Hjortrongull-levande vatten II
Hjortrongull, vattendrottning bildkälla. http://forums.lotro.com/showthread.php?278877-A-Long-Walk
A mother is as rich as a river.
I nördsammanhang vill man förstås också kategorisera Hjortrongull och har då stannat för att hon är en älvande, en vattennymf. Jag tror ju att Tolkien mycket väl kan ha varit inspirerad av de kvinnliga väsen, ett slags älvens rå, som finns kopplade till de flesta åar och älvar i Storbritannien. Dessa var dock elaka väsenden.
Hjortrongull är i stället en vattenmoder för allt levande, hon är som de goda vattennymferna i Narnia som befriar floden Beruna i Caspian, prins av Narnia av Tolkiens nära vän C.S. Lewis. Båda författarna kunde nog Johannes evangelium från pärm till pärm. Det är ett evangelium som har mycket vatten och kvinnor med och den heliga Ande som av Jesus beskrivs som "en källa med levande vatten" som var och en kan hitta inom sig själv om de tar emot henne. Jo, för Anden har kvinnligt genus på hebreiska/arameiska.
Johannes, är inte Johannes Döparen, utan Jesu yngsta lärjunge, han som dog landsförvisad på ön Patmos. Men evangeliet börjar ändå med Johannes Döparen som döper människor Jordanflodens vatten och själv bara dricker källvatten i ödemarken. Varje kapitel i Johannes evangelium har en koppling till vatten och de flesta har också en koppling till kvinnor; kapitel ett börjar med att berätta hur det levande Ordet vilar i Guds livmoder och sedan möter vi den vuxne Jesus vid Jordan tillsammans med Johannes Döparen, i kapitel två förvandlar Jesus vatten till vin vid bröllopet i Kana på sin mamma Marias enträgna uppmaning, i kapitel tre berättar han för prästen i högsta rådet, Nikodemus, att han måste födas av vatten och Ande och i kapitel fyra möter han kvinnan vid Sykars brunn.
"[---] den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet..." och när hon funnit källan inom sig rusar kvinnan in i staden. Hon glömmer krukan med vatten vid brunnen i sin iver att låta sin källa flöda över de andra samarierna i staden och snart är många i staden efterföljare till Jesus.
Jesus och kvinnan vid Sykars brunn målade av
Kaspar Jacob van Opstal d.y. kring sekelskiftet
1600-1700
* dvs tillhör en minoritet med en speciell religion som fortfarande anses fel av judar, muslimer och kristna i Israel och Palestina ännu i denna dag.
Ensam
I dagarna fyra ska jag vara ensam med djuren och allt pyssel här på gården och det är underbart härligt utan en enda tid att passa och äta när jag får tid och lust. Men det där med att laga mat när man just fått för sig att rensa i rabatterna, olja in bron och hänga tvätten ...
Brandvarnarna skriker högt när gjutjärnspannan ligger dold i ett grått rökmoln. Jag får ofta höra av mina närstående att jag blir för upptagen av det jag gör och mycket riktigt, det blir jag. Läser jag en bok, lyssnar jag på radion, rensar jag rabatenn, oljar jag bron och hänger jag tvätten då gör jag just det och den där stekpannan på spisen är fullständigt glömd. Men jag fattade direkt att det var brandvarnaren! Lite mallig är jag för det.
Att alltid vara ensam när man lär en unghäst hyfs och vett är inte heller alltid perfekt. Hon har jättesvårt för att förstå att hon ska gå runt spåret när jag longerar. Jag får alltid leda runt henne och det blir ju inte samma sak. När jag skulle binda upp henne idag blev hon skrämd och ryckte omkull den stora varmbvattenberedaren som är mitt enda substitut för bindbom utomhus. Nå den ramlade, Smilla blev skrämd, av en reflex sträckte jag ut min onda vänsterarm och fick den nästan ryckt ur led igen.
Nå Smilla lugnade sig efter bara några meter bort, hon är rätt så cool. Många andra hästar hade galet skenat runt om de plötsligt fick en jättestor skramlande tunna efter sig. Det tog ett ögonblick för allt detta att hända men en halvtimme för mig att städa upp i röran med endast en fungerande arm eftersom vänstern skrek av smärta och vägrade göra något alls utom att hänga rakt ner. Men Smilla hon betade lugnt bredvid mig. Det är skönt att hon är cool.
