Elva behöver lite mer tydlig kommunikation i sådana här grupper: Hanna läser lagen för henne och sedan är hon exemplarisk.

Barockbloggens måtto "more is more" gäller också för familjestorleken och all kärlek jag vill sända er mina kära följare! All julefrid och julefröjd önskar vi er alla från oss alla i norra glesbygden. Katterna ville inte vara med på bild, men Modesty smög i alla fall fram när hästarna gått ut i hagen:

 

 

 

Dagens kalenderflicka är Angela av Merici grundaren av ursulinerorden. Ursulinerna sysslar främst med flickors utbildning men också sjukvård och omvårdnad. Men det centrala var alltså flickors utbildning. Angela av Merici såg det som sitt kall ifrån Gud att utbilda flickor.

 

 Angela från den italienska staden Merici blev föräldralös vid tio års ålder den enda från den närmaste familjen som fanns kvar var hennes syster som sedan dog hastigt och Angela sörjde henne mycket mest för att systern inte fått motta den sista smörjelsen och nattvarden  eftersom hennes död kom så plötsligt. Angela togs om hand av släktingar men blev i tonåren fransiscanernunna och självförsörjande. Trots detta stannade hon i släktingens hemstad Salo tills denna släkting dog och flyttade sedan till sin hemstad för att starta sin första flickskola som blev så framgångsrik att hon blev kallad till Brescia för att grunda en likadan skola och så var hennes livsverk igång;  ursulinerorden som hon grundade med hjälp av 12 av sina tidigare elever. Ursulinerna sysslar med utbildning av flickor utan egna medel att betala en utbildning och de ger inte bara "nyttiga " kurser som sömnad och snickeri, nej de är berömda för sin musik- och konstutbildning av de fattiga flickorna.

 

Påven Clemens VII ville 1525 kalla den driftiga Angela att stanna i Rom i den påvliga närheten. En ofattbar ära för vilken katolik som helst, men Angela sa nej eftersom hennes kallelse var hos flickorna i ursulinerordens skolor, inte att vara andlig vägledare i Vatikanen. Hon hade skapat sitt eget rum, sin egen orden och vägrade ge upp detta egna rum.

 

Idag finns Ursulinerskolor och -sjukhus över hela världen och en sak som jag tror Angela av Merici hade gillat mycket är att FN antog flickors utbildning som ett milleniemål. Jag tror ju att hon ser detta från himmeln; hon kanske är en av dem som påmint om flickornas nyckelposition i samhället så att det blev ett av millenniemålen och dessutom ett av dem som uppfyllts med råge redan innan 2015. Angela visste nog  redan på 1500-talet det vi vet nu att hjälper du en flicka hjälper du en hel familj, hjälper du några flickor har du fått en hel by på fötter och får flickorna jämlik utbildning får hela landet det mycket bättre. Det finns en direkt korrelation mellan hur spritt och stabilt välståndet i ett land är och hur jämställt det är. Läs mer om det i den av långvarig forskning mycket väl underbyggda och intressant skrivna boken The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better av Richard Wilkinson och  Kate Pickett. Allen Lane, 2009.

 

 

Pappa och Aron hade en fin kontakt med varandra, de trivdes ihop och en dag kom Aron och berättade att han hade haft en sån skön dröm: "Jag drömde att jag kunde se och prata med morfar" Han förklarade att de andra i rummet bara kunde höra vad Aron sa men att morfar svarade honom och när jag undrade vad han sa till morfar sa han: " Att jag älskar honom och saknar honom". Storebror tyckte Aron borde ha pratat om något intressantare som hur morfar har det nu på andra sidan döden, men Aron sa att det var det viktigaste han ville säga.

 

När anhöriga dör är det inte ovanligt med drömmar som Arons. Själv upplevde jag att pappa satt bredvid mig i bilen när jag åkte hem från klostret i Lannavaara. Andra har sett sina anhöriga i köket elelr någon annan vardaglig plats och ibland kunnat prata med dem. Det brukar förklaras som ett normalt sorgebearbetningsfenomen, att vi fabricerar bilden av den anhöriga eftersom vi tänker så mycket på henne.

 

Men tänk om det är så att de anhöriga verkligen besöker oss och vill trösta oss? I Bibelns Hebréerbrev kan vi läsa: "När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger," och detta sägs efter att författaren räknat upp långa rader av länge sedan döda personer. I katolska kyrkan är känslan av att vara omgiven av en sky av vittnen mycket mer påtaglig än i protestantismen. Av rädsla för katolicismen blev man under det lutherskt renläriga 1600-talet rädd för dödas andar  sk. gengångare och man började berätta gastkramande historier om de dödas julotta för att förhindra att folk firade den förhatliga katolska midnattsmässan på julnatten.

 

Detta har lett till att det känns långt till de döda anhöriga i vår tradition men i Lannavaara var de nära. Katoliker pratar ju med döda helgon och ber för människor både på denna sida och hinsides döden. Det var alltså en perfekt plats att sörja, klostret i Lannavaara.

 

När jag fick läsa evangelietexten på Allhegonadagen som hämtats från Uppenbarelseboken  ett avsnitt om den himmelska gudstjänsten, blev det så tydligt att melllan oss och evigheten finns bara en tunn hinna och liksom Johannes fick se igenom denna hinna i fångenskap på Patmos rakt in i himmelens högmässa, kan vi i lyckliga stunder förnimma närheten av dem som firar den himmelska högmässan både när vi själva firar den och i andra sällsynta ögonblick av klarsyn. Så som Aron fick säga det viktigaste till pappa  och så som jag hade pappa med mig i bilen från Lannavaara. Vi har ju Bibelns ord på att vi är omgivna av en sky av vittnen och att detta faktum ska lätta våra tunga tankar och andra bördor.

 

Den gamla lärarbostaden är nu pilgrimshem. Laestadiusleden som invigdes i höstas börjar/slutar i Lannavaara och går till Lainio. Här är pilgrimsrummet med möbler från antikhandlare i Kalix som de händiga nunnorna fixat till. Allt var vackert och fridfullt och varmt på alla sätt. Huset värms med bergvärme.

Vi passar på att göda Smilla hela tiden, nu var hon ju duktig med sadeln så hon fick lite av Chateaus müsli för gamla hästar. det är favoriten.

 

Mitt frukostbord dag är så härligt fridfullt. Igår lyssnade jag, som vanligt, på det eminenta programmet Lundströms bokradio. Där intervjuade hon till avslut Tomas Sjödin om hans nya bok Det händer när du vilar. De gjorde intervjun liggande på studiogolvet; hur kul som helst! Lyssna igen här.

 

Samtidigt läser jag Grace in Practice av Paul FM Zahl och det är en vila i sig. Inte har jag mindre att göra, vilket de sorgligt glesa uppdateringarna här visar, men det är som om min helg blivit så extra vilsam när jag åter blir påmind om nådens oordning, att inget vi har förtjänar vi, varjen ont eller gott. Den som dör i sin cancer har inte förtjänat det och den som blir frisk blir det inte pga att de kämpat så duktigt. Vi som får vara friska har tur och det är inget vi förtjänar. Allt blir mindre krampaktigt stressat med dena grundton i tillvaron.

 

Nu ska jag mysa med mina hästar och slänga på Smilla en sadel, vi köpte ny, passande sadelgjord åt henne igår. Trots att Chateau är rund och Smilla modernt slank fattas en halv meter sadelgjord när hon lånar Chateaus. Hon är ju van vid sele och sadel så nu när de så att säga kombineras blir det antagligen inga större problem.

 

Ha en vilsam söndag, vänner!

 

Härliga höstdagar har vi haft så här såg det ut för precis en vecka sedan vid Bjumisträsk. Alla ridturer blir nu också så behagliga för Smilla är så bra på att gå som handhäst. Vem som helst, vill jag påstå, kan leda henne numera.

 

Hjortrongull eller en Amish-flicka?

 

Vi har inte haft regn på över en månad så jag hade glömt hur jobbigt det är att rengöra leriga hästar, helt bra blev det inte ändå, nu måste de bada så fort regnet gett med sig.

 

 

 

 

 

Jag fick inte bara Min häst av min härliga faster, hon är faktiskt värd en egen bloggpost bara hon, så ni har något att se fram emotunder rubriken Barockpärlor! Förutom denna perfekta present till en evig hästtjej fick jag också  träd och buskar från Granåns handelsträdgård. Det ösregnade så mobilbilderna är inte de bästa. Men här ovan syns ett prydnadsäppelträd, Malus baccata. 

 

Vit vresros, en härdig sort som dessutom får fina nypon nu på hösten. Nyponen här är större än äpplena ovan!

Min faster är underbar! Hittar alltid de roligaste presenterna som verkligen gör mig glad och visar på hennes omtanke. Min häst med en mobilstrumpa med Mulle på, bättre kan det inte bli!

 

15 grader varmt  20 i 5 på morgonen den 10 september.

Medan vi flyttade stängsel fick hästarna klippa gräset, här syns hur praktiska hästar är jämfört med gräsklippare. De når dit varken klippare eller trimmer når.

 

 

Jag älskar kartor och att vandra. Att planera vandringen med en karta är en fröjd i sig och för mig är det dessutom en enkel sak att få tag i kartor eftersom Hr. Bråddjup arbetar på Lantmäteriet. Kartor är ju visserligen offentliga handlingar och tillgängliga för alla, men jag är så dålig på att leta i databaser och Hr. Bråddjup har förstås inga problem med det så han gör det jag hatar; letar upp kartorna medan jag kan sitta hemma i lugn och ro och hitta den bästa leden för skolresan till kirunafjällen, vilket är ett sant nöje.

 

 

Här fixar Rosie Arons snygga örhänge. Här nedan syns en del av hennes alster: