Walking Down Memory Lane
Begravningar har det goda med sig att släkt och vänner äntligen tar sig för det där vi så ofta föresätter oss, vi träffas. För att få plats med alla i vår barnrika släkt hyrde vi prästgården i Jukkasjärvi liksom så ofta förr. Jag som är uppvuxen där får guida runt i byn och berätta om hur vi lekte här och där för mina yngre släktingar och barn. Jag berättar om vem som bodde var och hur mina hundar var på den tiden. Här är vi ute med våra nuvarande hundar "kusinerna" fast egentligen är det jag och Jossan som är riktiga kusiner men Hanna och Jossan är mer jämngamla och i stället för att krångla ut vad de heter i släktträdet kallar de sig också kusiner.
Här passerar vi mitt mest långvariga barndomshem. Där hade vi våra draghundar och en skridskobana som pappa spolade åt mig varje vinter för att jag skulle kunna träna konståkning när som helst. Då var det ett riktigt kråkslott, kallt och dragigt och fullt av möss och en och annan fet råtta, fast de är ovanliga här i trakten. Nu är det ett lyxhus, renoverat i grunden och sålt för miljoner.Gentrifieringen har gått snabbt i Jukkas. I just det huset bodde fattiga familjer. Innan oss huserade olyckliga alkoholistfamiljer där. Vi var bara fattiga ändå, utan drogpåverkan. Nu göre sig inte fattiga besvär i Jukkas längre. Vi fick flytta vidare.
Tuolluvaara har länge varit fattigas tillflyktsortallt sedan Hjalmar Lundbohm lät urbefolkningen jobba i den gruvan fast han vägrade anställa lantalasiet ja lappalaiset i Kirunas ultramoderna gruva. Tuolluvaara kallades därför finnstan och kirunaungdomar for till Tuolluvaara för att slåss med finnarna på lördagkvällen elelr bara beskåda livet i den exotiska förorten. Men nu är det högkonjuntur i gruvbranschen och Kiruna undermineras av den gruva som är dess upphov. Således ska Kiruna C flyttas dit ut på myren där det förr stod en riktig shanty-town med skjul som hyrdes ut av ett original benämnd Kemal Pascha. Kemal Pascha hade kaniner till husbehov och min pappa, långt innan han var min pappa, gick dit med ursäkten att hälsa på farmors moster Berta och hennes sambo Flodman, fast det var kaninerna som drog.
Kemal Paschas kåkstad sanerades bort för ett halvt sekel sedan men Tuolluvaara fortsatte att vara en tillflykt för de mindre lyckligt lottade hushållen. Nu börjar det rensas upp. En vän till mig råkade ut för att hyresvärden slängde ut honom till förmån för ett byggföretag som betalar åtskilligt mer i hyra. Nu bor han i husvagn i en by utanför både Jukkas och Tuolla. Kyrkan upplåter mark till honom liksom vi fick hyra prästgården när vår stora familj skulle samlas i barndomsbyn och barndomshemmet blivit för dyrt för oss. Nu finns bara kyrkan kvar som fattigas försvarare. Så förenas det stora som förändrar gruvsamhällena i norr med det lilla livet vi lever på barndomens byaväg Down Memory Lane och allt är som förr fast inget är som förut.
Utsjungning-ulosveisut
Längst upp på Nordkalotten tillämpas ännu utsjungningens sköna konst. Vi kallar det ulosveisut oavsett etnisk härkomst. Det innebär att sjunga psalmer kring den nyligen avlidna i dennas hem. Vi sjöng ut pappa på bårhuset dagen efter hans död eftersom vi ville vänta tills alla i den närmaste familjen var på plats. Min pappa älskade att sjunga, han tröttnade aldrig. En del säger: "En är aldrig så mätt att en inte får ner en palt." För pappa gällde " En är aldrig så trött att en inte orkar med en sång till."
Vi sjöng därför många sånger i bårhuset kring min fina pappa klädd i den vita skjortan som ska symbolisera hans dopklänning, hans kristendräkt, och uppståndelsekorset som han aldrig tog av sig. Han levde som en lärjunge och han fick gå in i evigheten klädd som en lärjunge.
