När vi jobbade piruetter och galoppanslag var Chateau ytterst koncentrerad och som man ser på bilderna märks det på att öronen vänds mot mig:



Men så fort jag lyssnade på Ewa för mycket, bytte hon fokus till snyggingarna i hagen bredvid:



Jag tycker det är så underbart hur hon är så koncentrerad på att göra det jag ber henne om att inte ens djupt liggande biologiska behov kommer emellan vår relation. Hästar är fantastiska djur och den relation som man bygger upp genom ett långt samarbete som mitt och Chateaus är så vackert att inte ens det iskalla regnet kan grumla lyckan.

Sedan fick vi göra piruetter. Kraftskapande ridning blir det om man låter hästen bestämma hur centrerad piruetten blir. Man ska inte hålla kvar den på en trängre piruett än den orkar med genom att hålla emot med skänkeln, utan bara visa vägen med kroppen och handen. Piruett i fyrtaktsskritt bir naturligt mindre centrerad än en piruett i tvåtaktig skolskritt.


När hästen själv får bestämma centreringen blir resultatet uppbyggande för hästens kropp och ekipagets relation. Med tvingande skänklar bryts hästens muskler ner och relationen till ryttaren skadas. När man låter hästen förstå vad den ska göra och låter den göra vad den orkar blir resultatet så här fint:


Ewa bad oss göra några få piruett-steg och sedan gå ut i hästens böjning på voltspåret igen. Med många sådana övergångar volt-piruett byggs hästens kropp och självkänsla upp och ekipagets balans och samspel förstärks.



Ewa pratar alltid om hur muskeln vid hästens bakknä är en viktig detalj att lägga märke till. Man strävar mot att stärka hästens bakben så den kan böja bakbenet ordentligt, inte bara stelt kasta benet framåt utan att böja det nämnvärt. Här ser man hur piruetten stärker denna förmåga och knämuskeln genom att hästen trampar runt med frambenen och trampar på stället med bakbenen.

Den röda tråden i helgens kurs är balans. Ewa lät alla rida liknande rörelser för att illustrera olika saker med hur de olika ekipagen tog sig igenom rörelserna. En av dem var piruetter. Men först fick jag och Chateau gå på en volt i balans medan jag skulle känna efter hur Chateaus bakben sattes ner under oss. Efter det bad Ewa mig att vifta lite med fötterna och vingla lite emd mina ben, då såg åskådarna, och jag kände, tydligt hur vingligt det blev. Min häst som vanligtvis går på lina som en modell på catwalken bredde ut bakbenen och volten blev ett oregelbundet serpentinspår.



Här balanserade volter.




Här "trampar hon utanför linan" när jag viftar med fötterna.

Balansen påverkas alltså enormt mycket mer än man tror av minsta lilla rörelse. Jag tränar olika balans-och smidighetstekniker och det stärker verkligen ridningen. Yoga, qi-gong och Pilates eller liknande är något för varje ryttare tror jag. Med styrka i bålen och god balans blir det lättare med kroppskontrollen också när man rider. En enkel och effektiv teknik och ett träningsprogram anpassat för ryttare finns i boken Dansa med hästar. Boken kan jag rekommendera även i övrigt.

En kurs med Ewa ger alltid nya perspektiv, på själva ridningen men allra mest på ryttarens och hästens samspel och ekipagets själ. Idag var en sådan höjdardag för mig och Chateau, hon var i toppform, speciellt som hon är i brunst och fjäskar så för snyggingar som Annettes PRE Marino som red passset före vårt:

 

Marino var en ganska spenslig herre för ett år sedan, men när man ser honom idag förstår man varför Ewa talar om kraftskapande ridkonst:

 

 

Hurra, min lilla Chateau är så frisk nu och det blev ett ridpass ledigt för oss på Ewa-kursen i helgen*. Jag drog ju tillbak min anmälan när hon blev sjuk trodde aldrig hon skulle vara i form så snabbt igen. Men nu rider vi ett pass i alla fall. det ska bli så intressant, tyvärr har vi väl tappat en del, men Ewa har alltid någon ny infallsvinkel och kanske också något tips för hosthästar som tidvis måste ta cortison i resten av livet.



