Barockbloggen

 

Kurragömma 1896

Idag vill alla bli sedda. det finaste man kan göra är att se en annan människa och blir man inte sedd blir man ledsen. Vad jag förstår ville mina äldre släktingar mest INTE bli sedda. De ville leva ifred utan inblandning av myndigheter. De kunde alla ha använt släkten Wallenbergs valspråk "esse non videri",  vara men inte synas. Förnamnen var viktigare än eventuella efternamn i gårdsnamnens, platsnamnens och patronymernas tid. De enda namn som verkligen var namn var just förnamnen. Men de ville inte utmärka sig, vara "märkvärdiga". Filip Jonasson ville inte ses som förmer än pappa Jonas Filipsson eller sin farfar Filip Jonason.

 

När kristendomen spreds  till oss spreds också kristna förnamn. Föräldrarna ville namnge sina barn så att de blev som helgonet Anna, samtidigt som de hoppades kunna räkna med Sankta Annas förböner för barnet. Namnsdagen blev en stor festdag i en tid när man sällan visste vilken dag man föddes om man inte tillhörde det lilla toppskiktet i samhället. Slavbarns och andra icke-romares födelsedagar noterades inte i det välorganiserade romarriket ens, så varför ödsla sådant på fattigfolk i världens utkanter? Det var visserligen en högreståndssed att fira sin födelsedag under antiken eftersom man var nästintill besatt av auspicier dvs att försöka förutse framtiden och de trodde att man funnit ett sådant verktyg i astrologin där födesletiden anses styra hela människans liv. Men den absoluta majoriteten människor hade inte koll på födelsedagen, knappt året. Det var för majoriteten människor som när Crocodile Dundee undrade över när han var född och fick det lakoniska svaret: "På sommaren."

 

Fattiga firade således inte sina födelsedagar men med kristendomen kom alltså namnsdagsfirandet. Sitt namn kom man ju ihåg och ibland noterades också dopdagen som också högtidlighölls. Så var det för William Shakespeare och de flesta av hans samtida. Därför vet vi att Shakespeare döptes 26 april 1564 utan att veta exakt när han föddes.

 

Namnsdagen däremot firades mest eftersom det var helgondagen, det helgons minnesdag som föräldrarna valt till barnets eget skyddshelgon och förebild. Man behövde inte generat stå i centrum på denna dag utan fick gömma sig bakom ett helgon som klarade uppmärksamheten så mycket bättre. "Esse non videri" kunde förverkligas samtidigt som det blev lite lagom festligt, det var ju helgonet som firades inte jag själv. Min farmor kom alltid ihåg min namnsdag. Presenter, ett telefonsamtal eller en tårta. Aldrig besvärligt och pinsamt på samma sätt som ett födelsedagsfirande kan kännas när det blir för storslaget. Kanske är det därför jag tycker så mycket om mina namn?

 

Hur som helst gillar jag namnsdagar. De tyngs inte av kommersiella krav på samma sätt som födelsedagar. Man slipper också tröttsamma skämt om hur värdelöst gammal man  blivit och man måste inte heller svara med att lika skämtsamt ursäkta sig för att man haft den usla smaken att överleva ett år till. Man kan bara inkassera sitt grattis, tänka på sitt helgon, sin förebild och tacka för den vänliga omtanken. Utan krav på presenter, kalas eller tackkort men i full frihet att ta till hela arsenalen när man känner för det. Det är också lätt att gratta någon på namnsdagen. Ingen blir generad, bara glad. Barockbloggen kräver: mer namnsdagsfirande åt folket!

 

* Fanny Brate f. Ekbom 1861-1940 konstnär som inspirerade Carl Larsson till hans interiörer av familjeliv. En spännande konstnär orättvist bortglömd, därför har hon en egenbloggpost här.

Även hästarna njuter av vårsolens värme som plötsligt överföll oss "från ett oväntat bakhåll". Chateau lägger sig bara ner i hagen om jag är i närheten och hon somnade nästan genast i solvärmen med nosen i backen. Smilla sover fortfarande på fölvis. Det ser läskligt ut för den oinvigde och oändligt avslappnat ut för den som vet hur lugnt en sovande häst andas.