Begravningen blev också en musikhögtid. En av pappas konfirmander är numera kantor och hon spelade i kyrkan och på minnesstunden. Hon hade själv valt att spela "Tala om för hela stan" som utgångsmusik medan bårtäcket togs av kistan och sedan en ösig version av "Oh When the Saints". Vi sjöng så mycket det bara fanns plats för både i kyrkan, vid graven och på minnesstunden. Sång är en bra sorgebearbetningsmetod och i vår släkt är vi många som är som pappa och sjunger av hela hjärtat och för full hals.
Vi hade de självklara, men oerhört värdefulla psalmerna "Härlig är jorden", "Blott en dag" och "Bred dina vida vingar" på utsjungningen. På begravningen tog vi andra favoriter som "De ska gå till den heliga staden" och på kyrkogården "Närmare Gud till dig" och Oändlig nåd/Amazing Grace". Sedan på minnesstunden sjöng vi några lite ovanligare psalmer och sånger som pappa tyckte mycket om men som sällan sjungs. Och så förstås "Oi tervä kaunis Tornionmaa/Var hälsad vackra Tornedal."
Faster funderade över den, hon flyttade till Göteborg för 40 år sedan och hade aldrig hört den förut. Konstigt för mig som har hört pappas starka röst sjunga den så många gånger att jag inte minns när jag först hörde den. Åtminstone varje majbrasa i Lappträsk sjöng han den. Men den var alltså inte så poppis när faster bodde hemma. Då var det moderniteten som hyllades; brittisk pop, amerikansk disco och svensk schlager. Finska översättningar av Doris Day-låtar sjöngs och Jokkmokks Jokkes tokroliga "Gulligullan" men inte vemodsvackra sånger om Tornedalen. Pappa tyckte ändå om den när han blev äldre, den passade hans röst och sista versen är fin på en minnesstund:
När slutad är vår vandring här
och lyktad all vår strid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
och lyktad all vår strid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
Det handlar förstås om den laestadianska fromhetstraditionen som också satt avtryck i vår psalmbok, en annan självklar pappa-sång som vi förstås också sjöng på minnesstunden:
"I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått
och än genom städer och byar går väckelseropet de fått
"Se tiden är fullbordad för Herren Krist giv rum
gör bättring ifrån synden, tro evangelium:
Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."
Söndagsmusik: Springsteen goes gospel
Blogg-kompis Klaus S skickade dessa sånger som är väl värda att delas ut här på Barockbloggen som sätter en ära i att bara dela den bästa musiken. Bruce Springsteen barockar fett här! Först en till min pappa:
Glad att denna härliga söndagsskolesång i upptempoversion är tillägnad mig, tack Klaus:
"Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst" Upp 19:11
Jessicas knabstrup-valack Emil här riden av Inga för representera den himmelska vita hästen. Emil var inte alls foglig, tyckte vi tills det visade sig att han led av kissing spines. Vi insåg då hur oerhört foglg han varit. Han vilar nu i frid utan ryggsmärtor
Mycket av det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig av djur, inte minst hästarna. Det speciella med dem är att de lever längre än andra husdjur och de har en social struktur som liknar människans som lär mig mycket om mig själv. Hästar kräver också en rejäl självdisciplin och det är ju alltid bra att öva på för en slarvpotta som jag. Av djur lär jag mig också teologi. Klaus S undrade om vita hästar tex. varför de står för sig själv och söker mänsklig kontakt före övriga hästar i en flock. Då gick hjärnan igång.
Det vet ju vi hästmänniskor att skimlar och skäckar är flockens strykpojkar, dessa iögonenfallande individer som kunde avslöja en hästflock på kilometers avstånd för en vargflock, även i motvind. De vita undantagen som inte är som andra får inte vara med på samma villkor som de "normala" bruna, blacka, fuxfärgade och svarta hästarna. Men vi männsikor gillar dem. Vi gillar att de är sällsynta, lättämjda och flashiga. Hela hästraser har utvecklats med enbart avblekbara skimlar, skäckar eller tigrerade individer.