Så nu klättrar vi och styrketränar tllsammans jag och min ponny inför lördagens clinic. I morgon far vi till Ingelas ridbana och tränar lite med Inga. Vi gör som forna tiders överklassfamiljer som städade innan städhjälpen kom. Vi kör kurs med Inga innan kursen med Ewa.Det blir intensivt för både kropp och knopp men det fixar hon nu min lilla piggelin.

*tråkigt nog för att en annan welshponny blivit sjuk i fång. Jag som alltid brukar hävda att welshar är så friska och härdiga. Plötsligt avlöser de varandra i olika sjukdomar.

Solsken på morgonen ger regn innan kvällen, brukar sura förståsigpåare säga om folk är för glada i början av dagen eller ett projekt. Det är förstås sällan sant, men just idag blev det så. Det bara öser ner så nu står hästarna i stallet för första gången på mycket länge. Det har turligt nog varit en torr vår.

 

Inne i det fina och välplanerade stallet är det torrt för två blöta hästar:

Medicinblandningen som får stallet att dofta av god persisk mat: vitlök och gurkmeja, timjan, rosmarin och mynta. Mums tycker Chateau!

Så lämnar jag hästarna mumsandes på hösilage och lämnar dörren på glänt för ventilationens skull.

Varannan vecka är jag inte enastående med busiga barn därför hinner jag rida varannan måndag morgon eftersom morgonen går lite lättare och vi kommer iväg i tid. Våra snälla dagisfröknar börjar jobba redan 6 och det har varit en tillgång nu när Chateau fick RAO. Denna morgon var dessutom speciellt solig och härlig:

Gärna en härlig ridtur på banan, men först en rejäl rykt. Chateau älskar att rulla sig och sover gärna i leriga hörn av hagen. Varje dag ser hon ut som om ingen borste någonsin varit nära henne.

Vi jobbade galopp-travsluta och tramp, ett kort pass. men kraftskapande ridkonst innebär inte alltid timslånga pass. Man kan göra mycket med effektiva övningar och många övergångar. Just nu ska ju Chateau bli lika stark som innan RAOn slog till så det bir många styrkeövningar i skritt också. Vi slutade mitt när trampet satt som bäst. Då slängde jag mig av och så fick hon en morotsslant. Då känner hon tydligt att hon gjort rätt, både eftergift; den tydligaste eftergift vi ger är ju att sluta påverka helt genom avsittning, och med godismaten nummer ett.

Sedan fick hon medicinblandningen och stod och solade belåtet:


Så lämnade jag två nöjt silagemumsande hästar i solen innan dagens lönearbete tog vid.

I går red vi ut uppe på kullen ovanför Vånajärden där kalhyggen och kraftledningsgator ger en fjälliknande utsikt. Idag red vi ner till havet och genom skogen i det underbara vädret med våra glada hästar.



Men först en tur till sommarhagen som hade stora rosa kudddar av blommor där hästarna betar som mest.



Sedan ut på näset i själva Vånafjärden, vatten på båda sidor och rakt fram. Egentligen är jag en fjällmänniska som är ovan vid hav, men det är fint med allt vatten och så här en solig vårdag med glitter i vattnet och inomskärs är det nästan som hemma vid en sjö: ljust och fullt av fågelsång och sjöfåglar som glider omkring på vattnet.









Den som tror att akademiskt ridande människor bara rider mycket långsamt har fel. Åtminstone vi rider ofta fort. Det som är bra med att då ha styrketränat med kraftskapande ridkonst är att hästarna orkar med busiga långturer utan att ideligen drabbas av skador eller träningsvärk.

Inga är bra på att fota också. Det märks att hon är bildlärare, hon hittar roliga vinklar och motiv. Här ser man att en C-ponny är lite lägre än ett halvblod.



Sen klättrade vi runt i skogen till Ingelas finfina lyxridbana som hon generöst låter oss använda så mycket vi bara hinner och vill.

