Dimmor i den ljusa sommarnatten omger mor och barn.

Mixtrar man lite med kameran kan man få fram bilder som denna som nästan ser ut som måleri.

Barock-Olga har varit på resa till hemtrakterna i Jukkas. Där fanns min kompis dotters fina appaloosasto och hennes lilla stoföl, en kelig liten raring som nästan var svår att få på bild för hon var så kelsjuk:

Majan och Chateau är bästisar. Ingen av dem älskar att vara skild från den andra, men Majan har utvecklat sitt Chateau-beroende till en skön neurotisk konst. Ibland får hon riktigt tokiga anfall och springer runt och studsar i hagen så man är rädd att hon ska bryta sig. Här om dagen blev hon djupt upprörd över att Chateau skulle ridas på ridbanan där hon ibland försvinner ur Majans synhåll så det vara bara att byta till hagen bredvid den där Majan gick. Men det tog en lång stund innan hon lugnade ner sig. Under tiden fick Chateau beta för att lugna Majan och jag fotade:

Första dagen i sommarhagen fick Emil vara med. det visade sig att han  var en riktig buse som slet sig. När jag fångat honom igen hade han svårt för att stå still i hagen när han inte såg tjejerna. Men när de kom inom synhåll gick det bättre.



Tjejerna var lugnare än busen Emil, men de blev ändå glada och sprätte runt lite innan de började beta och beta och beta och de betade också när jag kom tillbaka efter jobbet på eftermiddagen.



Emil travade omkring och såg väldigt effektfull ut med sin för dagen ovanligt rena vita hårrem mot den gröna hagen.

Hästar är gjorda för tt äta, tycker de i alla fall. Bete är naturligtvis bäst och naturligast. Men under vintern äter de hö eller silage och det tar tid att vänja magen vid grönbete. Just nu är gumman på tillvänjning och ganska lös i magen.

Men det bekymrar inte henne, hon äter vidare och hon var mycket lösare för några dagar sedan så magen börjar nog vänja sig. Här betar hon under en hägg och får vita kronblad i manen-hon ser så söt ut med dem:

Tre av barnen ville rida i kväll. Tyvärr ville ca 1 273 569 mygg också vara med. Men en fin sommarkväll var det, det gick lättare att stå ut när man sprayade på hästmyggsprej på oss också:

Att bo och ha häst så här långt söderut vid nordligaste bottenvikskusten, är härligt i jämförelse med Kiruna på det sättet att det är längre sommar här, det finns mer bete här, kommunen är van vid hästhållning så hästar jagas inte med blåslampa ur kommunen och så har vi alla fina stränder. I Kiruna är stränderna antingen steniga med stora lösa stenar för hästar att snubbla omkring på elelr gyttjiga så man sjunker ner. Här är stränderna oftast härliga sandstränder och havsvikarna är så många att det finns stränder där hästar kan bada utan att störa badande människor.

Sommaren har kommit till nordligaste bottenvikskusten och Chateau betar under blommande hägg innan vi ska ut till havet för att svalka oss hon och jag.

Vägen till havet.



När jag som är en riktig fjällbrud kommer till havet känner jag mig alltid lite obekväm, som Jakob Hellman, från Vuollerim uttryckte det: "Jag såg stora havet och jag förstod hur stort det var", men skärgården här är så lik en insjö med sina holmar och små öar dit man lätt kan simma eller ibland till och med vada.
















































Härliga sandstränder där vi tar korta galopper som är en rejäl styrketräning för oss båda, men mest för Chateau förstås.



Vi vadar fram och tillbaks längs stranden i vattnet skönt och svalkande och bra motion för hästar.





























Sedan vänder vi mot land och ny skön sandgalopp igen.

Sedan fick Jessica en lektion på Ingas perfekta häst Majan. Det var en lycklig Jessica som fick känna på piaff och skolgalopp för första gången i livet:








Nöjd Jessica piafferar.



Nöjd Jessica galopperar. Och detta triumfens ögonblick hade både åskådare och fotograf närvarande-är inte det underbart?

Inga red Emil igår för att kunna hjälpa Jessica med att hitta nyckeln till kommunikationen med Emil:

Ensam en tidig söndagmrogon med min sötnos. Solen skiner från den sommarblå himlen och fåglarna sjunger. Majan och Emil tuggar i varsin hage och Chateau vänjer sig vid gröngräs inför sommarbetet medan jag borstar bort nattens lera från hennes sommarglänsande hårrem och sadlar henne.



Den enda som skulle få störa nu, gjorde också det-Inga.
































Vi fick en mycket givande ridmorgon. Chateau gjorde både passage med vittne och piaff klockrent-till och med på film!

Inga red min lilla ponny en liten sväng också.







Sedan fick Majan motionera med matte.

En härlig hästmorgon!

Fram tills förbränningsmotorn var hästen en viktig energiresurs i samhället. Transporter sköttes av hästar, jordbruksarbete gjordes med hästkrafter och i timmerskogen stod man hjälplös utan häst. I krig var hästen de stuatushöga soldaternas och officerarnas krigsredskap. Många dressyrrörelser användes ursprungligen i krig. Skolorna ovan marken som exempelvis capriolen var till för att sparka loss hästen ur en inringning. Man lärde också hästarna att bita människor och andra hästar på kommando.