Till vänster: Peter Paul Rubens bild av en vit krigshästPå cirkusar är vita lipizzanare vanliga, på Spanska ridskolan i Wien är de obligatoriska och trots risken för upptäckt ville de flesta antika kungar ha en vit stridshingst, ett mode som höll i sig. Napoleon Bonaparte hade en vit arab som fick namnet Marengo efter ett, för fransmännens del, lyckat slag. Han föddes i Egypten och kom 1799 till Napoleon som red honom i de flesta fälttåg och slag där han deltog. Förutom alla stridsskador hade Marengo en dålig ryttare. Napoleon var inte förtjust i ridkonst. Bätttre ryttare red säkert Marengo emellanåt, men det går ändå att förstå att han var en ytterligt tålig häst. Hästen sårades allvarligt åtta gånger men överlevde sin husse och dog 38 år gammal i England där han tillbringade sin krigsfångenskap efter slaget vid Waterloo som avelshingst.
Marengo, Napoleons tåliga arabiska stridshingst
Vita och tigrerade hästar är mer lättlärda och männsikovänliga än andra. Det är som om deras utstötthet i hästvärlden gör dem mer följsamma i samarbetet med människan*. Som jag skrev tlll Klaus S är det som om vi människor får var Gud för de vita hästarna. Det som saknar värde i hästvärlden utväljer vi hästmänniskor på samma sätt som Gud upphöjer den yngsta och minst statusbärande individen framför starka och ståtliga it-girls and boys i Bibeln.
Vår hovslagare Lasse med sin fantastiskt väldresserade kompis Kasper
*Det beror nog på att temperamentet följer med hårfärgen eftersom när ägget delats i fyra folliklar efter befruktningen är det follikeln som utvecklar hjärna och ryggmärg som också utvecklar hud och hår. Inom alla djurarter följer ett visst temperament med hårlaget. Detta är mest synligt för oss människor i halvdomesticerade djur som renar och chinchillor. En vit ren är i allmänhet lätt att få riktigt tam och vill man vara någorlunda säker på att få en riktigt kelig chinchilla ska man välja en beige eller vit hanne. Hos människor stämmer inte detta på samma sätt på grund av vår hjärnas och våra sociala förhållandens komplexitet.
En sky av vittnen
Pappa och Aron hade en fin kontakt med varandra, de trivdes ihop och en dag kom Aron och berättade att han hade haft en sån skön dröm: "Jag drömde att jag kunde se och prata med morfar" Han förklarade att de andra i rummet bara kunde höra vad Aron sa men att morfar svarade honom och när jag undrade vad han sa till morfar sa han: " Att jag älskar honom och saknar honom". Storebror tyckte Aron borde ha pratat om något intressantare som hur morfar har det nu på andra sidan döden, men Aron sa att det var det viktigaste han ville säga.
När anhöriga dör är det inte ovanligt med drömmar som Arons. Själv upplevde jag att pappa satt bredvid mig i bilen när jag åkte hem från klostret i Lannavaara. Andra har sett sina anhöriga i köket elelr någon annan vardaglig plats och ibland kunnat prata med dem. Det brukar förklaras som ett normalt sorgebearbetningsfenomen, att vi fabricerar bilden av den anhöriga eftersom vi tänker så mycket på henne.
Men tänk om det är så att de anhöriga verkligen besöker oss och vill trösta oss? I Bibelns Hebréerbrev kan vi läsa: "När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger," och detta sägs efter att författaren räknat upp långa rader av länge sedan döda personer. I katolska kyrkan är känslan av att vara omgiven av en sky av vittnen mycket mer påtaglig än i protestantismen. Av rädsla för katolicismen blev man under det lutherskt renläriga 1600-talet rädd för dödas andar sk. gengångare och man började berätta gastkramande historier om de dödas julotta för att förhindra att folk firade den förhatliga katolska midnattsmässan på julnatten.
Detta har lett till att det känns långt till de döda anhöriga i vår tradition men i Lannavaara var de nära. Katoliker pratar ju med döda helgon och ber för människor både på denna sida och hinsides döden. Det var alltså en perfekt plats att sörja, klostret i Lannavaara.
När jag fick läsa evangelietexten på Allhegonadagen som hämtats från Uppenbarelseboken ett avsnitt om den himmelska gudstjänsten, blev det så tydligt att melllan oss och evigheten finns bara en tunn hinna och liksom Johannes fick se igenom denna hinna i fångenskap på Patmos rakt in i himmelens högmässa, kan vi i lyckliga stunder förnimma närheten av dem som firar den himmelska högmässan både när vi själva firar den och i andra sällsynta ögonblick av klarsyn. Så som Aron fick säga det viktigaste till pappa och så som jag hade pappa med mig i bilen från Lannavaara. Vi har ju Bibelns ord på att vi är omgivna av en sky av vittnen och att detta faktum ska lätta våra tunga tankar och andra bördor.
De yttersta tingen om konsten att ta fram det viktigaste
Sitter och skriver om min pappa denna söndag i kyrkoårets slut. Hur ska ett liv sammanfattas utan att texten blir för lång? Varje människas liv är ju stoff till en lång romanserie. Blir det förenklat intill lögnens rand om jag inte tar med det där? Men det här måste ju med! Sedan läser de andra i familjen, lägger till, drar ifrån och godkänner. En runa är redan avklarad. Nu är det till en annan läsekrets jag skriver. Jag kan plocka fram andra saker, måste ta bort andra. Utveckla här och korta där.
Snart är kyrkoåret slut och det är nu tillvaron ställs på sin spets i texterna som läses i kyrkan. Även de som skrev ner det Jesus sa måste ha brottats som jag. Vad ska vi ta med? Kan man utesluta detta utan att förfalska? Säkerligen lade sig andra i och tyckte: "Det får vi inte missa!", "Kommer du inte ihåg då när vi gick till Kapernaum, det måste vi få med.", "Det där är väl sådant vi kan stryka så vi får plats över till det här."Slutligen växte fyra evangelier fram. Fyra olika berättelser, lika men ändå olika. Som mina olika runor eftersom de riktar sig till lite olika personer.
Så valde de tre första evangelisterna att skriva om när Jesus talar om framtiden, att vi inte ska vara rädda när vi hör om krig och naturkatastrofer på jorden och kärleken kallnar hos de flesta, utan lyfta upp våra huvuden i hoppfull förväntan för då närmar sig vår och hela skapelsens befrielse trots att det ser mörkt ut. Vi ska hålla ut och inte sluta göra gott även om alla andra gör det.
Johannes, som skrev sitt evangelium sist, nämner inte detta tal som de andra minns så tydligt. Han berättar i stället om den sista kvällen med Jesus innan han dog. Det Jesus gjorde och sa den kvällen är mest utvecklat i Johannes evangelium och där säger Jesus bland annat: "Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen." Även Johannes talar uppmuntran; "var lugna, jag har koll", men med lite andra ord än de övriga evangelierna.
Just nu är det verkligen mörkt. Mitt i november, fars dag utan en pappa att fira och naturkatastrofer och krig råder. Människor drunknar i Medelhavet på väg till Sverige och medlemmarna i EU står och tittar på. Kärleken har sannerligen kallnat när lagar i Italien förbjuder människor att bistå folk i sjönöd om de ser ut att vara på flykt. Jag försöker ta till mig tröstens ord om att inte vara rädd. Men det är svårt att inte vara ledsen. Då hjälper Johannes igen, nu i Bibelns sista bok Johannes uppenbarelser står det: "Gud skall torka alla tårar från deras ögon." Just nu känns det som om det skulle ha räckt med just de orden. Bra att du tog med dem, Johannes!
God tröstemusik i november en hel konsert med enbart barockmusik medan jag pysslar i köket. Härligt avskalad med bara tre musiker. Cembalo: Ed Clark, violinist :Brunilda Myftaraj, cellist: Kathy Schiano
Ridbana
Har hittat en härlig äng att rida på inringad av träd så Smilla kan vara lös med oss där.helkul tycker vi alla, men det tar ett tag att få koncentration hos Chateau. Energin är det dock inget fel på.
Chateau orkar med att bralla hon också som synes.Bra att ha en sadel som man nästan inte kan ramla ur.
Men efter en stund återfår hon värdigheten hos en barockponny.