Curry och Marino spanar in vem som kommer på besök på deras ridbana.

Efter en halvtimme av banridning klättrar vi ner till byvägen och nere på vägen promenerar vi till stallet, jag med Chateau på släp, hon går alltid långsamt på hemvägen och Inga bromsandes Majans långa skrittsteg.

Inga tar igen sig i sin underbara "sydtstatshammock".

Full av plugginspiration efter en underbar förmiddag pluggar jag på altanen och konstaterar att man blir ganska lite fin i håret av att svettas med ridhjälm på. Tomppi tyckte det var kul att föreviga.

De som känt Chateau länge och inte sett henne på ett tag, till exempel Elin, blir förvånade över hennes färg numera. Chateau såg ut så här som femåring:



Men när vi först såg henne hade hon en gulaktig, ullig unghästpäls som gorde att hennes nya fuxfärg såg mycket mörkare ut när den fläckvis föll av. Vi föll inte för hennes snygga färg-kan man säga. Men den pälsen kom aldrig tillbaka.

Numera ser hon ut så här på vintern:



Hon har en underbart tjock och vacker vinterpäls som inget vatten tränger in i. Hon är betydligt gråare i ansiktet och har vissa grå fläckar på vintern. Men för varje vår blir hon vitare. Så här ser hon ut nu:


Vita fläckar, speciellt kring armbågarna, breder ut sig och hon ser mer grå ut. På huvudet är skillnaden allra störst, där har bläsen flutit ut till en lykta. Så här såg hon ut för 9 år sedan:


Nu ser hon ut så här och på sin vänstra ansiktshalva är hon nästan helt vit:





På avstånd ser hon ut att ha en lykta snarare än en bläs, som en liten indianhäst, och troligen blir det en stor lykta redan nästa års fällning.

Jämför man Chateau med Majan som är konstant fux, ser man hur grå hon blivit. Förr var de helt lika varandra. Så sent som förra sommaren var det folk som tog fel på dem fast Chateau redan då fått många vita hår.

Min gamla stallkompis Elin skrev så här i en kommentar här på bloggen:
«Pratade med ridläraren angående Chateaus färg.
Hon är säker på att hon är rödskimmel.
Hon föder själv upp welshponnyer och har två rödskimlar på gården.
En av dem är faktiskt riktigt snygg, men det verkar ta bra lång tid för Chateau att "skimmla av"...»

Jag hoppas på det Elin, dels för att helvita hästar är lite svåra att hålla snygga, dels eftersom det indikerar att Chateau åldras långsamt och jag kanske kan hoppas på många lyckliga år till med min älskade lilla rödskimmel. Sedan kommer hon förstås att vara en alldeles utomordentligt snygg skimmel också=)

Jag skrev att det skulle bli ponnyklubben rider igen om några veckor, det är inte Chateau med på hon är inte minsta lilla tagen av RAOn i stället vill hon ge järnet. På förmiddagspasset red jag i hagen med henne och hon ville liksom bara rusa så det blev mycket tramp och galoppanslag, travsluta och travöppna på volt och liknande energikrävande samlande rörelser. Travökningar gick hur bra som helst när hon väl slutat rusa.



Nu på kvällen for vi ut med Majan, som också är pigg. När hon skrittar på det sättet som hon gjorde i kväll får vi trava och galoppera för att hinna med. Chateaus steg är stort men snarare högt än långt. Dessutom ser hon sig noga för när vi rider över steniga hyggen-Majan hon bara stövlar på.



Det blev inte fullt så vilt som det kan bli med långa busiga galopper, men en lightversion av ponnyklubben rider igen fick vi vara med om i kväll, det var jättekul, tyckte både hästarna och vi.




Fast hästarna var inte trötta, när vi kom hem for de runt i hagen som stormvindar. Jag gissade på ett djur i skogen, Inga skrattade, nej de gör bara så där ibland, och det är sant, så där gjorde de när veterinären kom i onsdags och Majan var ännu vildare än så.  Nå, vi hade båda fel; det var en plastpåse som blåst in i hagen. Fina bilder blev det i alla fall av våra bushästar som aldrig tycks fatta att de är stadgade damer nu på 18 och 19 år, inga unghästar.



