"Fjällen där vi var" IV
Morgon mellan fjällen och ett utttjatat motiv i morgonljuset sett från Björkliden. Fast Barockbloggens estetiska motto: "more is more" gör att denna bild också måste publiceras.
Där i u-dalen framför oss ligger målet. Men som alla vet vid det här laget: det är vandringen som är resan värd.
"Fjällen där vi var" VI
"Fjällen där vi var"III
Sedan for vi nordvästerut mot nattkvarteret i Björkliden.
Landkskapet reser sig kärvare och mäktigare nordväst om Kiruna än i den lengröna Tornedalen i sydost. Istäcket skrapade en gång i tiden bergen rena ner till själva urberget vilket ger en lång rad platåberg med branta sluttningar på vägen mot Norges spetsiga berg som aldrig täcktes av inlandsisen.
Stugorna där vi bodde i Björkliden. Utsikt över Torneträsk.
"Fjällen där vi var"II
Nästa stopp på den lappländska resan var förstås metropolen Kiruna. Med ett bibelcitat "berget Sion längst upp i norr, den store konungens stad" presenterar vi stan på vårt vanliga ödmjuka kirunavis. Där åt vi på lokal och jag passade på att dejta Linda.
En rask promenad längs de branta gatorna i Kiruna i solregn, detta väder som är så ovanligt ofta förekommande i Kiruna.
"Fjällen där vi var"I
Barockbloggen är en ryckig företeelse nuförtiden. Nu har det varit bloggmoratorium igen men bara pga trevligheter. En av dessa trevligheter har varit den årligen återkommande lapplandsresan med natur- och teknikprogrammens tvåor. Jag har som varandes en bygdens dotter privilegiet att följa med som guide.
Sonja var också i år vår guide i Porjus gamla kraftverk. I det kraftverket finns endast forskningsturbiner i bruk. Men det är vackert och mäktigt fortfarande, precis som det var tänkt när det invigdes 1914. Sonja är också en bygdens dotter och trots att hon växte upp bara en liten bit från Stora Luleälvens största vattenmagasin och dessutom inte är lastgammal, fick hon inte el i barndomshemmet förrän hon var tio år. Då liksom nu är rikedomarna inte alls tänkta för närområdet. Energin som alstras här räcker för att driva all belysning i hela Sverige i ett år. Jokkmokks kommun står för 25% av all energiproduktion i Sverige. Vattenkraften ger oss 50% av alla elektricitet och kärnkraften merparten av den den andra halvan av elförbrukningen. De procent som blir över däremellan alstras av vindkraftverk och några promille kommer av sol- och vågkraftverk.
När vi närmade oss Porjuskraftverket trodde en elev att ett transformatortorn var en kyrka och han har förstås rätt i det. Som synes ser även interiören kyrklik ut. Detta ger en god bild av hur man såg på Sveriges industrialisering; som en sekulär väckelse ett glädjebud till hela folket värdigt de mest praktfulla byggnaderna. Men vattenkraftskommunerna har inte fått mer än dessa monument över framtidstron. Vinsterna går söderut och nu ska kompensationen i fomr av glesbygdsstödet också dras in. 15 miljoner kronor är ju en spott i havet, men för en liten bygd kan det betyda en igenvuxen badplats eller en stängd kooperativ lanthandel att bli av med dessa allmosor.
Vem ska då ha elen? Från början gruvorna och Malmbanan, nu också storstäderna. Vem ska då ha vinsterna? Från början Stockholm och storstäderna i söder och så är det ännu i denna dag. Detta illustreras väl av Kungsporten som gjordes för kungen som dock fick stanna i huvustaden när kraftverket skulle invigas pga det första världskriget och säkerhetsläget.
morgonstunder
Till mina kära jordekorrar eller chipmunks
Kanske kan ni starta en egen orden kallad Chipmunkarna som sprider godhet, trevnad och glädje i den ofta så sura bloggosfären!
