Barockbloggen

I sommar har jag bara hört göken en enda gång, det var en norrgök, sorgegöken. Förgäves har jag lyssnat efter östergöken, tröstegöken. Men i förmiddags kom Tyson till mig och var en riktigt bra tröstekatt. Ärligt talat så är en gosig kisse betydligt bättre tröst än en gök, varifrån man än hör den.

 

 

Min fina Tyson!

När Petrus, Jakob och Johannes var med Jesus på förklaringsberget och fick se Jesus i sin härlighet ville Petrus genast bygga hyddor åt Jesus, Moses och Elia för att låta detta härliga ögonblick förbli. När två sorgsna lärjungar vandrade från Jerusalem där Jesus just blivit avrättad slog en människa följe med dem på vägen, undervisade om Jesus och hans död  och när de var framme i Emmaus bad de vandraren att stanna kvar hos dem över natten för de stod inte ut med att skiljas från den som fått deras "hjärtan att brinna".

        När Henry Francis Lyte låg på sin dödsbädd skrev han utifrån citatet ur Emmaus-berättelsen "Bliv kvar hos mig, ty dagens slut är när". När jag var ett barn var det en sång som gav mig svår ångest, men nu när döden blivit så mycket tydligare för mig är det en tröstesång. Ensamheten i dödens stund är nog det som skrämmer mest. Men att ha en vän som följer med inte bara till gränsen utan också passerar den med mig för han har gått vägen förut skapar hos mig en känsla av trygghet inför det mest skrämmande och okända vi människor kan ställas inför.

        Samtidigt har frasen "Bliv kvar hos mig" blivit till en längtansbön som riktas även till den vän som  nu har gått den vägen. Jag vill inte släppa taget, fast det finns förstås inget val. Det bir inte som jag vill. Hon kommer inte att bli kvar hos mig. Fast, jo, hon finns alltid kvar hos mig. Vissa saker kan aldrig tas ifrån mig; minnen och hur jag formats av vännen.

        Du är för alltid en del utav mig. Det är jag så tacksam för .På så sätt har min längtansbön redan besvarats; du blir alltid kvar hos mig. 

 

Smilla har varit på badstranden för första gången i livet. Efter en viss tvekan upptäckte hon att det var kul med så mycket vatten:

 

 

Stövlar på, inte för att skydda mot vatten de blir snabbt fulla med vatten, men skydd mot en lite vimsig fölis som inte alltid har koll på sina hovar.

 

Chateau tvekar inte, hon älskar att plaska i vatten.

 

Snart tycker också Smilla att vatten är kul.

Men när Hanna satt upp ville plötsligt Chateau inte i vattnet, då fick Smilla agera draghjälp och sedan var hon i och badade som vanligt.

 

Till havsbadets fröjder hör rullningen i sanden efteråt tycker Chateau. Smilla vill mest bocka och galloppera på stället. Då hade jag nog med att hålla koll på henne så det har jag inga bildbevis på, ni får tro mig på mitt ord:

 

 

 

Jag tyckte det var skönt att tömma stövlarna när vi var tillbaks i hagen:

 

 

 

Varken, Chili, Nemi eller Smilla är rent svarta, snarare är de svarta med mycket mörkt bruna inslag och Nemi är en sköldpaddsfärgad tjej med många inslag av röda ränder i sin glansfulla päls.

 

 Kapten räknas till kategorin "stor svart och läskig hund" men har mycket brunt och vitt i pälsen precis som mor rottweilern och far berner sennern. Samma rödbruna färg finns hos Elva, fast i en ljusare nyans.

 

 

         Elva är red merle med blå ögon, en lite speciell färg men helt godkänd hos Border collies. Även Chateau skulle kunna kallas Redmerle, men hos hästar heter det fuxskimmel eller stickelhårig fux, detta fenomen att hon blir vitare med åren.

 

Det är lite kul detta att mina djur har samma färger, svart och rött. Det vittnar om en ytlig personlighet som samlar på djur av viss färg. Fast jag försäkrar; jag valde dem för deras inre geenskaper, det bara råkar vara så att de också är vackrast i världen.

Bloggen är värdelös just nu. Inläggen är få och korta. Attde är få beror på flytt och tillhörande sanering av bl.a översvämmade källare: 

 

Tekniska problem ligger också till grund för detta, att låna dator från en facebook-fanatiker är inte lätt.

 

Men att längden på inläggen är minimal beror på blogg.se som slänger ut den som skriver i mer än 10 minuter och om man glömmer detta och trycker på publicera när man är klar med ett inlägg som tar längre tid så försvinner en halvtimmes jobb rakt ut i tomma intet. Jag borde byta blogghotell, jag vet, men just nu saknas tiden till det. Vill bara varna den som funderar på blogg, välj inte blogg.se innan de ändrat på denna värdelösa funktion.

