Van Dyck, häststudie

George Stubbs "Mares and Foals"

Mamma rider

Höladans knut

Majan äter

Vackert väder

Janne i rumsarrest

Chateaus framhov

Chateau stod och myste i vårsolen medan vi avhårade henne när Janne störde friden foto: Aron

Janne kollar oroligt efter kompisen som skyms av snödrivan innan han beslöt sig för att rymma foto: Aron

Janne i husarrest efter utbrytningen foto: Aron

Majan och Pila är två hästar som det går utmärkt att rida tillsammans med, lite tveksamt om Janne funkar lika bra

Hästar, som i grunden är så vänliga djur, sprider vänskap också bland människor, här betar och vakar Chateau och Pila medan Majan vilar i sommarhagen

Jag har världens bästa jobb, jag får arbeta med unga människor från jordens alla hörn och dessutom med hästar, ja tur som en tokig har man. När jag dessutom fått lyckan att handleda ett projektarbete som syftar till att få unga somaliska nyanlända kvotflyktingar att känna sig hemma i sitt nya land genom att lära sig umgås med hästar tillsammans med mina elever i SMR3, ja då är lyckan komplett.

Projektarbetet började i våras när eleverna gick i tvåan och ska besluta sig för vilket arbete de vill göra som det stora avslutande projektarbetet i gymnasiet. Deras karaktärslärare Maria Eriksson föreslog dem att fortsätta träffa de nyanlända somaliska ungdomarna som gjort ett besök i stallet. Fem av flickorna i SMR började arbetet på detta projekt som nu ska dokumenteras och presenteras. Den sista stallträffen dokumenterades av Lotta Nilsson på NSD. Men det kommer mer, förhoppningsvis ett större reportage också till våren då projektarbetet ska presenteras och betygsättas. Då får ni förstås läsa mer om detta roliga och efterföljansvärda arbete.

Nu får ni läsa inledningen till deras projektrapport som ett smakprov:

Intresset för vårt projekt började när IVIK kom och hälsade på oss på Holmen under våren 2011. De fick komma och vara med oss under en skoldag, som innebär både hästskötsel och ridning. Det var tillsammans med Maria Eriksson som idén till projektet växte fram. Vår klass funderade på förslaget och om de skulle gå att genomföra. Vi bestämde träff med IVIK för att se om intresse fanns och planerade tillsammans vad projektet skulle innehålla.

Vi märkte under vår första träff med IVIK att de var isolerade från övriga elever i skolan, de satt för det mesta själva under raster, i matsalen och var inte med svensktalande elever under lektionstid. Det vi reagerade mest på var att det försvårar IVIK elevernas inlärning av det svenska språket och att de hade få kompisar.

Detta gjorde att vi kände oss mer motiverade till det här projektet eftersom vi tycker att alla borde få känna samhörighet och att det ska vara roligt att komma till skolan!

Vad skönt att ha tid att avhåra henne medan hon står och solar. Ridningen blir en dans en sådan morgon.

Mysigt i solens sken-solljuset som får pälsen att falla

Kapten och Chateau trivs i motvind

Hanna-Félice och Kapten firade fettisdag med oss och följde med till stallet. Solsken byttes raskt i blötsnö och blåst, ja det rådde rena fjällvädret igår med tvära kast.

Plötsligt viindstilla, tätt snöfall.

Tyvärr ingen bild från ridskolan, det hinner bli helt svart när den börjar-än så länge.

På fettisdag ska man göra utflykt. När min mamma gick i skolan var det skidutflykt med skolan. Så är det inte alltid längre, men utomhus var vi. Askonsdag var det tyst och lugnt i huset när vi kom hem från Shettis-ridskolan. Storebror red alldeles själv en bana med koner och bommar och mycket trav. "Det här var mitt livs bästa dag" tyckte han efteråt. Lillebror var också nöjd och de ringde redan från bilen och berättade allt om denna dag för storasyster och pappa. Det är lika omtumlande att lyckas med ridningen för liten som för stor.

Usch så frustrerande! Har suttit fast i en snödriva på vår väg ut till stora vägen i 1 och en halv timme. Jag kommer inte undan de jättelika snödrivor som spärrar vägen och kan bara invänta våren eller traktorn beroende på vem som kommer först.

Det innebär att jag inte kan vara hos min häst och göra mina stallsysslor som jag verkligen  gillar. I stället för att rida till Alltid på en söndags barockmusik, fick jag skotta till samma program. Därför bloggar jag nu till tröst om veckans ridning som har varit ett positivt ridskov.

Nu går det så bra att rida igen. Skönt! Glömsk som jag är har det blivit att rida i grimma och halsring i över en vecka eftersom jag tog hem tränsen för att fixa dem och sedan hängde de kvar här hemma i godan ro. Men det har gått riktigt bra. Det är nyttigt att rida bettlöst ibland. Jag blir iaf mer medveten om sitsen när jag gör det. Sedan när jag kom ihåg tränset igår var det helt jätteroligt att rida henne, det goda från den bettlösa ridningen fanns kvar och precisionen från bettet gjorde att vi fick till den där stora fluffiga piaffen med rejält sänkt bakdel som hon är så bra på, iaf på ett speciellt ställe på ridbanan.

Chateaus "glasögon" kyler inte

Förr red jag jättemycket med grimma eller halsring men det har inte blivit av på ett tag nu eftersom Chateau är så jättenöjd med sitt goda gjutjärnsbett. Nu ska det bli rutin att variera med bettlöst igen. Jag tycker själv att jag blir mer avspänd i benen när jag rider bettlöst. Fattar inte hur det funkar, men så blir det och jag lyckades nu att ta med det i ridningen med bettet.



Det finns många fördomar om barock-/akademisk ridning, en är väl att man alltid rider på stång med spansk sadel. Men det är alltså ytterligare en fördom att krossa. Barbacka utan bett är ett jättebra sätt att utveckla sin balans och ryttarkänsla-och så är det så varmt och skönt när det är under -25 grader kallt. Dessutom slipper man ju värma det iskalla bettet under jackan och det är nog skönare för hästen också, jag vet ju hur glasögon kyler.

Funkar lika bra utan, som med bett

Jag har alltid varit av den åsikten att hästar kan och ska vara lika väluppfostrade som hundar. Det är många hästar jag känner som är så lydiga så det kan inte vara omöjligt. Skillnaden med hundar är att vi sällan kan bo med våra hästar dygnet runt. Det är för mig jätteviktigt med det som kallas kvalitetstid med häst, även om vardagsgemenskap skulle vara idealet. Med Smilla är det förstås bara kvalitetstid som gäller för mig.

Som tur är har andra människor pysslat mýcket med Smilla från hennes första månader och hon är mycket välhanterad på alla sätt. Linn och hennes kompis Åsa har gjort ett jättejobb med henne och, naturligtvis, hennes uppfödare Kärstin med döttrar. Därför är det lätt för mig att redan koncentrera mig på finliret; att få henne att lystra till sitt namn, flytta sig för tryck, backa, stå still, inte kliva ut ur boxen fast dörren är öpppen, låta sig beröras överallt m.m.

Smilla kommer när jag ropar-och jag har kameran med!*



Flingan har upptäckt oss när vi står och pussas, hon är ju en sådan pusshäst, min Smilla


Då blir Flingan lite sur. Då träder jag in och "räddar" Smilla. Jag tror att Smilla blir trygg av att jag tar henne i försvar.

Flingan är ju också så snäll, hon lyssnar på en tillsägelse och sedan är det frid mellan hästarna.


Jag blev så glad när jag kom till Smilla den här gången. Hästarna stod längst bort i sin jättehage och jag ropade på Smilla. Så fort en människa kommer till hagen brukar Flingan rusa förbi lilla Smilla för att kunna hälsa först, men den här gången var det Smilla som kom direkt när jag ropade hennes namn. Flingan och Isa kom långt efteråt när jag och Smilla började gå mot grinden för att hämta hennes grimma.


Hjärtat nästan sprängs av glädje när en sådan sak händer!

*Jag vet, jag borde köpt en lott den dagen. Hur ofta har man bildbevis på triumfer i hästlivet?