Inte konstigt att veterinären skrev i sitt underlag om Chateau  att hon" var i övrigt pigg och alert"!

Nu har veterinären tittat, lyssnat och klämt på Chateau för att kolla hur hon svarar på medicineringen. Veterinären var förvånad över hur bra hon var, det hördes inte minsta pip från lungor och bronker. Hon hostade inte ens när vi sprang hon och jag. Det är det normala, enligt veterinären, att hästen hostar i början av ridpasset. Men det gör hon ju inte alls nu, och har inte gjort den senaste veckan så det är dags att börja rida ordentligt igen och trappa ner medicineringen.

Jag fick också veta att när hon svarar så bra på denna medicin så behöver hon inte var ute jämt till exempel när det är jättedåligt väder på vintern. Långa utevistelser men inte dygnet runt känns bättre för mig, för jag märker att hon sover bättre inomhus. Men blött hö eller silage för resten av hennes liv blir det.

Det känns som en oerhörd lättnad, det där med stenar som faller från hjärtat är en perfekt metafor för mn känsla just nu. Nu är det dags att sätta henne i samma form som hon var innan RAOn slog till. Det ska bli kul! Hon är pigg som en mört just nu så det är skönt att veta att jag inte behöver kämpa hela tiden för att hon ska gå lugnt. Om några veckor blir det "ponnyklubben rider igen!!!"


Nu ska magen bort, Chateau!

På våren händer mycket, vintern är en mer stilla och reflekterande årstid men nu ska på kort tid ALLT hända: tentor, projektrapporter, betyg ska sättas , nationella prov rättas och så föds det en massa små ungar överallt. Kiruna översvämmas av lämlar, mer eller mindre folkilskna, herr och fru Flugsnappare tittade in i vår holk, men jag vet inte om de blev nöjda med bostaden. i så fall får vi snart fågelungar på tomten. Det sjuder av liv i varje buske, inte bara på grund av den friska vinden.

Och igår ringde min kompis Kärstin, hon hade fått årets första föl. En liten appaloosa vars mor de köpte dräktig i vintras. Jag måste bara uppmärksamma denna lyckliga tilldragelse här på bloggen!

Målningen föreställer Ston med ett föl och målningen är utförd av George Stubbs, den engelske hästmålaren.

Fick med mig en fotograf till stallet i dag, min Tomppi som av någon anledning alltid får bilar med "raggarstyrning" så han kör gärna förbi stallet en lördagkväll.

Nu är Chateau helt bra i andningen så jag har börjat rida ett pass om dagen. Hon måste förstås fortfarande äta sin medicin men när hon får den kan man inte ens gissa hur sjuk hon var för två veckor sedan. De är ju utehästar nu och det gör att det inte gör så mycket att hon äter mycket Mash just nu, hon hade nog blivit tunn utan den.

De har fri tillgång till mat, hagen full med hösilage, men konstigt nog har hon inte blivit speciellt tjock, dels tar utelivet energi och säkert tillfrisknandet i sig också, men sedan äter hon inte oavbrutet när hon alltid har mat hos sig. Det lustiga är att när man flyttar om silaget lite i hagen ska de genast äta och trots att hagen är full av silage bestämmer Majan som vanligt när Chateau kan få äta. De är rara och fast de bara är två stycken kan man ändå lära sig så mycket om hästars sociala liv av att studera dem.

Nu är Chateau lite stel och igår snubblade hon till rejält i början av ridturen men som hos alla hästar går konditionen inte ner speciellt mycket under viloperioder och hon blir inte flåsig även om hon kanske svettades mer på skogsturen igår än hon skulle ha gjort för några veckor sedan på en lika lugn tur.

Ikväll red jag på banan, vår ridbana ser nu ut som Scandinavium under Göteborg Horse Show med två av Ingas sons många bilar som rundningsmärken. Det blev mest böjd på rakt spår och öppna och sluta och växling trav galopp.