Hästen blev mer av en dragare i jordbruket efter medeltiden och till slut var de europeiska ridhästarna nästan helt reserverade för aristokratin, de som förr var riddare under medeltiden. Norden var ett undantag pga av vägnätet som inte lämpade sig för transporter med vagn sommartid. Speciellt vägnätet på Island gjorde att hästen förblev ridhäst just där. I kombination med den svenska välfärden efter andra världskriget gjorde det att ridningen återhästade Norden innan avhästningen nått sin höjdpunkt-vilket ju är trevligt för en hästgalen tant som Barock-Olga.

Hästen var mannens arbetskamrat, kanske till och med den enda under långa dagar i timmerskogen. Kvinnorna hölls ju med korna och den viktiga och mycket tidsbundna mjölkningen. I samhllet hade mannen hög status och kvinnan låg. De sysslor kvinnor utförde hade likeledes låg status, precis som nu och männens sysslor ansågs viktigast. På samma sätt var mannens arbetskamrat, hästen, ett högstatusdjur och kvinnans vän, kon, ett djur med lägre status.

Så kunde man lätt äta upp en ko, men det var otänkbart att äta upp sina uttjänta gamla häst som till och med kunde begravas i speciella fall. Oftare löste man problemet med att någon människa med utanförställning i samhället tog hand om hästen och slaktade och flådde den. Bödlar och "tattare", "lekare" och "kittelflickare", "lappar" och "finnar", var beteckningar på människor som av olika skäl levde vid sidan om de accepterade och respekterade i samhället. De fick ta hand om uttjänta hästar så respektabla människor slapp ta itu med det trista slutet av en hästs trofasta liv.

Bloggvännen Lars berättar i en kommentar:«Man kan läsa om slaget i Helsingborg 1710 att svenskarna vann och danskarna evakuerades över sundet men innan dess hade man beslutat sig för att ställa till elände för den framryckande svenska armeen man tog kål på alla hästar man hittade i Helsingborg slängde dom i brunnar och i källare. dom svenska soldaterna ansåg det ovärdigt att hålla på med hästlik det fick bödlen sköta tyckte man till sist blev nejdens bönder tvångs kommenderade att ta hand om dom döda hästarna.

Tror det speglar att hästen hade en ganska stark ställning i det gamla bonde samhället.»

*Alla bilder i dett inlägg är målade av John Constable (1776–1837), Englands mest berömde landskapsmålare.

Barock-Olga lever efter barockens osvenska motto: More is more! Idag ska jag vara barockt överdriven när det gäller att visa bilder med fart och fläkt här på bloggen:

Vi använde Elis kamera och Aron och Elis fotade hela kvällen:


Lite suddig inomhusbild på Emil, en knabstrup-valack som ska sommarbeta med Majan och Chateau. Han är vit och hagen är lerig så Jessica får hjälp av Inga för att skrapa fram originalfärgen.

Inga med skottkärran.

Aron fotade när mamma red och med antikbehandling av bilden blev den lite suddiga kvaliten, som beror av att solen ligger ganska lågt och ridbanan kantas av höga tallar, en stämningsskapande tillgång:

När Elis ridit klart var det lilebrors tur:

Hjälmen!

Här jobbar Aron med halter och igångsättningar.

Aron är mycket nöjd med sina ridbyxor och stövlarna som heter Pony.

Se här hur Chateau lyssnar på sin lille riddare! Hon är en idealisk barnponny, redan som 5-åring lät hon sig snällt ledas till och från hagen av lilla Linnea 3 år. Hon behandlar alla små människor extra hänsynsfullt, aldrig skuttar hon på samma sätt som när jag rider henne, med de små när de rider ensamma, .

Igår var det kvällen innan Kristi Himmelsfärdslovet, det fick då bli en sen kväll i stallet eftersom vi inte måste upp vid 5 dagen därpå. Då passade vi alla tre på att rida, först ut var Elis:

 

 

 

Elis red ensam nästan hela tiden och gjorde jättefina svängar, mamma står bara som polis och vaktar utgången från ridbanan.

 

Lillebror fotar och storebror är mäkta stolt över att Chateau lyder hans minsta vink.

 

Jag har låtit alla mina barn börja rida tidigt. De rider på ganska långa tyglar och styr med kroppsvikten eftersom små barn har sämre koordination och lätt kan rycka en häst i munnen helt ofrivilligt om de vinglar till. Börjar barn rida tidigt (Elis här red från 1 års ålder utan en vuxen bakom sig) blir balansen ganska bra. Hästar lyder vikthjälper bra även från små och lätta ryttare så det fungerar utmärkt.

I perioder blir barn mindre modiga i ridningen, men sedan kommer modet tillbaka. Nu har Elis kommit över en sådan puckel och vill rida utan ledare hela tiden.