Coola gräsklippare och jag, det är tyst och skönt innan brandvarnaren börjar väsnas.
Hjortrongull-levande vatten I
Så här föreställer man sig Hjortrongull i Tolkien-nördarnas underbara värld. Här ger hon intryck av att vara en Vesta, hemmets härds gudinna. Så ser jag inte alls på henne. Hjortrongull är Tom Bombadills enda like och fru, hans härskarinna och vän. Hon beskrivs som Flodens dotter och har huvudrollen i Tom Bombadills flodfärd, där är hon den drivande karaktären liksom hon verkar var det i Toms liv i skogen när Frodo, Sam, Merry och Pippin möter honom.
Hon är visserligen en varm och generös karaktär, men elden är inte hennes element, det är vattnet. Hon rör sig som vatten, hon låter som vatten och hon är friskt vatten. Jag tror att hon är regnet som gör att hoberna måste ta en hel dags extra rast i det vilsamma huset i Gamla skogen.
Också Hjortrongull lever i fullkomlig enkelhet och rikedom. När hoberna drömmer mardrömmar är det Hjortrongulls röst som porlar tröst och förtröstan in i deras oroliga sinnen och hon gör det genom att tala om basala fakta om naturen omkring dem; ni hör bara vindens sus i träden, det är bara regnet, hit når inget ont eller farligt, alla de där sakerna som vi behöver höra när nattens mörker förstärker och förvränger alla sinnesintryck.
Vi som har barn har själva lugnt halvnynnat dessa fakta till mardrömmande barn många mörka nätter när vinden och regnet skrämt dem och när vi var barn gjorde våra vårdnadshavare; mammor, pappor, mormödrar och farmödrar samma sak för oss.
Hjortrongull är Flodens dotter och är därför allas mamma, allt levandes moder. Jag är ganska säker på att Tolkien, som var troende katolik och mycket beläst inom teologi, tänkte på Eva som betyder "allt levandes moder" när han beskrev Hjortrongull.
Tom Bombadill och Melkisedek, mystiker som inte passar in III
Johannes Döparen halshuggs på order av kung Herodes, barockmålning av Caravaggio
Även det tredje bibelstället som nämner den mystiske Melkisedek, ensam präst i en monoteistisk religion långt innan Abraham blivit anfader till de tre stora monoteistiska religionerna på jorden, berättar om det. Detta bibelställe återfinns i Hebréerbrevet. Ett brev som skrevs till judekristna i Rom, människor som kände igen sig på denna beskrivning: "Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor."
Till dessa förtryckta slavar, fredlösa och främlingar i världsstaden Rom skrev någon, kanske aposteln Paulus:
"Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek. Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Först och främst betyder hans namn ”rättfärdig konung”, vidare är han kung i Salem, det vill säga ”fredskonung.[…]"
Jesus själv hade stor tro, trots att han inte tillhörde de förmögna och räknas förstås som vårt exempel på tro, även han vände sig till Gud just för att Gud var den enda han kunde lita på:
Hebréerbrevets kapitel 5: "Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag, liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek. Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja."
Hela Hebréerbrevet tycker jag handlar om hur vi ska leva ett fritt liv som Melkisedeks eller Jesus; i den fattiges totala rikedom, precis som Tom Bombadill. Tolkien själv kommenterade alla spekulationer kring Tom Bombadill så här:
"I might put it this way. The story is cast in terms of a good side, and a bad side, […]but both sides in some degree, conservative or destructive, want a measure of control. But if you have, as it were, taken 'a vow of poverty', renounced control, and take your delight in things for themselves without reference to yourself, watching, observing, and to some extent knowing, then the questions of the rights and wrongs of power and control might become utterly meaningless to you, and the means of power quite valueless […]"
Tom Bombadill och Melkisedek ser jag som representanter för ett liv i oberoende där fredskungen Melkisedek kan ge mat till krigförande utan att själv delta i kriget, precis som Tom Bombadill stöder hobernas uppdrag på sitt sätt utan att själv vara intresserad av kontroll. Man kan hävda att det vore trist om alla goda krafter gjorde som Tom och Melkisedek i sin pacifistiska nit, men det är mycket mer relevant att säga att det vore bra om alla levde som Tom och Melkisedek utan behov av att bestämma och kontrollera. Heliga luffare som dricker vatten ur bäckarna vid sin väg utgör inget dödshot för någon men utmanar oss alla till ett helt och helande liv.