Tid för det viktigaste II
Närhelst människor tillfrågas om det viktigaste i livet är det familjen som hamnar högt upp på listan, oftast högst. Rent krasst är det ju så att utan våra nära skulle vi knappast klara oss, vi människor. Någon form av social gemenskap har även den värsta ensamvarg eller den mest skrytsamma "self made person". Jag är glad över min stora familj och denna sommar har vi haft mycket tid med varandra, vi har jobbat tillsammans men fotona är förstås mestadels från festliga interludier:
Iskall midsommarafton i Björkfors varma tröjor förstärkte redan varma kläder.
Återbesök i barndomens lägergård vid havet.
Kiruna kyrkogård.
Hr Bråddjups mammas släktgård i Kangos, här poserar godsägaren själv med glada kusiner.
Mirjams syster Kicki jobbade mest av alla och tog dessutom stort ansvar för att roa barnen.
Fast barnen var bra på att roa sig själva också.
Stor familj= många födelsedagskalas, speciellt sommartid.
Flitiga kusinen Ulrika bjöd på releaseparty för sin första bok, del ett av sex i en fantasy-serie baserad på nordisk mytologi. Hennes gästlista blev dubbelt så lång när kusinfamiljen från norra glesbygden anmälde sitt deltagande.
Bara barnen utan respektive var ju så här många.
Vi blev avsevärt färre kvar i norra glesbygden när diverse jobb och annat kallade så vi unnade oss utflykt till Luppio på mammas födelsedag 5 augusti. Där firade hon nämligen alltid midsommar som barn. Här har vi alla bestigit toppen på detta urbergsberg.
Därifrån ser vi ner i Tornedalens södra byar och även om vi kommer mycket längre norrifrån egentligen kommer orden ur psalm 228 till mig:
"I tro under himmelens skyar vi vandra i fädernas spår [...] Kring lammets tron vi sjunga en gång i Faderns hus den sällsamt nya sången lik stora vattens brus." för visst betyder det mycket att ha en familj, en gemenskap som sträcker sig över både tid och rum, ett sammanhang som inte ens tar slut när livet gör det.
Tid för det viktigaste I
Denna sommar har gett mig mycket tid med mina kära, men datortiden har varit lika med noll tills denna stund. Sommaren har alltså gett tid till det viktigaste medan sekundära saker fått vänta.Jag önskar det alltid var så, förstås, men jag saknar också er mina kära bloggföljare så jag har inga planer på att lägga ner bloggandet. Men för att ni ska förstå varför datorn blivit dammig följer här en räcka bilder som förklarar:
Skogsröjning för att få fram bete till våra hästar, men lugn nu bränner vi inget efter två månader av brännande sol och knappt något regn alls.
Signe har varit min följeslagare i sommar efter hennes födelsedag följde hon med hem och var med mig en vecka. Sedan kom hon hit någon vecka senare med familjen.
Skogsröjning för att få fram bete till våra hästar, men lugn nu bränner vi inget efter två månader av brännande sol och knappt något regn alls.
Besök till döda och högst levande vänner på Seskarö.
Härlig strand hos Lotta och Signar i Seskarö.
Hemma i Kirunafjällen med Aron.
Signe och hundarna trivs ihop.
Emma-Lie och Linda, hästvänner på besök. Linda är den enda förutom jag och Aron som ridit Smilla.
Fortsättning följer...
Glad Pingst!
Två traditionella byzantinska pingstsånger får inleda Pingstdagens stora fest på Barockbloggen. Klippen ger också en god repitition av det grekiska alfabetet eftersom de föredömligt nog är textade:
Vårsolen värmer
Även hästarna njuter av vårsolens värme som plötsligt överföll oss "från ett oväntat bakhåll". Chateau lägger sig bara ner i hagen om jag är i närheten och hon somnade nästan genast i solvärmen med nosen i backen. Smilla sover fortfarande på fölvis. Det ser läskligt ut för den oinvigde och oändligt avslappnat ut för den som vet hur lugnt en sovande häst andas.
Hästmys
Aron har en sådan god hand med djur och en riktig hästkarl är han redan. Dessa bilder hittade jag i kameran. Tydligen har något syskon haft den goda smaken att föreviga hans mys i vårsolen med Smilla:
Vårdagjämning
Hundarna och hästarna stod och solade sig i samma hörn. Kapten fick syn på mig när jag tog fram mobilkameran, men det syns väl ändå hur mysigt de har det i solen. Därför får denna bild fira vårdagjämningen och noruz.
parhästar
Vad jag gillar den här bilden. det syns så tydligt att Smilla och Chateau "speglar" varandra. Jaghoppas ju förstås att Smilla ska ta efter Chateau på alla sätt. Bättre förebild kan man inte ha. Bättre häst att gå i par med finns inte.
parhäst
Ibland när vi ser på varandra jag och Chateau känns de som att se på sig själv. Inte bara det att vi liknar varandra med våra grånande hår och uppnäsor. Nej, det är som om hon har en bit av min själ och jag en bit av hennes. Vi behöver inte prata högt, göra jättetydliga tecken, vi bara följer varandra. Jag leder inte henne och hon leder inte mig, vi bara är tillsammans. Vi är två och en på samma gång.
Familjeliv
Som så många andra här i trakten jobbar en av oss i Malmfälten. Det ovanliga i sammanhanget är att det är jag som flyttat hit och inte tvärtom någon härifrån som jobbar där. Hur får man vardagen att gå ihop? Ja det går bra. Barnen är med mig och Hr. Bråddjup får leva som en frånskild varannan veckas-förälder. det har visat sig är de föräldrar som stressar minst av alla. Så han har det bästa av två världar. Lugn och ro och bara tänka på sig själv och jobbet varannan vecka och fullt ös medvetslös hos familjen varannan.
Jag är ju alltid här och det kan låta som om jag har det svårt, men jag är övertygad om att jag har valt den goda delen. Jag vill ha fullt ös. Jag älskar min stora familj och alla djuren. Varje dag fylls jag av luftballongslätta glädjefnattar över att mina hästar bor hos mig, mina hundar finns hos mig och att katterna vill tigga mat av just mig. Men framförallt för att jag får vara med mina barn mycket mer än när vi alla bodde i stan*. Jag får prata med Aron när han på egen hand läst jättelångt i De yngstas Bibel för första gången i sitt liv. Jag får dricka te med Linnea och ge henne halskurer när den ömmar. Jag får pussa Elis tills denna svårväckta gosse vaknar. Jag får ordna logistiken så Hanna-Félice hinner till universitetet och mamma kan handla. På natten somnar små gossar med sina små händer i mina och då är det så där som man säger, men inte riktigt tror på tills man upplever det: hjärtat vill spricka av lycka och kärlek och naturligtvis gråter jag en skvätt av pur fröjd.
Hr. Bråddjup sover ensam och vaknar ensam. Går till jobbet utan stress men har ingen att krama innan de springer till skolbussen. Går hem från jobbet utan stress för ingen väntar ju hem honom någon viss tid. Jag får skynda mig från jobbet för att slippa bli utelåst och knacka på fönstret för att få hämta Aron. Sedan laga mat i flygande fläng och slänga in ombytta barn i bilen igen och vidare till ridning, dans, jujutsu eller kör. Medan barnen byter om får djuren mat och vatten. Sedan jaga barnen i säng , röja i köket och läsa, sjunga och be:
"Hos dig finns alla färger , hos dig finns alla ord. Vartenda språk förstår du som talas på vår jord. Hos dig finns hela tiden varenda liten dag. Allt bär du i ditt hjärta och där finns också jag."
Stackars Hr. Bråddjup vaknar ensam då kan jag skicka en morgonbild till honom. Gårdagens bild med Modesty i famnen.
*Som vi kirunabor säger och det råder ingen tvekan om att stan är Kiruna,varken Luleå, Murmansk eller Tokyo kommer någonsin att bli stan för mig.