Ewa är en så engagerad och varm person. Det gör att hon också når fram med sin kunskap till oss ryttare. Hon är noga med att aldrig bli arg när vi inte förstår för hon anser att man inte ska förnedra sina ridelever. Det kan låta som en självklarhet för den som inte känner till hästvärlden, men tyvärr är det vanligt med sarkastiska ridpedagoger. Jag har dock haft tur med vänliga ridinstruktörer på senare år men allra mest inkännande är nog trots allt Ewa. Framför allt har hon en sådan blick för varje ekipages möjligheter. Hon skulle aldrig avfärda ens ett ekipage där ryttaren red en mulåsna och det är roligt för oss som aldrig vuxit ur vår ponny.

Här hjälper hon Anette med en typisk barockhäst, PRE-valacken Marino:




























Men lika varm och engagerad är hon när ytterligare en Anette vill ha hjälp med sin halvblodsvalack Bosse:




Precis lika mycket glöd visar hon när hon instruerar överåriga ponnyryttare, fast man inte får tävla sin ponny när man fyllt 18. För Ewa är tävlingen aldrig viktig. Vill man tävla så kan hon coacha en dit, men det är absolut ingen huvudsak.



För Ewa är det välmående och lyckliga ekipage som är målet och alla som tränat med henne vet att hon lyckas.

Ewa är så engagerad att värmen strålar ut från hennes huvud, eller är det himmelsk inspiration som kommer till henne? =)

Ewa underströk som vanligt på teoripasset tankens påverkan på kroppen och hur vi ska förhålla oss till hästen. Vi har ju hästar för att det är en viktig del av våra liv, den kan inte reduceras till en hobby vid sidan om, hästen är med oss hela tiden. Förr var hästen arbetskamrat, stridsvagn och dragare. En liten elit hade hästen för nöjes skull. Då kunde man se det befogat att piska på en häst för att få den att orka dra timmerlasset uppför backen, men våld i hästhanteringen idag är bara kontraproduktivt. Vi vill ju nå hästens själ, genom dess nervcentrum; hjärnan, ska vi få hästen att förstå vad vi vill göra tillsammans med den. I samspelet där vi båda ser åt samma håll och vill samma sak blir ridningen en skön konst.



Ewa tog upp det överdrivna fokuset på ledarskap där man tar fullständigt onödiga strider med hästen för att "visa vem som bestämmer". Hon sa att vi ju styr över hästen i allt, vi bestämmer hur den ska äta, när den ska äta, om den ska vara ute, hur den ska motionera osv. Vi leder den hit och hanterar den här, vi leder den dit och hanterar den där. Vi har en sådan enorm makt över hästen att vi inte behöver hålla på löjliga regler för att "befästa vårt ledarskap". Det gillar jag förstås att höra, jag skrev nyss om den saken här på barockbloggen. Ewa är så klok och hästvänlig, men inte bara det, hon ser hästmänniskan också och det är inte alla som rider perfekt som kan förmedla hur man gör det till andra -vi har tur jag och min vän Chateau som funnit ett sammanhang där man tänker så vist om relationen häst och ryttare.

(Det blev många bilder på oss idag, fotade av Inga, jag tog bilderna av Bosse och Anette. Övriga ekipage hann jag tyvärr inte med idag-tentor tar tid)

Anette och bussige Bosse var en fröjd att skåda, det märktes så väl att de tyckte om varandra. Anette sken när hon berättade om sin bussiga kompis och han gjorde verkligen sitt yttersta för att förstå henne-det var ett riktigt harmoniskt ekipage:



Här övar de galopp från några steg bakåt för att

få hästens ben i det läge där hästen kan fatta galopp:

Skolgalopp börjar Chateau bli riktigt bra på. Som kanske syns på bilden är skolgaloppen fyrtaktig, eller kanske kan den uppfattas som tvåtaktig när proffsiga ekipage som Majan och Inga utför den. Chateau kan gå från galopp till skolgalopp, men det vanliga är och utbildningsgången innan den sitter är att gå från skritt till skolgalopp och sedan därifrån till tretaktsgalopp:


Galoppanslaget är en bra styrkeövning för hästen och tålamodsträning för ryttaren, i det här fallet för mig. Galoppanslag är precis som det låter en påbörjad galoppfattning som genast går tillbaka till ursprungsgångarten samlad skritt eller trav. Galoppanslaget övar verkligen upp styrkan i bakknäet och främjar lugn i ekipaget. Vi gör den bäst utifrån tramp-mest på grund av att jag gärna forcerar anslaget-vilket är absolut fel väg att gå.



Timing är viktigt med anslaget, först känner ryttaren efter när ytter bakben lyfts, då ges hjälpen som genast hästen fattar galopp går tillbaka till skritt eller travhjälp. Jag var som sagt var för forcerad så anslagen blev sådär. Men riktigt klockrena anslag fick vi se av en smidigt nigande Spilta-Pål med Nina på ryggen, tyvärr inomhus på KRF och i dunklet gick det inte att fota.

Nina avslöjade att hemligheten till deras markanta utveckling var att hon ramlat i en källartrapp, hon hävdade att detta gjort henne till en bättre människa och därmed bättre ryttare. Genast väcktes förslaget om att hela akademiska föreningen skull åka till någons källartrapp och knuffa ner varandra.