolut inte gå en meter från henne. Så nu tränas på detta. Alldeles för mycket anser Smilla. I torsdags gav vi oss ut på promenad med lilla damen, som direkt tjorvde så mycket att jag som är enarmad pga en axellledsskada fick lämna över till hr Bråddjup. Hon tjorvade lite men när hon kände tyngden i grimskftet öka lugande hon sig. Fast efter femtio meter blev hon så hjärtängslig att hon till slut slet sig och rusade hem till fostermor.

 

När jag skulle leda in henne i hagen när vi tvåbenta kom hem öppnade hr Bråddjup grinden lite för tidigt, Smilla sprang in i hagen innan jag fått tag i henne och Chateau ut. Gamla gumman iväg som en raket ner mot byn och Smilla nästan dog av skräck och kastade sig handlöst genom stängslet med grimma och grimskaft hängande. Ja, ni ser alla tusen fel vi gjorde. Varför är man ett sådant nöt ibland?

 

De svängde ner mot byn och inte ut på hemska stora Björkforsvägen i alla fall. Vi tog bilen till Carinas hästar dit vi trodde de farit, men nej. En snäll man i byn, käre Johnny och hans snälla fru Ulla såg dem rusa förbi. Ulla for hem till oss för att se till att vi inte åkte ut efter stora vägen och Johnny väntade in oss vid sitt hus och tipsade om att de sprungit in i skogen.

 

När vi körde dit såg vi dem och jag hoppade ur bilen och ropade. Chateau brukar komma då och Smilla har aldrig ignorerat inkallning. Men inte kom de. Jag följde spåren så långt jag kunde se dem men det var mörkt och när jag valde väg i ett vägskäl tog jag fel medan hästarna stod och gömde sig som nordsvenskar i skogen. När jag vände om ropade jag in dem och Smilla vände sig mot mig, men Chateau bara drog. Smilla tvekade en stund "Ska jag gå till min människa eller min hästvän?" hon valde Chateau. Nå snart stannade de både och kom direkt till mig. Men ledsen var jag över att de drog så där mitt framför näsan på mig först. Jag önskar ju så att de ska se mig som en del i flocken som de inte vill rymma ifrån. Jag blev påmind om att jag bara är en människa som aldrig kan ta hästvännens plats. Suck!

 

Sedan promenerade vi hem med varsin häst. Trots enarmat tillstånd tog jag Smilla så fler tillbud skulle undvikas i största möjliga mån. Stackars hr Bråddjup har nu ryggvärk och jag har en mörbultad högerarm, förutom min inflammerade vänster. Men hästarna hade varken skråma eller svullnad någonstans. Båda var svettiga och trötta och Smilla var lite sprättig på hemvägen. I övrigt var de som vanligt, Chateau var inte ens stel på morgonen när vi gjorde vår dagliga yogarutin till frukosten. Det är ju skönt.

 

Så nu börjar jag med daglig ensamhetsträning av tredje graden med Smilla. Hon får äta utan Chateau en stund varje dag med Chateau i stallet. Hoppas det tar bort denna jobbiga tendens helt och hållet. Målet är ju att hon, precis som Chateau, ska gilla sin människa och vara trygg med oss människor lika mycket som med Chateau.

 

 

 

 

Naturligtvis blev det att hälsa på hos Kärstin i Jukkas med vännen Linda:

Fick tips om en mysig hästblogg av Anna Lyckoprickar. Se och njut av hästar som liksom mina har bilfria vägar att springa lösa på, det är en lyx få förunnat så här kan ni se föredömligt många bilder och filmer och drömma om er egen gård i glesbygden.

 

Smilla visade sig som den tonåring hon nu börjar vara när hon vägrade ta det lugnt på långfredagen. Så här gick hon på i vårsolen tills hon var alldeles blöt av svett: