Barockbloggen

 Barockbloggen sätter en ära i att vara inaktuell och hade naturligtvis önskat att en fråga som har med kungar och drottningar att göra skulle tillhöra de inaktuella. Tyvärr är det inte så i vårt land. Sverige regeras av monarker trots att vi är en demokrati. Nå, så är det i de få kvarvarande europeiska monarkierna, de är alla demokratier med en mer eller mindre maktlös monark. Barockbloggen måste alltså till sin stora sorg behandla en aktuell barock företeelse som borde vara hur inaktuell som helst; kungahuset.

 Alla kungahus är löjliga men det svenska kungahuset är nog det mest skämmiga ändå. Ena dagen är det kungen som stapplande läser innantill ur ett tal som någon annan skrivit-trots att han övat på att hålla tal i 50 år. Andra dagen hyllar vår statschef sultanen i Bruneis fina förhållande till sina maktlösa undersåtar. Nästa dag säger hans fru att nazimen drog upp Tyskland ur förnedringen efter Versailles-freden.

Det senaste tillskottet i exemplen på våra oupplysta svenska monarker är kronprinsessan Victorias önskan att leka Hollywood när hon gifter sig. I kyrkan ska hon ledas som boskap till altaret av sin pappa kungen som sedan ska överlämna henne till hennes nya ägare, Daniel av Ockelbo (eller vad nu hans kungliga titel blir).

Ärkebiskopen har protesterat mot denna barocka sed, som inte ens under barocken var den kyrkliga seden i Sverige. I Sverige har mannen och kvinnan tillsammans gått in i kyrkan som ett bevis på att de ingått en frivillig och ömsesidig överenskommelse där ingen säljs av sina fränder till en ny förmyndare. Detta struntar dock vår blivande statschef i. Trots att hon ska representera Sverige och det svenska, och har enormt bra betalt för det, vill hon alltså inte följa svensk sed eller svenska kyrkans högste företrädares råd.

Vad blir nästa steg? Från den kvinnoförnedrande boskapshandel som Victoria nu vill sprida ut i landet på sin betalda arbetstid mot allt förnuft och etikett, är inte steget långt till att exempelvis offra höns när hon döper de kommande små drottningbarnen. Kommer svenska kyrkan att mesigt, fjäskande gå med på det också när hovet "sätter ner foten"? Hur långt kan Victoria gå i förakt mot svenska och kyrkliga seder utan att vi andra "sätter ner foten"?

Ärkebiskopen borde på alla sätt stå över en oupplyst blivande monark. Han kan vägra viga henne under för kyrkan ovärdiga förhållanden. Barockbloggen vill med kraft protestera mot denna barocka modenyck som vår oupplysta kronprinsessa genomdrivit på ett sätt som endast tonåringar vanligtvis gör och hoppas ärkebiskopen drar sig ur detta ovärdiga spektakel medan tid är. Låt någon gammal hästhandlare ta över. Ärkebiskopar ska inte syssla med boskapshandel.

Kronprinsessan må förakta sitt folk och de seder vi har här i landet, men ärkebiskopar väljs och vräks faktiskt fortfarande. Det bör Wejryd begrunda. Barockbloggen hoppas att han tar ett värdigt och modigt beslut i frågan.

En sak som förundrar mig är vår mänskliga förmåga att bete oss urlöjligt, grymt eller klä oss helt utflippat bara för att få vara med. Vi trampar glatt ner alla våra värderingar, säljer svärmor och hennes systrar, samt tar på oss skrattretande ting, eller bombbälten - bara för att få vara med. Modet är det tydligaste uttrycket för detta eftersom exakt samma person kan uppfattas helt olika i exakt samma klädesplagg beroende på när man betraktar personen i fråga.

Glasögonbågar som gjorde en människa ärtig på 70-talet framkallar skrämd tystnad, generade leenden eller gapskratt idag. Samma människa tog kanske på 70-talet på sig en hellång brun plyschkjol och orange yllekofta utan behå när hon ville vara extra sexig och hon fick säkert beundrande blickar och skamliga förslag trots att hennes barnbarn idag viker sig dubbla när de ser henne på bild i denna utstyrsel. Samma barnbarn som i snöstorm eller stekande hetta, i helg som söcken alltid har på sig: 1)Björn Borg eller Calvin Klein-kalsonger 2) keps med tryck 3)huvtröja ovanpå kepsen med tryck 4) slitna gympaskor, tre  nummer för stora, oknutna 5) jeans eller träningsbrallor nedhasade UNDER rumpan så de går lika smidigt som reumatiska kassaskåp av märket Franz Jäger.

Barocken beundras av många som en tid när både män och kvinnor fick klä sig vackert-om de hade råd förstås. Siden, sammet, knypplade spetsar och silverbroderier bars av män och kvinnor med makt och pengar. Idealet var storvulet och mycket tyg. Trots det myckna tyget ville man ändå framhäva vissa kroppsdelar. För kvinnornas del var det den överdrivet insnörda midjan. Männen åkte varken bil eller skoter, i stället red de mycket och ridning ger snygga ben och vader som naturligtvis visades upp.

För att riktigt accentuera den smala midjan böljade kvinnornas kjolar ut över höfterna desto mer med hjälp av diverse arkitektoniska konstruktioner som breddade höfterna lika mycket som midjan därovanför med korsetters hjälp drogs ihop (33 cm var standardmidjemåttet vid franska hovet).På samma sätt accentuerade männen sina ridmusklade ben i de fantastiska pluderhosorna; puffbyxor i flera lager tyg. Undertill siden eller sammet med generös vidd, utanpå något staidigare material som slitsats upp så det undre tyget puffade ut i gliporna. Snyggt, lyxigt och perfekt för att accentuera muskulöst deffade ryttarben.

Här intill ser ni ett vackert exempel på välväxt karl med stilenlig klädsel, den svenske renässansfursten Erik XIV. Lägg märke till den lilla upphöjningen i grenen som naturligtvis är till för att visa upp hur väl utrustad pluderhosornas bärare är!

Här under den, med rätta, berömda bilden av spanska hovets damer och självporträttet av Diego Velasquez. Damerna och de små flickorna är alla stadigt korsetterade så de mer liknar hårt stoppade porslinsdockor än levande människor med rörlighetsförmåga men det märks att de inte bryr sig ett dugg om den obekväma klädseln på de beundrande blickar de ger sig själva i spegeln, där också konstnären syns bakom sitt staffli.

 Som ett snapshot från den spanska guldåldern ter sig bilden, som knappast målades på ett ögonblick, men trots detta ger oss intrycket av att vi faktiskt får tjuvkika in i det mest privata hovlivet. Flickornas, speciellt den minsta flickan som tycks ha fått en helt ny klänning som provas på henne för första gången.

Flickans och oblyga beundran för sin praktfulla uppenbarelse och de blickar som ser rakt på betraktaren genom seklerna får mig att inse att vi människor är allt bra lika. Vi följer tappert modet och känner oss som finast när vi något på oss som stämmer med tidens smak. Just i det ögonblick som vi ställer oss framför spegeln i någon ny kreation finns ett ögonblick av beundran innan vi hunnit börja leta fel och skavanker på våra kroppar. Det ögonblicket har Velasquez fångat och man får hålla med damerna; visst är de fina!