Barockbloggen

Förlossningen är vunnen.

 

Bloggen flyttad hit.

Här kan du läsa om hur det går med Smillas väg till väluppfostrad häst.

Kan ni läsa mer om här.

Markus 9:1 ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.”

 

Nu testar jag med ny bloggplattform. Här hittar ni det jag skrivit om denna vers ur Markus evangelium.

 

Kampen mot ondskan var från första början av Jesu gärning starkt förknippad med att göra friska sjuka, uppväcka döda och befria människor från demoner. Nästan hälften av Markus evangelium berättar om just detta. I den klassiska försoningsläran, som de första kristna omfattade, inbegrep kampen mot ondskan kampen mot synden, Satan och döden. Genom att själv bli full av sår under tortyren helade Jesus människans sår som Jesaja profeterar om Herrens lidande tjänare i kapitel 53.

 

Sjukdomen är dödens föregångare och därmed såg de första kristna  korsdöden som Guds sätt att besegra både sjukdomen och döden. I dopet fick de dela Jesu död på korset, därför kallas dopfunten (dopfontänen) också för dopgraven, då de dog från det gamla livet av sjukdom, synd och slaveriet under fienden. Därför doppar man fortfarande barnet helt och hållet vid dopet  i östkyrkan medan västkyrkan som började betona Anselms försoningslära satte in en liten skål med vatten i den stora medeltida dopfunten om den var av sten, eller gjorde nya mycket mindre dopfuntar.

 

Baptisterna tog sedan upp denna fornkyrkliga tradition och baptistiska kyrkor kallar alltid sin stora dopbassäng för dopgrav om de inte enbart döper människor utomhus. De stöder sig, liksom de första kristna, på berättelsen om när Nikodemus från Sanhedrin kommer till Jesus i hemlighet i Johannes evangelium kap. 3 :: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”  Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”  Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.  Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.  Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” 

 

Paulus beskriver denna hållning till dopet som en ny födelse och dopvattnet som den Heliga Andes fostervatten i Romarbrevet 8:29-39 så här:

 

 

Paulus skrev till människor som var judar, många i församlingen var också hedningar, flera av församlingsmedlemmarna var kvinnor och slavar, eller åtminstone väl förtrogna med slaveriet. Om judarna inte var slavar så visste de i alla fall varför judarna firar påsk: som en påminnelse om hur Gud räddade judarna ur det egyptiska slaveriet. Metaforen med slaven som föds som en fri människa och genom vatten får del av detta nya liv förstod de som läste brevet direkt. Vandringen genom Röda havet ledde till friheten, döden var det enda som kunde göra en slav fri om ingen friköpte henom.

 

Jesus vann kampen mot ondskan när han lurade den genom att fullständigt ge sig i dess våld utan att kämpa emot och med sin död befriade han alla som vill från ondskans slaveri. Med sin uppståndelse bevisade han att döden var besegrad.  Vi kan få del av denna seger och dö och uppstå med honom genom dopet. Så kan man mycket kortfattat beskriva den klassiska försoningsläran.

Markus 16: 8 Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

 

Så här slutar markusevangeliet i största möjliga tystnad. Det är kvinnorna vid graven som inte vågar säga något om det de upplevt i gryningen på söndagmorgonen. I stället för en tung sten och Pilatus vakter hade de att ta itu med det ofattbara: vakten var försvunnen, stenen var bortrullad och Jesu kropp låg inte kvar i graven.

 

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’”

 

Det är lätt att förstå kvinnornas reaktion. Inför glädjechocker blir man lika darrande och bävande som inför alla chocker. Att i tystnad smälta intrycken krävs för att man ska hinna uppfatta det som hänt. Stenen var bortrullad, inne i graven fann de inte Jesus utan en ung man, han satt till höger, som sa... Ja, vad sa han? "Var inte förskräckta." Som änglar har för vana att göra. Så sa ängeln till Maria när hon blev gravid med Jesusbarnet. Så sa änglarna till herdarna när Jesus föddes. Nu fick de höra samma ord av en ung man i lång vit dräkt. Men inte hjälpte det, de var ändå utom sig och fulla av bävan. Så klart.

 

Allting i markusevangeliet andas fräschör och ögonvittnesskildring, inget är tillrättalagt för att ge största möjliga propagandaverkan men jag undrar om inte denna scen vid graven i gryningen är absolut sämst ur marknadsföringssynpunkt. Här kommer den stora överraskningen, det lyckliga slutet, inte bara för Jesus och hans närmaste, utan för hela världshistorien- och så slutar det med den darrande bävande tron igen.