Snö
Snö och snö och blötsnö, så kan man sammanfatta större delen av februari. All styrketräning man hinner med är snöskottning och den ger en hel del för snön är tung, det är som att skyffla runt vatten . Efter att jag tog den här bilen satte jag på hästarna täcke och det har de nästan varje dag nu för snön är så blöt att det är omöjligt att rida och sadla dem annars. De fryser inte, snön ligger som ett täcke och smälter till istappar, men borstar jag dem och sätter på en sadel trycks vattnet in i den varma underullen och då tar det tid för dem att torka och bli varma igen.
Blixtvisit hemma och en sorgesång
Jag har två hem numera, jag är en lyckligt lottad människa. I helgen blev det blixtvisit till mitt hem längst upp i norr i hemskt snöväder.
Rastahusen som Elis kallade dem, en av varje färg i rad. Elis tycker det finns så vackra hus i Kiruna och jag håller med. Husen kanske inte alltid är annorlunda mot hus på andra orter men de blir som infattade juveler i bergslandskapet och både jag och Elis gick och sörjde att all denna skönhet snart slukas upp av en gruva.
Stadshuset ska rivas , sten för sten. Lite grann känner vi oss som om vi vandrar i Jerusalem strax innan dess befolkning förs bort till Babylonien. Inga profeter står i stadshuset och profeterar, det är arkitekter och ingenjörer från LKAB. Men resultatet är detsamma: här ska inte lämnas sten på sten.
Fjället Haukkivaara, kommer det att sakna barnen som lekte i parkerna? Husen som lyste i alla färger?
När allt blivit ett stort gruvhål, sörjer fjällbjörkarna och siken som inte längre har en enda flik av Luossajärvi att leka i ? Eller är det bara vi som sörjer?
Vinterväder
Hemkommen från en jäktad byrunda innan vi gav oss av till skogs. Här ser Chateau lugn ut, men skenet bedrar.
Efter denna byatur med stor konditionseffekt lämnade jag Smilla i stallet och tänkte att det blir en lugnare skrittur i skogen under stjärnhimlen utan annat sällskap än hundarna. Chateau tyckte det var ett tillfälle att trava och galoppera hela ridvägen runt. Jag tog tillfället i akt att jobba med skolorna och piruetter när hon nu var så energisk. Det gick bra med all denna energi. Ovanför oss strålade alltfler stjärnor och värmen från Chateau strålade underifrån. Jo, jag är lyxdrabbad också.
Toppform-nästan
Chateau har sällan varit i så god form i december/januari som i år tack vare snälle grannen som plogar ridvägen i skogen. När resten av världen dränktes i meterdjupa drivor av blötsnö på julaftonskvällen gick han ut och plogade bort denna vederstygglighet så vi har haft sammanlagt två dagar med omöjligt ridföre. Jag har hunnit rida två gånger om dagen först en konditionsbyggande skrittur med Smilla och på eftermiddagen en mer styrketräningsbetonad tur med Smilla i stallet då hon får extramat som hon behöver och Chateau mer motion som hon behöver.
Just denna dag var det kring noll och ridhjälmen som legat ute på bron var plaskvåt av luftfuktigheten, galen vinter. Nu är det plötsligt minus 25 allt fruset i smama skick som det var när det plötsligt blev kallt. Det är som på Törnrosas borggård tyvärr frös också hönäten. Har fått tina och torka i tvättstugan efter att de hackats lös med jordspade. Men denna dags ljumma väder gjorde att jag fick med mig godsägare Bråddjup som fotograf.
Jag gillar att alla bilder från denna ridtur visar Chateau med full uppmärksamhet mot mig. Hela tiden lyssnar hon på mig. Jag blir så där lycksdrabbad när jag ser detta. Det är härligt med en gammal häst. Vi känner varandra så väl att rida är telaptiskt med en sådan lång vänskap att luta sig mot.