 

 

Hanna och Frida hälsade på hos Smilla igår:

 

 

Frida höll sig på säkerhetsavstånd och fotade medan Hanna gosades med Smilla och Chateau.

 

 

 

 

Lilla Kattja hann inte bli gammal. Hon var mitt "barnbarn", dvs min äldste sons katt.   Knappt 1 år gammal blev hon påkörd av en bil i mycket hög fart mitt framför sitt hus när hon följde med på barnvagnspromenad. Ingen människa blev skadad, Kattja tog smällen där hon gick rakt bakom barnvagnen som hon brukade och hon dog i husses armar en kort stund efteråt. Bilen var inte besiktad sedan 2007 och föraren smet från platsen. Saken är polisanmäld men lilla Kattja kan de inte ge oss tillbaka.

 

 

 

 

 

Nu i halvlek för sommar på P1 måste jag rekommendera Klara Zimmergrens sommarprogram för omlyssning eller om ni missat det; lyllo dig som får höra det för första gången. Det är roligt, hon har en gripande historia att berätta språkligt perfekt och har ett angeläget innehåll, samt att hon är lika djurgalen som Barock-Olga.

Genom Maddes kvicktänkthet har Smilla fått ett eget täcke i passande storlek, föl ska ju inte ha för stora täcken som hänger och fastnar och skadar den lilla ungen. Storlek 115 i en syrligt grön nyans passade perfekt åt min lilla chokladpralin:

 

Chili är ofta ute på walkabout sommartid men då och då tittar han in till familjen och de tre andra katterna som är mer hemkära, de går ju fritt ut och in genom sitt eget fönster med trapp men Tyson, Modesty och Nemi kommer in varje kväll, sedan går de ut vid tvåtiden på natten och sedan kommer de in på den tidiga morgonen och äter och lägger sig någon timme. Ibland kan vi oroa oss för Chili men han kommer alltid tillbaka. Nu i veckan har han hängt här i alla fall:

 

 

Tyvärr är han lite svår att fotografera när han hälsar på för han kommer gärna fram och kelas och annars står han inte still så då blir det inga bra bilder, men så här ungefär ser han ut nu på sommaren iaf. Han skulle behöva borstas mer, men det bekymrar inte våran egen stray cat det minsta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland blir jag som sjuk av längtan efter fransk musik och här kommer därför en medeltida sång Douce Dame Jolie. En ridderlig kärlekssång som var så populär vid de hov som fanns där Frankrike nu ligger. Kompositören hette Guillaume de Machaut och jag fick upp öronen för honom  genom det senaste programmet av Alltid på en söndag med den käre Vassilis Bolonassos. Hans mest sjungna sång är det antagligen, här framförs den av Annwn en folk-metalgrupp från Wales. Wales och medeltidsfranska, kan det bli bättre?

 

Texten:

From: http://www.medieval.org/emfaq/composers/machaut/v4.html

 

Texten på modern franska:

Douce dame jolie,

Pour (l’amour de) Dieu, ne pensez pas

Qu’en dehors de vous seule

Une autre règne sur moi

(et songez) Que toujours sans tricherie

Chérie

(je ) vous ai humblement

Servie

Tous les jours de ma vie

Sans viles arrière-pensées.

Hélas! Et je mendie

L’espoir d’un réconfort

Et ma joie va s’éteindre

Si vous ne me prenez en pitié

Douce dame jolie

Mais votre douce domination

Domine

Mon cœur si durement

Qu'elle le contrarie

Et le lie

En amour grandement

Qu'il n'a d’autre envie

Que d’être en votre compagnie

Mais votre cœur

Ne me donne aucun signe d’espoir.

Douce dame jolie.

Et ma maladie

Guérie

Jamais ne sera

Sans vous, douce ennemie,

Qui vous régalez de mon tourment.

À mains jointes, je prie

Votre cœur, puisqu'il m'oublie,

Qu’il me tue, par pitié,

Car il a trop langui.

Douce dame jolie,

 

Två vackra flickor en vacker sommarkväll. Linnea och Smilla, mina mörkaste skönheter, har verkligen funnit varandra, det gör mig så glad.

 

 

 

 

Inga är en av mina viktigaste inspirationskällor vad gäller ridning, som den trogne bloggföljaren nog har upptäckt vid det här laget. Hennes stil är lugn, konsekvent och mjuk intill det osynliga. Hon är också en pedagog som verkligen får mig att förstå och komma vidare i ridningen och utbildningen av min fina gamla ponny.