 

Att skriva ett evangelium om att vara tyst och rädd verkar märkligt men som en röd tråd genom Markus glädjebudskap  går denna tystnad och bävande tro. Lärjungar som inget fattar, Jesus som ber folk tala tyst om de underverk han gör, darrande och bävande människor som Jesus berömmer för deras tro, övermodiga proklamationer som byts i svek, fyller detta evangelium.

 

Men en proklamation var inte övermodig, den sa precis som det var: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Detta det första Jesus-citatet i evangeliet säger inget om att tro måste vara stursk och frimodig, den säger inget om trons kvalitet över huvud taget. Kanske berättar Markus om alla bävande troende just för att visa oss vilkan slags tro som försätter berg. Tron som trots rädslan får sitt uttryck. Tron som kräver mod. Det är ju ingen konst att vara modig när man inte är rädd, det kräver ju strängt taget inget mod alls.

 

Vi vet ju att kvinnorna inte förblev tysta, annars hade vi inte fått läsa markusevangeliet. Det hade aldrig skrivits. Lärjungarna hade blivit fiskare, snickare och bönder igen. Maria Magdalena hade återvänt till Magdala och återupptagit sin affärsrörelse. Marta och Maria hade återvänt till sin gård i Betania och pysslat om sin bror Lasaros. Petrus hade fått sörja sitt svek utan hopp om förlåtelse. Josef från Aramitea och Jesu övriga vänner från Jerusalemtrakten hade lämnat vackert rundade stenar kring hans grav tills Josef själv fick sin sista vila däri.

 

Jesus hade kort sagt varit en av många bortglömda religiösa ledare från ett litet folk i Mellanöstern, en fotnot för specialintresserade i antikens historia, om döden varit slutpunkten. Men nu är det inte så. Idag firas Jesu uppståndelse i hela världen varje söndag och särskilt Påskdagen.

 

I skrivandes stund går solen upp i öster och det sägs på finska sidan, som fått seden från Ryssland, att själva solen dansar av glädje idag. Hela universums befrielsedag. Men jag kan inte höra den sjunga. Just nu, just här råder också största möjliga tystnad.

 

 

Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine,
die ich nun weiter nicht beweine,
ruht wohl und bringt auch mich zur Ruh!

Das Grab, so euch bestimmet ist
und ferner keine Not umschliesst,
macht mir den Himmel auf und schliesst die Hölle zu.

 

 

Långfredagen firades som sig bör i lugn och ro och vädret var generöst med rogivande värme. Den bästa vårvinterdag man kan tänka sig lät oss njuta i solens sken av tomatsoppa som vi alltid äter på långfredag.

Markus 10: 45  Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

 

Att Jesus dog är kristna överens om men varför han dog tvistas det om. Den falang som varit mest högljudd de senaste femhundra åren har varit den som menar att Jesus dog för att försona oss med en vred Gud. Jesus skulle bära vårt rättmätiga straff i vårt ställe. Detta kallas den juridiska försoningsläran eller den objektiva försoningsläran eftersom det är Gud som är objektet för försoningen, den som Jesu död riktar sig till. Den som först formulerade denna försoningslära var advokaten Anselm av Canterbury men även Tertullianus och Augustinus hade tankar som ledde i den riktingen.

 

En annan syn på försoningen brukar ställas emot den juridiska och kallas då den subjektiva eftersom den betonar att Gud är den som handlar, alltså är subjektet och offrar sig själv för människornas skull. På korset visar Gud sin kärlek för att människorna ska välja Gud eftersom det som håller oss borta från honom inte är hans vrede utan vår ovilja att omvända oss. Den synen på försoningen systematiserades först av Pierre Abélard på 1100-talet och togs sedan upp av Martin Luther eftersom Anselms försoningslära  var så dominerande i den Katolska kyrkan.

 

Men efter Luther blev reformationen mer Anselmsk och juridiska metaforer har dominerat i alla grenar av  västkyrkan sedan dess medan östkyrkan har hållit kvar vid fornkyrkans mindre teologiskt formulerade svar på frågan varför Jesus dog.

 

De första kristna såg främst Jesu död som en kamp mellan det onda och goda där Jesus vann genom att göra motsatsen till det ondskan gör, nämligen frivilligt och utan motstånd dö. En gång i tiden var jag med i en bibelöversättningstävling tillsammans med det kunniga språkgeniet Gerard Willemsen där det gällde att göra en översättning av Diognetosbrevet till modern svenska och i detta brev som skrevs på 100-talet efter Kristus formuleras meningen med Jesu död så här:

Gjorde han det – såsom en människa skulle tänka – för att upprätta ett skräckvälde med fasor och fruktan? Inte alls. Utan milt och vänligt, såsom en kung sänder sin kunglige son, såsom Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej för att tvinga. Ty våld finns inte hos Gud.

Läser man evangelierna framskymtar ytterligare ett motiv för Jesu död som hör ihop med det som beskrivs i Diognetosbrevet, nämligen att friköpa mänskligheten ur ondskans våld. "Ge sitt liv till lösen för många" betyder i ett slavsamhälle att köpa slavar fria från slaveriet. Paulus utvecklar denna sida av försoningen i sina brev till olika församlingar:

Romarbrevet 6:20-23 När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten.  Vad gav det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till slut leder till döden.  Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv.  Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.

 

à suivre

*judiska stora rådet ett slags parlament i stil med sametinget som under grekisk-romerskt styre hade hand om interna judiska frågor i provinsen Judéen. 

 

 

 

Markus 15:29 ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu och stig ner från korset.”

 

Människan är en social varelse och för en stor del av mänsklgheten är det viktigare att få vara med i ett socialt sammanhang än att följa sina goda instinkter om att hjälpa en lidande. Det är så mobbing uppstår. Av rädsla för att inte få vara med eller av ett behov att hålla ihop min grupp som hotas av inre sönderfall utses en syndabock som alla ger sig på fullständigt hänsynslöst. Människan har i allmänhet en stark empatisk förmåga och den använder hon i mobbing för att hitta de absolut mest plågsamma tortyrmetoderna mot sitt offer.

 

Detta är  något som återkommer i mobbingscenerna i evangelierna, för visst är Jesu lidande mobbingoffrets lidande. Visst ser vi alla psykologiska mekanismerna bakom mobbing i dessa nästa tvåtusen år gamla ögonvittnesskildringar. Pilatus som gillar att tortera fångar så de vet vem som bestämmer och som fegt avrättar en person han förstår är oskyldig för att upprätthålla sin position i det sociala spelet är ju typfall A av mobbare och prästerna ville hålla ihop det judiska samfundet som hotades av inre splittring i dessa oroliga tider*

 

Jesus hade nyss stått i templet och talat om att det ska rivas ner men sedan också byggas upp igen. Markus förklarar inte detta men Johannesevangeliet säger:Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.Joh. 2:21-22 Den lilla kommentaren lär oss att Jerusalems tempel ännu stod ograverat när evangelierna skrevs (inte som ibland påståtts att Jesus förutsåg det som redan hänt) evangeliernas förmedlare och första åhörare visste bara om Jesu död och uppståndelse och trodde då på en helt symbolisk tolkning av Jesu ord om templets fall.

 

Vi lär oss också att mobbare snappar upp känsliga punkter hos sitt offer och har gott minne för detaljer som kan plåga offret. Torterare och mobbledare har en väl utvecklad empatsik förmåga som de använder för att plåga sitt offer mer effektivt. Vi vet av evangelierna att Jesus inte hade den övermodiga tron i detta sammanhang utan snarare den darrande tron hos kvinnan med blödningar. Vi vet att han våndades svårt i Getsemane trädgård inför det lidande som skulle komma. Vi vet också att han kände sig övergiven av Gud, sin egen far, på korset. Tydligen fattade mobbarna att det var en svag punkt hos Jesus där vad gäller uppståndelsen, fast inte de visste exakt vad det var, nosade de upp hans våndas kärna: den darrande tron som inte alls var säker på utgången av det drama han var huvudperson i.

 

Långfredagen liksom Jesu födelse är tillfällen då det framstår som mycket tydligt att Jesus är sann människa och delar våra mänskliga villkor och maktlöshet fullt ut. Passionshistoriens kulmen när Jesus ropar: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Markus 15:34 kan vi alla förstå in i minsta känslomässiga detalj. Någon gång i livet blir vi så förtvivlade och känner oss så övergivna att vi retirerar till vårt modersmål och ropar i förtvivlan.

Markus 14:31 ”Om jag så måste dö med dig"

 

Som propagandskrift är Markusevangeliet fullständigt misslyckat. Om nu Petrus var ledare för den största församlingen i Rom så vsar han ju sig i detta evangelium vara en bullersam ynkrygg. Precis som den andre store församlingsbyggaren, Paulus, uppvisar han också andra mindre smickrande drag. Det verkar som om Nya testamentet nästan frossar i huvudpersonernas svagheter. Birollerna är betydligt mer sympatiska. Kvinnorna som inte lämnar Jesus ens vid själva avrättningen och den unge mannen som ville följa med Jesus när han arresteras exempelvis.

 

Men Petrus, som säger att han aldrig ska svika om han så måste dö med Jesus sviker honom bara några timmar senare. Den unge mannen springer också bort i natten  när soldaterna vill arrestera honom. Ja, de första lärjungarna beter sig alla allt annat än hjältemodigt. Om man betänker den romerska världens krav på plikt och tapperhet i strid är det ännu svårare att se att Markus skrev påhittade berättelser. Om det varit hittepå hade man varit bättre på att framställa de första kristna som åtminstone hedervärda.

 

I Markusevangeliet framstår de i stället som trögfattade fegisar och värst av dem alla är Petrus. Han kommer ständigt med de stora proklamationerna och bekännelserna och faller alltid mest pladask av dem alla. Om Judas kan ursäktas med att han var besviken på Jrsus och inte längre trodde att han var den Messias judarna väntat på, kan inte Petrus försvaras på samma sätt för han tror ju att Jesus är Messias den levande Gudens son.*

 

Jag är glad att evangeliet om Jesus inte väjer för de lägsta dragen hos lärjungarna och apostlarna, inte ens Jesus är censurerad. Då kan jag med min darrande och bävande tro och de stora proklamationerna som åtföljs av fega smitningar känna igen mig. Oantastliga hjältar utan minsta fläck och skrynka skrämmer mig. Petrus förnekelse ger mig hopp. Kunde han komma igen så kan jag.

 

 

 

*Markus 8:29

 

 

Jesus berättar för lärjungarna om vad som ska hända denna sitt livs sista ödesmättade vecka och de förstår inte vad han säger, men något har de i alla fall fattat för de vågar inte fråga. De känner på sig att de borde förstå och att detta är viktigt, men mer än så förstår de inte.

 

Och hur skulle de kunna det? De lever ju Ante Christum på så sätt att ännu har Jesus varken dött eller uppstått, de två händelser som startade denna mäktiga världsrörelse. De följde honom gärna, som judiska människor följde sin Rabbi, men inte visste de att det var han som var den "människosonen" han talade om:

”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” 

 

På tisdag kväll eller onsdagen i stilla veckan brukar kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simon den spetälskes hus hyllas i kyrkan världen över. Denna namnlösa kvinna som gjorde vad hon kunde en syster till den fattiga änkan som ger några ören i tempelkistan och därmed gav bort allt hon hade att leva på, har blivit inskriven i religionshistorien på grund av måttlöst slöseri. Sådana initiativ hyllas förstås av Barockbloggen vars motto är: more is more.

 

 Nardusbalsamflaskan är en påminnelse mitt i den allvarligaste delen av fastan om att inte låta askesen ta över livet utan låta "onödiga" replipunkter lysa som vänligt välkomnande värmande lägereldar i världens mörka natt .Jesus är den enda i sällskapet kring middagsbordet hos Simon den spetälske, en farisé som blivit helad av Jesus, som vet att han snart kommer att dö. Därför uppfattas troligen hans försvar av kvinnans psykiskt instabila handlande som märkligt. Vadå smörja till begravning, han är ju ung och frisk!

 

Nu mister Jesus också åtminstone en av lärjungarnas förtroende, Judas, som har hand om lärjungarnas kassa. Han säger det som många kristna säger än idag: varför slösa när det finns så många fattiga? Jag vet att ekonomin hänger ihop och det jag gör påverkar andra. Alla mina ekonomiska val påverkar andras valmöjligheter.

 

Ändå är denna slösaktiga kvinna som undanhåller 300 denarer från de fattiga ett föredöme för oss enligt Jesus. Jag tänker på sommarstugor, hästar, kyrkokonst och parfym. Ska vi verkligen satsa på sådant i en värld av nöd?

 

Ja, säger Jesus, utan att glömma de fattiga får vi inte heller glömma Predikarens budskap:

Ät ditt bröd med glädje