Detta om helande helhet tycker jag Tolkien beskrivit så bra i sitt porträtt av Hjortrongull, så henne skriver jag om i morgon.
Tom Bombadill och Melkisedek, mystiker som inte passar in II
Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, en sak som får mig att tänka på Tom Bombadill är att ett av dessa ställen är den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:
På heliga berg har jag fött dig
som dagg ur gryningens sköte.
Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd.
Herren är vid din sida,
han krossar kungar på sin vredes dag,
han dömer bland folken i sitt majestät,
han krossar hövdingar vida kring jorden.
Han dricker ur bäcken vid vägen.
Så lyfter han huvudet högt.
Psalmen 110 är ett typiskt exempel på att Bibeln är skriven av fattigt folk som inte tillhörde överklassen. Liksom i Morden i Midsomer är det alltid en överklassperson som är skyldig när den rätte detektiven kommer in i utredningen. Men innan dess är det taffliga vanliga poliser som jobbar efter devisen: "When in doubt, arrest a vagrant." som inspektör Japp på Scotland Yard ironiskt uttrycker det när han och Hercule Poirot kallats in för att lösa ett fall där just det har inträffat och naturligtvis är den stackars luffaren helt oskyldig.
Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.
Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:
"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Detta gör han i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.
Tom Bombadill och Melkisedek, mystiker som inte passar in I
Renässansmålaren Dirk Bouts d.ä från Antwerpen målade sin bild av hur Abraham tar emot bröd och vin av Melkisedek präst och kung i Salem 1464-1467
I Bibeln finns en sådan där gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa som får honom att passa in; Melkisedek. I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdige gestalt första gången. Efter att Abraham* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:
"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.
Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:
”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,
himlens och jordens skapare.
Välsignad vare Gud den Högste
som gav dina fiender i ditt våld.”
Och Abram lämnade honom tionde av allt."
Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:
"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”
Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.
Peter Paul Rubens har här målat sin bild av hur Abraham offrar tionde till Melkisedek, jag gillar att Melkisedek ser ut som Sankt Nikolaus, vår jultomte, Rubens Sinter Claas.
*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.
Tom Bombadill-en Midsommarbetraktelse om förnöjsamhet
Tom Bombadill som nörd-sajten Middle Earth Centre föreställer sig honom
Likadant är det med dramatiseringarna av Ringen-trilogin. I filmer och seriealbum, ja till och med den bästa dramatiseringen som finns av Tolkiens sago-trilogi; radioteaterns version från 1995 lyser Tom Bombadill med sin frånvaro; också den enda varelse som har makt över honom, hans älskade Hjortrongull, glöms bort. Jag tror det handlar om att Hjortrongull och Tom Bombadill är svåra att förstå sig på för de flesta människor. De är som illustrationer till ordspråket "Rik nog som nöjd är" och det är tydligen svårt att förhålla sig till sådana karaktärer för dramaturger av idag.
Min och Tolkiens favorit är det rika paret i Gamla skogen i alla fall. Mina barn tycker detsamma nu när vi läser första delen tillsammans som sommarlovsläsning; högläsning ur klassiker hör sommaren till i vår familj. Tolkien skrev om Tom Bombadill innan Ringen-trilogin kom till redan på 1930-talet och Tom följde honom genom livet vad jag kan förstå. Från början var Tom Bombadill en docka från Holland som Tolkiens barn lekte med och Tolkien berättade sagor om honom för barnen som han skrev ned som rimmad vers; "Tom Bombadills äventyr" och "Tom Bombadills flodfärd" är de två första berättelserna om Tom. Under flodfärden träffar Tom Hjortrongull, eller ska vi säga att Hjortrongull hittar Tom och fångar hans uppmärksamhet genom att kasta honom i floden, hon är ju flodens barn. Flodfärden leder honom också till Fylke och där har han en god vän i bonden Maggot, som också är en stark karaktär utesluten i den senaste filmatiseringen av Sagan om ringen.