Hon var inte i toppform förstås men var inte heller snubblig som igår. Hon börjar bli lik sig, min underbara ridhäst. Tomppi fotade och filmade och på filmen såg jag att hon rör sig mjukt och fint igen-skönt!

En sak är inte så kul med sommaren och nu har eländet börjat; myggsprej på!



Chateau älskar inte kalla duschar mot juvret men sedan får hon vara ifred i hagen medan nattsolen skiner och skuggorna blir långa.

Jo jag är inspirerad av Julias underbart intelligenta och vackra blogg på detta foto.

I hästsammanhang funderar och diskuterar vi ofta om det här med ledarskap. I takt med att näringslivets metaforer och modenycker sprider sig i samhället har även en del strategier från denna värld smugit sig in i hästvärlden. "Ledarskap" har blivit ett nyckelord hämtat från företagskonsulter. Det har skapat ett fokus på en nästan militärisk drill av vänliga djur som hästar och hundar.

Hästens naturliga sociala miljö är en flock av mammor och döttrar och föl under ett år, en flock hingstar finns i närheten av stoflocken och en hingst tolereras av stona som ordningsvakt och pappa till fölen. Felaktigt kallas denne för ledarhingsten men det är ett gammalt sto som leder flocken och alla hästarna har ett enormt förtroende för henne. Hästflocken är speciell vad gäller flockdjur på så vis att hästar ofta får bästisar och rangordningen i flocken är därför inte alls så tydlig och enkel som människor inbillar sig. Ett sto med hög rang kan mycket väl vara bästis med någon flockmedlem längre ner på statusskalan.

Det där verkar många ha missat som vill ha en slavisk underkastelse från sin häst. Betecknande för dessa är att de ofta talar om "ledarhingst" fast alla som verkligen studerat hästar i flock vet att ett sto styr och ställer. De kräver en häst som "lyder" minsta vink och aldrig tar ett eget initiativ och ständigt går på replängdsavstånd. Dessa anser att man aldrig får ge godis till en häst, åtminstone aldrig från handen och helst ska man inte kela med hästen heller. De anser nämligen att det ömsesidiga putsandet som hästar gör för varandra "sänker" människans status i hästens ögon-vilket ju är helt fel eftersom hästar med olika rang putsar varandra i hagen utan att de byter social status för det.

Okej, de får jättelydiga hästar men ser man på dem som får briljans hos sina hästar, t ex på uppvisningar och cirkus, har de ett helt annat förhållande till hästen. Hästarna får godis och smek (inte hårda daskar) och de liksom leker fram de svåra konsterna som om de bara hade jättekul och bara råkar ha en publik där. Min vän Inga får fram den där briljansen hos sin Majan och jag vet ingen häst som får så mycket beröm och godis som Majan. Hon får till och med socker som jag aldrig brukar ge min häst. Chateau är inte alls lika bortskämd med godis för jag glömmer ofta att ta med mig äpplen och morötter, inte för att jag anser det vara fel med godis från handen-tvärtom, det är bara för mycket att hålla i huvet ibland.

Makten över maten har det ranghöga stoet, Majan är en sådan häst i hagen, Chateau får äta efter en liten stund, men aldrig före Majan. De två är verkligen bästa vänner och Majan blir rent deprimerad utan sin lilla kompis, hon bara visar sin högre status när det vankas mat och vid vattnet, jo, och när jag borstar Chateau i hagen, då kan hon till och med nypa Chateau för att få borstas i stället för henne. Men det räcker för mig att lyfta ett finger mot henne så har hon lommat iväg-trots att en del hävdar att hästar som får godis blir galna monster. För i hästens värld är godis mat och den som delar ut maten och tillåter hästen att äta har högre rang än den som inte har makt över maten. Därför har Inga förstärkt sitt ledarskap och sin vänskap till Majan genom alla år av godisutdelande och fått en vän som gör vad som helst för sitt vänliga ledarsto; Inga.