I sorglös ungdomsyra bryr sig Smilla alls inte om värdighet, men stilig är hon!
Fast ibland stannar Smilla och äter lite medan Chateau jobbar vidare, gräset växer fortfarande, helt märkligt för mig som kommer från trakter där det är vinter så här års, varje år.
Hästarna fyller grå novemberdagar av tomhet och saknad med liv och rörelse. Just nu är jag gladare än någonsin över att jag har mina busflickor. Det krävs verkligen full koncentration att pyssla med dem, speciellt när den tredje busflickan också vill vara med och busa:
Eis var med som fotograf, här fotograferad av pappa:
klosterliv
Tog time out två dagar i Allhelgonatid i Lannavaara. Där finns ett nyöppnat kloster och det var det bästa jag gjort på länge. Vila är en underbar läkare.
Den gamla lärarbostaden är nu pilgrimshem. Laestadiusleden som invigdes i höstas börjar/slutar i Lannavaara och går till Lainio. Här är pilgrimsrummet med möbler från antikhandlare i Kalix som de händiga nunnorna fixat till. Allt var vackert och fridfullt och varmt på alla sätt. Huset värms med bergvärme.
Vännen Ann-Helen var förstås med, detta blev årets pilgrimsvandring, mer inomhus än vanligt men långa promenader blev det förstås. Dock bara en liten del av Laestadiusleden, den tar tre dagar att vandra.
Syster Karla är konstnärlig, en egensinnig och skicklig träsnidare. Bland annat krucifixet i andaktsrummet har hon förfärdigat ur ett stycke massivt trä.Hon har också gjort en massa vackra och praktiska möbler och annat i och utanför klostret. Syster Amada, klostrets ledare, kokar örttvålar och fotograferar vykort som bidrar till klostrets försörjning.
Hela huset andas frid som i denna lilla installation i farstun som manar till stillhet och meditation.Sömnen var som flera veckors god sömn utan störningar där. Efter en natt var mina totalt sinade krafter helt återställda.
På Allhelgonadagen firade vi mässan med fader Jeremy från London som officiant (det blev en språkfortbildning för mig dessa dagar eftersom Jeremy inte kan svenska) efter en långpromenad och till middagsbönen 12.00 tändes ljus för avlidna. Ett kloster är det bästa stället att vila på när man just förlorat en anhörig. Här brinner ljus och ett av dem för pappa. Ungdomar från byn tittade in i olika ärenden och fikade förstås, så ljusen blev fler under dagen innan vi vände hemåt vederkvickta och utvilade till kropp, själ och ande. Jo, detta är reklam också; St. Josefs kloster Marias lamm i Lannavaara är en plats att besöka för den som är trött, nedtyngd av bördor och sliten.
Smilla med sadel
I all sorg och arbetet kring pappas bortgång har hästarna fått stå. Jag är med dem och sticker näsan i deras päls. Hästar har en så tröstande doft. Men träning och ridning har det inte blivit.Nu har jag dock samlat kraft i klostret i Lanavaara så idag blev det rida av och Smilla fick också träna. Hon fick ha sadel på när vi var ute och själva sadlingen gick som en dans. Det är så med Smilla att allt sådant går så lätt. Det är som om hon alltid haft sadel och träns elelr sele. Inget är konstigt och svårt eller skrämmande. Hon lär sig så fort och tar allt så coolt.
Vi passar på att göda Smilla hela tiden, nu var hon ju duktig med sadeln så hon fick lite av Chateaus müsli för gamla hästar. det är favoriten.
Nu är Smilla så lätt att leda, hon går före om det behövs och efter och blir hon på efterkälken så finner hon sig i det också. Men ska hon vara ensam kvar måste hon vara i stallet där är hon fullkomligt lugn men i hagen blir hon orolig. Vi jobbar på det.
Nytt lite lngre rep har vi nu. Blir lättare speciellt när hon ska vara handhäst, funkar också i alla sorts träning utom regelrätt longering då blir volten för liten. Men själva haken är jättetjorvig, bara Thomas fixar den så han måste vara hemma, annars är det vanligt grimskaft som gäller när jag är ensam.