Att jag skriver om honom just idag är för att vi firar Johannes Döparen i dagarna tre just nu och det finns några bibliska karaktärer som påminner mycket om mystikern Tom Bombadill, en av dem är just Johannes som lever i vildmarken i fullständig välmåga av vildhonung och källvatten. En annan karaktär som påminner om honom är den outgrundlige Melkisedek, honom ska jag skriva om i morgon.
Johannes Döparen i vildmarken målad av Caravaggio ca. 1608
Smilla två år i dag! Hurra!
Idag fyller Smilla två år. Vilken lycka att hon finns!
15 juni 2011, snart på väg ut ur mamma Isas mage.
Augusti 2011 två månader gammal.
Julen 2011 ett halvår gammal, här tillsammans med kompisen Flingan.
Februari 2012 en riktig gosehäst var hon redan då.
Snart ett år 15 juni 2012, första mötet med fostermamma Chateau, här racear de runt i hagen i Jukkas.
Maj 2013, på utflykt i Holmträsk.
Juni 2013 2 år!
Ett år med Elva
Nu har Elva bott hos oss i ett år. Min älskade Sonjas hund. Hon är som gjord för livet på landet och mitt i allt det sorgliga blev i alla fall något bra.
Mycket bad i hav och sjö blev det första sommaren tillsammans.
På hospicet ville hon inte vara kelig med matte, men Kapten ville. Han är en riktig tröstehund. Det var en stor tröst för Sonja att Kapten blev Elvas kompis.
Hösten blev lång och blöt, Elva fick ett täcke för både regn och snö.
Nu ser hon ut så här min vackra vilda Elva!
Sommarbete
Nu har det varit sommar i en månad och hästarna har varit ute på bete i fyra veckor redan, det måste vara rekord. Det säger en del om Chateaus matvanor att hon nu går ner i vikt! Nästa vinter blir det green guard på!
När vi är ute på gården får hästarna agera gräsklippare. De är både effektiva och mijövänliga, den lates självklara val.
Hästarna äter också det svårklippta gräset som växer mitt i gruset. Rekommenderas alltså, har du transport så kan ni låna dessa två en dag och jag lovar att maskrosorna försvinner först, de är Chateaus favoritmat.
Sommarlov- blöt avslutning
Så har Linnea begått studenten och alla betyg är inskrivna.Det var roligt att ta en kort trip till Kiruna och stå i regnet med en massa bekanta och se lastbilar dra runt på stan med studenter i finkläder och vita seglarmössor. Mindre kul att de uppfattade det som stämningshöjande att slänga iskalla vattenballonger och hela hinkar med vatten på dem som såg på kortegen. Vi som är lättrörliga kunde ju ta ut avståndet men rullstolsburna och barn i vagnar kunde inte värja sig mot dessa iskalla kaskader. Nog vet jag att en del studenter firar avslutningen alltför blött även inombords, men det är nu ändå så att är man så nykter så man kan stå på ett lastbilsflak i rörelse så kan man också fatta vad man utsätter förbipasserande för med sina vattenlekar.
Linnea var inte skyldig till varken onykterhet i trafik eller vattenkastning, men just deras lastbil körde fel och vi såg den aldrig mer denna dag medan de övriga inkontinenta klasserna passerade oss flera gånger medan vi gick hem från utsläppet på Hjampis.
Här visar Elias upp dagens outfit medan han tålmodigt väntar på sin flickvän; stilren sommarjacka och barnparaply i sommarens färg, både snyggt och praktiskt.
Ingen kramas så bra som farfar Kalle.Kalle och Svea representerade den äldsta generationen i släkten...
...och lille William den yngste som är Linneas kusin Sannas nyföddde son, turligt nog väl skyddad från de inkontinenta studenterna tryggt på mammas mage. Tur att Kirunaflickor fortfarande får barn i unga år. Det är härligt att bli gammelfaster!