Det är naturligtvis detta samspel vi ska eftersträva med vår häst och det är detta som de som verkligen visar briljans med sin häst har fattat. Militärisk drill och disciplin kanske krävdes i kavalleriet när soldaterna var inkallade och långt ifrån alla av dem var hästälskare. Numera har vi hästar för glädjen att samarbeta med dessa väniiga och vackra djur, då har vi tid att samspela med hästen på hästars sätt.  Livet med hästen handlar om vänskap inte om ledarskap i första hand. Vi ska vara hästens ranghöga kompis, det där vänliga och erfarna ledarstoet som delar ut mat och hittar vatten och aldrig drar sig för en gossestund med sin ranglåga bästis.

Efter att bloggportalen varit död finns det en del bilder att visa:


Kvällsmaten smakar alltid lika bra! Majan och Chateau får stå en bit ifrån varandra annars vill Majan gärna äta från båda hinkar och hon behöver ingen astmamedicin.

Det behöver inte den här pyttelilla gynnaren heller, men musen ville ändå dela Chateaus mat. Lite blyg för fotografen gömde den sig under en pinne, det var en mycket liten mus, på bilden är den förstorad i verkligheten var den inte större än en näbbmus.

Väl hemma igen möttes jag av dessa två glada kompisar som alltid möter mig när bilen rullar in på gården:


Det är väldigt mysigt med utekatter; de ser till att årets gnagarår inte märks inomhus och så är de så glada när jag kommer hem. Härligt att få känna sig så efterlängtad!

Fast jag anar att det är maten de är ute efter:

Så här ser en vanlig morgon ut just nu.

Tidig morgon i stallet:
Stella är redan ute på gården.



Chateau får beta lite gröngräs nu varje dag för att inte omställningen ska bli så stor när de flytta till sommarhagen.

Sedan får vi skynda oss till våra respektive destinationer för dagen. Hästarna slöar vidare i hagen.

Chateau gillar att vara konvalescent. Vanligtvis äter hon bara på kvällen men nu har jag ju fått dela upp hennes kraftfoder på två omgångar och det gillar hon. Majan skulle inte ha något emot att få lyxfrukost hon heller:




För första gången sedan hon blev akut sjuk har Chateau smutsat ner sig rejält i den leriga hagen-ett gott tecken. Då har hon legat ner och sovit lugnt och dessutom har hon rullat sig rejält utan att hon väckt husfolket med sitt hostande. I morse hördes inte minsta lilla pip från hennes luftrör.



Lite renare, men lika söt, efter rykten och, Gud ske lov, mycket friskare!

Små riddare måste ibland vakna väldigt tidigt och denna vecka har de här små riddarna fått vakna extra tidigt och varit vakna lite extra-sent eftersom de måste följa med och medicinera vår Chateau innan dagens allvar tar vid. Onsdag morgon var det dessutom fågelskådning för F-3 på Elis skola så han började redan 6.00.








Då kan det bli så här på kvällarna. Aron sover helt bort tiden han skulle ha fått vara med och pyssla med Chateau.

Här får Chateau sin sjukkost, receptet lyder:
2 dl Hippolyt Irish Mash
3 pumpslag ventopulmin
ca 1 matsked b-vitamin
ca 1 msk Chevinal plus
2 vitlöksklyftor
1 msk honung
1 msk gurkmeja
1,5 dl. Mucolyt

Hon tycker allt är gott utom vitlöken, den kan inte hackas, måste pressas för att hon ska få i sig den. På morgonen får hon bara irish Mash, mucolyt och ventopulmin, av det petar hon inte bort en enda smula.

I förrgår var det uppkörning för en av mina mentorselever som tränat brukskörning och dressyrkörning på Storsiens hästbruk i vinter som sitt projektarbete. Vilken härlig dag jag och min klass fick hos alla snälla människor i Storsien och deras vackra nordisar, söta killingar och alla andra trevliga djur.


Lanz pysslas om efter fullgjort uppdrag.


Minsta lilla killingen med familjens yngsta.