 

När Madde köpte Janne i vintras var det därför självklart att Inga skulle hjälpa till med att rida honom tills han lärt sig lite hästvett och fått medel att fokusera sin yviga energi. Inga vill inte göra om honom utan, som man tänkte under barocken; försöka få fram hästens egen form i mer renodlat skick. Jannes form är en helt annan än Majans, här ser ni hur den kraftfulle Janne med sin starka uppåtriktade energi börjat hitta fokus:

 

 

 

Jag har skrivit tidigare om barkbröd och dess betydelse för folkhushållet och folkhälsan. Nu fick jag vetenskapligt vatten på min kvarn från Vetenskapsradion igår där det bland annat sades:

"Lars Werdelin menar också att den nya kunskapen är viktig för att den på sätt och vis säger något om oss själva.

- Det är ju viktigt för förståelsen av även hur vår fysiologi idag fungerar. Vad är vi egentligen anpassade till att äta? Och vad som egentligen kommit fram de här senaste åren med den här nya studien är att dieten varierar ganska mycket mellan även ganska närstående arter, säger Lars Werdelin."

 

Alltså mår människor bra av en massa olika dieter, vi måste inte äta mättat fett och kött hela dagarna och viktigast av allt: bark är bra mat!

 

Alex Sher: Stilleben med bröd och granatäpple ett foto som ser ut som ett barockstilleben från Nederländernas 1600-tal.

 

 

Skritt och galopp, hon travar sällan. Är det så med föl? Jag har inte tänkt på detta förut och inte läst om det heller. Kanske någon av alla mina kloka följare vet?

 

 

 

Chateau och jag har känt varandra så länge och vi känner en stark samhörighet. Så fort jag komer till hagen kommer hon till mig och är hon långt bort hör jag hennes hovar dundra i en glad galopp när jag ropar hennes namn. Att rida henne är som en övning i telepati och hon är likadan i alla hantering.

 

Jag älskar verkligen henne och hon tycker om mig så som hästar tycker om sina människor. Så när Smilla flyttade hem var jag lite osäker, tänk om jag inte skulle kunna älska henne så som jag älskar Chateau? Skulle jag omedvetet behandla Smilla sämre eller ge henne för lite uppmärksamhet? 

 

 

Alla förstår ju att det går alldeles utmärkt att älska både Smilla och Elva och med hjärnan visste jag det också förut, ändå fanns frågan där-men inte nu längre Återigen har jag fått lära mig att  kärlek inte räknar med division utan multiplikation. 

 

Smilla och Chateau är nu så bra kompisar att de till och med äter ur samma hink. Chateau är nästan för snäll hur ska vi få fason på Smilla som får denna flum-uppfostran? Räcker det verkligen att Chateau bara drar öronen bak men aldrig visar varken tänder eller fötter åt henne? Vi får se när hon kommer i två-årstrotsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommarridning är underbart fast det bara går att rida på sena kvällar, numera har jag tidiga mornar till hundpromenader för Kapten orkar absolut inte med promenader i detta sommarväder som kom till slut. Chateau blir helt blöt i svett och jag kan inte spola av henne som förr om åren pga av sorgliga omständigheter, den käre haggrannen som lät oss använda sitt vatten har dött under vintern. Men natten blir ju aldrig mörk så här års så kvällsridning är mycket mysigt ändå.

 

 

 

Sedan är det dags för lite kvällsmat med vitaminer och mineraler.

 

 

När fölet är ett år kan man mäta längden mellan frambenets kota och armbågen för att få ett hum om hur stor denfullvuxna hästen kommer att bli. Nu är det dags att mäta och jag mätte Smilla till 73 cm mellan kota och armbåge. Detta mått dubblerar man + avståndet mellan marken och kotan ca 5 cm  och får så det ungefärliga måttet på hästen som stor. Smilla blir alltså ungefär 150 cm i mankhöjd. Lagom stor tycker jag.

 

 

 

 

 

Nu har det varit avbrott igen på bloggen nu på grund av teknikens felbarhet. Jag skriver detta på lånad dator ochdenna dator ägs av en mycket flitig användare så jag får ta de tillfällen som ges, vilket blir sällan.

 

Just nu är det fullt upp i huset; Elva börjar hitta sitt nya hem i denna stora familj. Hon trivs så bra med stadige Kapten,

 

 

Smilla växer och lär sig mer och mer om hantering för varje dag som går.

 

 

Smilla och Chateau fick flytta ihop med Majan en kort stund, men Janne funkade tyvärr inte riktigt ihop med alla tjejer så nu går Chateau och Smilla för sig själva igen.

 

 

Janne vill vara Smillas mamma så mycket att det inte går att ha honom ihop med någon mer än Majan,

 

Smilla lär sig lyfta på hovarna och en massa trick, Här är det Aron i riddardräkt som tränar henne.