Morfar Kricka tycker detsamma (att det är bra med kirunaflickornas tidiga mammavanor) här i glatt sällskap med Elias och Hanna, Elis keps och Arons kalufs skymtar längst ner. Här ser de en skymt av kusin Lenita som gick ut BF-programmet med den äran. Tyvärr kom hon inte med på en enda bild pga den makalösa trängseln på Skolgatan- Hjampis byggdes när studentjippon var omoderna och lämpar sig föga för de nygamla "utsläppen".
Vad fotografen sysslade med denna dag, vet ingen, detta är den enda bild vi har av Linnea i hennes nya fina skräddarsydda studentklänning. Hon förevisar den gröna fläck hon fått av blommor och grattiskort på denna ljuvliga skapelse. Men ni hajar, va?
Nationaldag
Trots att jag inte har fri datortillgång måste ju dagen uppmärksammas med världens vackraste nationalsång; Nkosi sikelele iAfrika, Gud välsigne Afrika:
Här en bonusversion med en omåttligt charmig amatörkör från Sydafrikanska Portsmouth. Härligt med olika åldrar och etniciteter som ber Gud välsigna Afrika utan blyghet och hämningar, de sjunger som en kör från Övre Soppero eller Jukkasjärvi, med hela hjärtat och för full hals:
Morsdagspresent
Visst blev jag barnsligt upprymd och lycklig av sensate numret av Ridsport special och den fantastiska blombuketten, men rarast av mina morsdagspresenter var ändå Linneas. Hon gick upp i ottan för att ta ut hundarna på promenad för att låta mig sova och sedan låta mig fixa med hästarna utan jäkt medan hon var ute med hundarna. När hon kom tillbaka följde hon med mig ut så jag vågade ha Smilla lös och så fotade hon hela denna underbara morsdagspresent så den finns kvar att minnas och njuta av i bildform.
Nu när gräset är så grönt blir Smilla ofta kvar och betar en stund, sedan galopperar hon ifatt, hon är ingen ensamvarg.
Långa skuggor i morgonsolen ger oss en bild där vi alla fyra kom med, även fotografen Linnea
Engelsk boxdörr
Jag har i hemlighet alltid drömt om engelska boxar där hästarna sticker ut huvudet och ser ut över stallplanen. Men vårt klimat uppmuntrar inte sådana stall. Det är då så perfekt med vårt stall att vi har en lucka för hästarna att titta ut igenom för att hänga med i vad som händer framför huset som vi sommartid har öppet om det inte stormar och regnar på samma gång. Hästarna trivs att stå där och spana ut. Speciellt nu när det varmt så varmt trivs de inne i skuggan och svalkan samtidigt som de ändå kan spana på gårdsfolkets förehavanden genom sitt "fönster".
Sommar
Mitt i kalla maj slog inte våren, utan själva sommaren till från ett synnerligen oväntat bakhåll. Jag borde veta; jag kommer ju från landets nordligaste kommun där sommaren ofta varit en dag från vintern utan någon mellanstation när ryssvärmen slog till just i maj. Vår gård förvandlades till det vackraste av paradis och nu har också dess väktare* , myggen, vaknat med besked.
Chateau gillar solen
Hästarna har fått sin stora sommarhage. Vår snälla granne har lånat ut sin tomt också så den är stor och rymlig för mina två ponnyfröknar. Men nog rymde Smilla ut igår för att hälsa på deras hundar. Då fick vi låna ett värstingaggregat av Carina som ger en strömstyrka som inte ens Smillas sällskapssjuka nyfikenhet vågar trotsa.
Det är inte utan att jag förstår Smilla. Carinasfem veckor gamla Jack Russel-valpar är helt och hållet bedårande!
Gräsklippning pågår sista maj!!!
*Carl von Linné uppfattade Kvikkjokk som paradiset på jorden när han anlände dit på sin lappländska resa, men han upplevde iockså myggplågan som han benämnde "paradisets väktare" i analogi med den eldsvärdsbeväpnade ängel som spärrade ingången till Edens lustgård i Bibelns första bok.