 

 

I den koloniala administrationen i det svarta Afrika valdes ofta kolonialspråkets översättning av det afrikanska namnet eller något helt annat. Nelson Rolihlahla Mandela skriver i sin läsvärda självbiografi om hur en skollärare gav honom namnet Nelson. Fastän hans lärarinna fröken Mtingane självsvåldigt kallade honom Nelson efter den brittiske amiralen, klagar han inte.Och får man heta Upendo/ Beloved(=älskad) eller Precious som Mma Ramotswe finns det förstås inget att klaga på

 

Vi sena tiders barn förfasar oss ändå; vilket myndighetsmissbruk! men jag undrar om inte det är en anakronism. Varken Nelson Mandela eller de indelta soldaterna verkar ha blivit modernt "kränkta" trots kolonial prägel eller aldrig så kränkande soldatnamn. Inte heller verkar herr Skaegga ha störts av att Parta fick bli Partapuoli. Vad man kan utläsa ur källorna hade inte ens Gustav Vasas hovman Jöns Persson Rumpa några invändningar mot sitt tillnamn. Riddar Trolle verkar inte heller ha ogillat sitt namn trots att det kunde föranleda folk att tro att de haft troll i antavlan. Kanske såg de dessa myndighetsnamn som vi ser vårt personnummer; ingen anledning till jubel men inte heller speciellt störande. De var ju ändå främst "Almas tös" eller "Anttin bárdni"(Anders son) för de människor man stötte på i vardagen. Cassius Clay hade många anledningar att byta namn men att han gjorde det när medborgarrättsrörelsen och det politiska uppvaknandet tog fart i USA är nog ingen slump.

 

Ändå finns det i en av vår kulturs äldsta kända urkunder, Bibeln, så många referenser till namn och namngivande att jag ändå inte kan se det här med namnet som enbart en företeelse ägnad att förenkla folkräkning och skatteuppbörd som nu på sistone blivit viktiga i vår egocentriska tid. Namnet kan vara både en skam och en glädje, att bli sedd som den evigt druckne är inte lika kul som att uppfattas som tapper. Det spelar också roll om det är en kärleksfull mamma som kallar mig vid namn, en nitisk tjänsteman eller skolans mobbare som ger mig ett öknamn.

 

I Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln, finns en sekvens som jag ständigt återkommer till. Den är understruken redan i min första egna Bibel. Så här lyder den i Bibel 2000: "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."

 

Jesus ska ge ett namn till någon som bara den som får det känner. Det är inget myndighetsmissbruk där en tjänsteman bestämmer att du ser klen ut, då får du heta det. Det är inte heller en hedersbetygelse där en kung tycker att du borde kunna dräpa troll så du får heta Trolle. Som jag läser texten verkar inte ens Jesus känna namnet. Bara den som får det. Det är ett stort förtroende som ges; Gud själv ger dig ett namn som bara du känner. Ett universum ligger mellan slavägarens, kungens och prästens  namngivningsprivilegium och Guds myndigförklarande av människan. Hagar fick namnge Gud som om hon var hans Matmor. Men i denna text går Gud ett steg längre och ger också rätten att namnge sig själv till människan.

 

Namnet kan man ju bara få av någon som sett mig, urskiljt mig i vimlet. Och så anar jag att det också är med detta namn. Det ges av Gud till människan, men bara människan själv känner namnet när hon känner stenens kalla tyngd i handflatan. Namnet kommer till oss när vi också kan urskilja oss själva i vimlet. Inte som när vi ser oss spegelvända i en bit försilvrat glas utan som Gud ser oss, precis som vi är.

Illustration från Barnens Bibel av Anne de Vries, en av min barndoms stora konstupplevelser. Vilken fantastiskt modig Barnbibelutgåva det var!

 

*Hon är själv troligen dubbelt så gammal som sitt barn, 24 år. Det där med siffror säger alltid något mer i Bibeln. Vid tolv års ålder skulle Ismael ha blivit en Bar Mitzva, Lagens son, det religiösa vuxenblivandet,  om han levt efter Mose. Isak var tolv när Abraham försökte offra honom, Jesus var tolv när han stannade kvar i templet och förvånade de skriftlärda med sin kunskap. Hagar är alltså två gånger tolv år vid tillfället vilket säger något mer än att hon var ett barn när hon fick sitt barn. Hon är en dubbelt religiöst vuxen person och det visar sig i hennes namngivande av Gud själv. Den kunskap som en tolvåring skulle ha hade hos henne mognat till visdom och urskiljningsförmåga.

Så många förluster detta år. Nu gick vår gamle Tyson till de sälla jaktmarkerna i tacksamt minne bevarad. Vår gamle kämpe som till och med överlevt att något pucko skjutit på honom med luftgevär hade nu förbrukat sina nio liv och valde att somna i frid och ro i Linneas säng.

 Här med sin adoptivunge Modesty i sängen där han trivdes och somnade in en sista gång. Modesty som morgonen när Tyson dog lovade att ta över tjänsten som stallchef. Men vem ska trösta oss efter att vår tröstekatt lämnat oss? Ibland finns bara minnen att trösta sig med. Tur att han var en sådan tacksam fotomodell.

 

 

 

 

 

 

 

Några tll bevis på Smillas våryra:

 

*en samling citat som Barock-Olga och vännen AC fann så minnesvärda att vi skrev ner dem i en anteckningsbok med detta stolta namnet.